”Hungry” – Crystal Renn
Det finns en gammal Velvet Underground, jag vet inte om ni hört den? ”Candy Says”, från deras debutalbum självbetitlade album från 1969? Hur som helst, de inledande textraderna lyder ”I’ve come to hate my body and all that it requires in this world”. Länge var jag övertygad om att Candy var en tonårsflicka, som liksom jag låg på sitt flickrum och hatade sin kropp och vad det nu var det förväntades av den i världen. (Alltför mycket, insåg jag senare.) När det visade sig att Candy var synonym med Candy Darling, transvestit och nära vän med Andy Warhol och Velvet Underground-gänget, blev jag förvånad. Kroppshat är – tyvärr – intimt förknippat med att vara tonårstjej, nästan en del av arbetsbeskrivningen, så min tolkning var nog inte så galen. När amerikanska forskare 1997 gjorde en undersökning om highschool-flickor och kroppsuppfattning svarade 34% av de tillfrågade flickorna att de ansåg sig vara överviktiga. Idag är siffran 90%. Man behöver varken vara statistiker eller expert på barn- och ungdomsfetma för att förstå att 90% av amerikanska tonårsflickor INTE är överviktiga. Objektivt sett.
Siffrorna kommer från Crystal Renns självbiografi ”Hungry”, om hur hon gjorde resan från anorektisk ”vanlig” modell till hyllad plus size-modell. Ni har säkert sett bilderna från Jean-Paul Gaultiers bejublade visning häromåret, då han lät en – håll i er nu! – alldeles normalstor kvinna avsluta visningen. Den kvinnan var Crystal Renn. Hon är USA:s bäst betalda plus size-modell och har visat upp sina kurvor i bland annat Vogue och Elle. Mulliga modeller brukar sällan släppas in i modevärldens finrum, det som Tyra Banks med vördnad i rösten brukar kalla ”high fashion”. När det talas om att det är inne med kurvor – bara själva tanken på att det skulle gå mode i kroppsbyggnad är rätt absurd – är det ofta Crystal Renns framgångar som åsyftas.
För mig, som har ett lika ambivalent förhållande till modevärlden som till min egen kropp, är ”Hungry” fascinerande läsning. Visst märks det att det är spökskrivet – alla spökskrivna kändisbiografier präglas av en glättig adjektivsjuka och ett överflöd av irrelevanta detaljer om barndomshemmets inredning – men berättelsen om Crystals insikt att smal inte behöver vara lika med lycklig eller framgångsrik är så stark i sig att det inte gör något. Crystals historia varvas med fakta från sociologer, feministiska antropologer och dietister. Eller kanske ska jag säga ”fakta” – allt är hårdvinklat för att passa hennes tes, nämligen att det är skadligare att banta än att vara måttlig överviktig. En tes som jag är beredd att hålla med om, men jag kan tänka mig att hon kommer att få mycket skit från läkarkåren och bantningsindustrin för sina åsikter. Om det hon säger stämmer – att den överväldigande majoriteten av de överviktiga amerikaner som nu uppnår nästan 70% av den vuxna befolkningen har ett BMI mellan 25 och 30 – något som de delar med exempelvis Arnold Schwarzenegger och Matt Damon – så är det verkligen något att ta i beaktning när medierna spyr ut sina panikrubrubriker om ”FETMAEPIDEMIN”. Fast är det verkligen så enkelt att äta och vara glad? För mig har det inte varit det, och då har jag aldrig varit ens i närheten av Crystal Renns diet på ångkokta grönsaker och sockerfritt tuggummi. Min största kritik mot ”Hungry” är att den känns lite förenklad. Crystal Renns resa från dödssjuk anorektiker till glad och frodig plus size-modell känns nästan provocerande enkel. Ena dagen tränar hon nio timmar i sträck på gymmet, för att nästa dag sätta sig ner och njuta av en god lunch utan dåligt samvete. Om det är sanningen hon berättar – bra för henne, men tusentals kvinnors erfarenheter är annorlunda, och mindre hej-och-hå-lycklig.
Det sägs att pendeln har svängt, att kurvor är på väg tillbaka och att 10-talets idealkvinna äter tre ordentliga mål mat om dagen – och ser ut därefter. Själv vet jag inte om jag vågar vara riktigt så optimistisk; det går fortfarande ett par hundra lollipophuvuden i storlek 0 på en så kallad mullig modell och idealet bortom de glossiga modetidningarna är fortfarande åt det supersmala hållet. Risken är att Crystal Renn och hennes kolleger inte är mer än pitteroreska inslag i en bransch vars kärna är intakt (och mer skelettliknande än någonsin). Ett politiskt korrekt alibi, ”titta, vi lät en normalstor kvinna pryda omslaget på Elle, kan ni sluta tjata om livsfarliga ideal nu?”. Dessutom är tanken på en värld där vi är fria från ideal över huvud taget, där vi får se ut så som naturen ämnat våra kroppar att se ut – pinnsmal, rubeneskt fyllig eller alldeles vanlig, vad nu det är – betydligt mer tilltalande. Men där är vi inte än, och under tiden behöver vi berättelser som Crystal Renns – även om jag inte kan komma ifrån känslan att innehållet är lika glatt och tillrättalagt som den glansiga omslagsbilden. Ändå går jag ett par dagar efter att jag läst ut ”Hungry” och köper ett par snygga, välsittande, figursmickrande jeans. Inte i den storlek jag inbillar mig att jag kommer att ha efter åtta veckors intensivt viktväktande – utan den storlek jag har nu. När jag ser mig själv i spegeln gillar jag vad jag ser. Så mycket, faktiskt, att jag inte bryr mig om vad det står för storlek på lappen. Jag inbillar mig att Crystal Renn har något med det att göra.
Alla
Nix. Inte från debutalbumet med bananen, utan från tredje skivan.
Och jag som alltid trott att ”Velvet Underground”, alltså den svartvita skivan som inleds med ”Candy Says” – och inte bananskivan med Nico – var deras debut! My bad. Rätt skiva, fel kronologi.
Vilket intressant inlägg! Och tack Helena för att du är så personlig!
Jag har alltid irriterat mig på att man kallar det ”plus-size”, det hjälper ju inte direkt till, när det i verkligheten är så många ser ut (om inte ännu ”större”).
Sedan är det här med BMI ibland missvisande. Om du till exempel är mycket vältränad får du ett högt BMI, och jag har hört från en direkt källa att en läkare har sagt till en vältränad person att han borde gå ner i vikt. (Och då menar jag inte vältränad som i Världens Starkaste Man, utan mer som i jag gillar att träna, och gör tre tvåtimmars pass i veckan). Detta påverkade faktiskt honom, och han kände sig tvungen att gå ner de tre kilon läkaren påpekat. (Tre kilon….)
Det känns som om detta är ett område där vi rör oss i fel riktning. Fram för att tjejer ska vara mer trygga i sina kroppar i framtiden! Och killar! Slippa ångesten, oron, matnojjan osv.
Tack! Ja, bara ordet ”plus size” är missvisande och komplexskapande så det heter duga. Om man t ex ser på Crystal Renn så är hon en storlek 12 (motsvarar ungefär en svensk storlek 42), vilket är den genomsnittliga storleken för amerikanska kvinnor. Med tanke på att de stora klädkedjorna i Sverige numera gör sina storlek medium i 40-42 så borde den svenska genomsnittskvinnan också vara vad modevärlden skulle kalla ”plus size”. Samma sak med BMI (även om det tyvärr stämmer för mig; när mitt BMI passerar gränsen för övervikt med några hack går även mitt blodtryck upp och mitt allmänna fysiska välbefinnande ner). Jag tycker inte att man ska stirra sig blind på siffror, och det totala bokstavstroendet när det gäller BMI och andra ärligt talat rätt trubbiga mått på vikt och hälsa skadar nog en hel del. Sedan finns det ju studier som visar att det är hälsosammare att vara måttligt överviktig och fysiskt aktiv än smal/normalviktig och stillasittande. Men detta att man känner behovet av att be om ursäkt för att man inte är smal, att fullständigt normala och friska kvinnor ser sig själva som tjocka, det gör mig heligt förbannad. Ännu mer nu när jag fått två döttrar som – om inget radikalt händer – kommer att växa upp i ett ännu galnare viktklimat än vad jag gjorde. Otäckt är också hur man själv, hur kritisk man än tycker att man är, vänjer sig vid de sjuka idealen. TV4+ har börjat visa ”Beverly Hills 902 10″ från början och när jag tittade häromdagen tänkte jag – fast jag hatade mig själv för det – på hur ”mulliga” de kvinnliga skådisarna såg ut. De är ju jättesmala allihop, men ställda bredvid dagens size 0-ideal ser de faktiskt lite rundare ut. Sjukt!
Jag håller med om att man stirrar sig för blind på siffror när det kommer till vikten. I synnerhet de på vågen, men det är även inte helt ovanligt att man räknar kalorierna man stoppar i sig. Jag förstår poängen med det om man bantar en kort period till exempel, men när unga flickor som redan är smala räknar på allt blir det lätt till en besatthet. Det gäller givetvis även vuxna! Och det gör ont i mig när man hör och ser sådana historier. Drömmen är väl att våga slänga ut vågen och att man börjar titta sig i spegeln. Och dels lär sig att acceptera hur man ser ut, lära sig att tycka om sig själv, dels att om man nu ska banta, lära sig att göra det på ett sunt sätt. Men det är lättare sagt än gjort tyvärr…
”Roligt” att du nämner Beverly Hills, för jag hade samma tankar, men då främst för att jag jämförde tjejerna med hur tjejerna ser ut i nya 90210. Förutom modet och andra tidsenliga saker så syns det verkligen att de nya är betydligt smalare och lever efter andra ideal än de gamla gjorde.
Alla steg i en mer human riktning är rätt. Samtidigt, hur ”normal” kropp har denna Crystal egentligen? Själv tänker jag nog tjura lite till och inte ställa mig i ovationskören förrän högst normala bilringar runt magen – istället för GETINGMIDJA – finner en väg in på modemagasinens omslag….
Helena, det sista du skriver handlar ju också om att du är helt fantastiskt snygg och vacker! Hur skulle du inte kunna gilla vad du ser?
Fantastiskt bra inlägg. Vi måste diskutera detta nästa gång vi ses. Önskar att du hade möjlighet att trolla fram barnvakt och komma och lysna på Daniel Björk på Nationalmuseum imorgon, han ska föreläsa just om ideal med utgångspunkt från Rubens kroppar och jämföra med den pinnsmala idag.
Vad intressant! Håller själv på att inreda&renovera villan min, vilket dokumenteras på bloggen min :)
[...] Renn har så här långt visat en total avsaknad av alla former av stolthet i relation till sin sjukdom. Jag har inte läst ut boken än, men än så länge har den mest påverkat mig att äta mer. Inte på ett dåligt, ångestfyllt sätt, utan mer på ett ”alltså, hon har ju rätt i det hon säger – kanske ska ta lite frukost ändå” sätt. (Jag är lättpåverkad. (Verkar finnas fler som är det.)) [...]
[...] när jag bokbloggade förut och hon tipsade mig om Crytals bok Hungry som hon dessutom recenserat här. En fantastisk recension tycker jag. Helena är kanske inte överförtjust under sin [...]