”I, Ozzy” – Ozzy Osbourne
Inte tror jag för ett ögonblick att Ozzy har skrivit en rad i den här boken. Men han kan nog ha satt sig ner med någon spökskrivare och berättat lite hågkomster ur sitt milt sagt brokiga och bråkiga liv. Så har någon annan fått sätta orden på pränt. Det är väldigt talspråkigt boken igenom – jag har alltså läst den på engelska – och det är väldigt mycket engelskt talspråk, jag skrev om att det kändes som ett avsnitt ur Coronation Street, rent språkmässigt. Eller för all del Emmerdale Farm, med tanke på hur mycket tid Ozzy ändå tillbringar på små gårdar på engelska landsbygden.
Och på puben.
Men jag gillar det! Mycket. Nu ska jag säga att inte kan jag ett jota om Ozzys musik, men jag har läst ganska många Osbournebiografier och den här står sig mycket väl i konkurrensen av såväl auktoriserade som oauktoriserade sådana. Det är ett ärligt försök av Ozzy att försöka sammanfatta sitt liv och självklart finns sådana klassiker med som när han bet huvudet av en fladdermus, käkade en duva på ett skivbolagsmöte, förlorade sin gitarrist i en tragisk olycka, fick sparken från Black Sabbath, träffade Sharon, försökte ta livet av Sharon, träffade presidenten, bröt nacken och, förstås, drog igång hela den där dokusåpakarusellen.
Fast man kan diskutera om det är Ozzy som gjort allt det där, eller snarare om det är Ozzy som kommit på allt det där. Det är väl känt att Sharon är en driven affärskvinna, en duktig manager och att hon baxar upp Ozzy på scenen för att göra sin show hur illa det än är ställt med honom. Dokusåpan visade också stundtals upp en lallande fåne som sällan visste var han var, eller vilken dag det var. Det är sorgligt.
Och just de mer sorgliga bitarna av detta mångåriga narkotika- och alkoholmissbruk svävar Ozzy runt, han lägger sig visserligen villigt platt och erkänner vilket svin han var, men det är ändå svepande ordalag, han vill inte riktigt närma sig ämnet. Här kan man med fördel hugga tag i Sharons självbiografi och sedan jämföra hur de båda makarna har upplevt de svåra åren. Någonstans mittemellan ligger nog sanningen, som vanligt.
Det fascinerar. Jag vet inte varför jag har en sådan stark dragning åt de här rockstjärnebiografierna med tanke på hur sorgligt lite jag bryr mig om musik, men det är många fascinerande levnadsöden jag tagit del av via dessa böcker och Ozzy är inget undantag, tvärtom. Han säger också själv i boken att han alltid skulle vara värst. Och då ska man komma ihåg att han åkt på turné med Mötley Crue.
Just därför tycker jag det är synd att han svävar lite förbi sina sämsta sidor och värsta illdåd, jag har läst om dem i andra böcker men inte skulle det skada om det kom från hästens mun också.
Helt klart en läsvärd biografi från, kanske, den okrönte kungen av heavy metal som vi kände det på 70- och 80-talet. Jag vet inte hur den är på svenska dock, men ge det ett försök! Inget kan ju vara sämre än Slash-översättningen.
Alla
Jo! Welcome to the Jungle-översättningen (Watch You Bleed), boken om Guns ‘n’ Roses kan vara sämre!
Riktigt, riktigt dålig rock n´roll-biografi. Inte en enda bandmedlem har ställt upp på en enda intervju. Boken är byggd på andra (bättre) journalisters artiklar, rykten och rena spekulationer. Författarens egna åsikter ställs fram som fakta. Mycket upprepas och kronologin är helt ute och cyklar.
Passande nog är även den svenska översättningen fullkomligt bedrövlig också. Felstavningar, felsyftningar, särskrivningar och rena felöversättningar konstant genom hela boken (Thick steaks är tjocka biffar, inte stekar moron!). Hafsjobb eller bara så att förlaget inte pallar korrläsa nöjesjournalistiken?
Grrrrrr / JZ
Oh, jag har varit sjukt nära att köpa flera gånger, kanske tur att man inte har gjort! Jag tycker Slash på engelska är tokbra, gillar verkligen Anthony Bozza, men på svenska ska den boken ju tydligen vara kaos. Tycker tråkigt att många av de här rockbiografierna hafsas bort i översättningarna. Så onödigt.
Jag fick den på pocket av Norstedts, du kan gärna få den om du vill läsa den utan att lägga några pengar på den :-)
Håller med JZ om Welcome to the jungle. Den fick jag kämpa mig genom. Tråkigt skriven, dålig översättning m.m. Slash-biografin på engelska är mycket bättre. Men jag tycker inte den var en fullpoängare heller. Jag gillar Heroine Diaries & The Dirt mer. Trots att jag inte tål Mötley Crües musik. Tommyland av Tommy Lee är ett riktigt bottennapp även i orginal.
Åhå, det kan förklara varför jag inte lyckades ta mig mer än några sidor in i Slash. Jag förutsatte att originalet också var lite halvtaskigt, men då ska jag kanske titta efter den på engelska istället.
Ozzyboken uselt översatt även den…..
Hmmh, samma översättare (Linnea Olsson). Jag tycker mig se ett mönster här….. ;-)
Retade mej kopiöst på översättningen. Allt från direkta översättningsfel till att språket är som om en fjortis översatt den. Annars ok bok.
Hmm…sitter just halvvägs in i den översatta ”Welcome to the jungle”. Trots att man är ett gammalt fan av guns, finner jag tyvärr det omöjligt att fullfölja läsningen. Detta pga översättningen, som är skrattretande dålig och retar mig alltför mycket. Lite Google translate över det hela, dvs. ofta helt utan känsla och ibland direkt fel…