Bokhora.se

11/05 2010
14:16

För någon månad sedan läste Johanna Ö ”Jag ska bara fixa en grej i köket” av Moa Herngren. Nu är det min tur att läsa om förskolechefen Ingrid och hennes vardagsdrickande som hotar förstöra allt, även förhållandet till sjuåriga dottern Juni. Det är rätt sällan som Johanna Ö och jag läser samma böcker; med undantag för Fagerholmskan är vi nog rätt diametrala i vår boksmak. Jag är mer dimmiga heder, viktorianska spöken och vampyrer, JoÖ är mer vardagsnära relationer. Om man får generalisera lite hejvilt. Men här möts alltså våra litterära utflykter – även om vi, kanske inte helt oväntat, har lite olika åsikter om boken.

Jag vet att Johanna tyckte väldigt mycket om Moas debut ”Allt är bara bra tack” (som jag inte har läst) men ”Jag ska bara…” såg hon som lite av ett mja. Hade svårt att knyta an till Ingrid och skildringen av hennes eskalerande missbruk, irriterade sig över hur flata alla var kring mammans drickande. Jag kan förstå vad Johanna menar, men håller ändå inte riktigt med. Ingrids lite anonyma personlighet blir för mig en del av berättelsens syfte, hon är Envar i medelklassig innerstadsförpackning. Angående flatheten: är det inte så att vårt drickande, det härligt ”kontinentala” drickandet som möjliggjorts av en alltmer alkoholvänlig kultur och bag-in-boxen, denna påstådda kvinnofälla  i trelitersformat, överlag präglas av ett ständigt hyschande och – ja! – en flathet? Ingen vågar säga ifrån, vara surkärringen mot den härligt porlande strömmen av merlot och chardonnay. Om man följer den tesen blir Herngrens skildring än mer realistisk. Och så dessa ständiga förklaringar och rättfärdiganden, visst känner man igen dem? ”Klart att mamma ska unna sig ett par glas vin på ålderns höst, det är hon värd!” ”Äh, vi tar ett glas till, det är faktiskt semester/onsdag/våffeldagen/Groundhog Day!” ”Det är så härligt OSVENSKT att ta sig ett glas på en tisdageftermiddag!” Det är bara det att det så sällan stannar vid det där glaset. Det ständiga ”kontinentala” drickandet har blivit vår kollektiva snuttefilt, ett sätt att umgås som tagit sig in i företagslivet och vardagssamkvämen. Ett par glas rosé på teambuildingen fastän alla vet (eller borde veta) att det rent procentuellt finns åtminstone en person med alkoholproblem i varje arbetsgrupp. Ett glas rött till pastan på en torsdag som så lätt blir två, eller tre, eller fyra… Jag är inte ute efter att moralisera, vet själv hur underbart gott det kan vara med en sval sauvignon blanc på balkongen efter en svettig dag i Familjen AB, men tycker det är på tiden att vi börjar prata om hur vi som nation förhåller oss till alkohol. Där kan Moa Herngrens bok bli ett debattinlägg. Skildringen av Ingrids ständiga BiBande, morgonens grusiga ångest och den närmast orgasmiska lättnaden som infinner sig när hon på kvällskvisten får sitt glas tröst är lyhörd och välformulerad. Det är även gestaltningen av Ingrids förhållande till sin mamma, rejält alkoholiserad och omgiven av en skock strutsar som envist stoppar huvudet i sanden när det gäller hennes drickande. Allra ondast gör skildringen av lilla Juni och vad dessa drickande sk kvinnliga förebilder gör med henne. Ajajaj så ont det gör! Jag kan tycka att den dramatiska upplösningen hade gjort sig förtjänt av ett längre postskriptum, ett litet ”vad hände sedan”, men det kanske är min tendens att göra litterära figurer till levande människor som spökar igen.

”Jag ska bara fixa en grej i köket” är inte den typ av roman jag brukar fastna för, men jag gillar. Här finns ett angeläget tema, ett rakt, snyggt och medryckande språk (jag gillar Moa Herngrens krönikor i DN Söndag, så ingen överraskning där), karaktärer som griper tag och ett vackert vardagsnära vemod. Några av romanens mest minnesvärda ögonblick är när Ingrid eller dottern tittar ut genom fönstret i lägenheten på Gärdet och ser människorna på andra sidan gården, fiskarna som de kallar dem, ätande, tv-tittande, gråtande, tillsammans och ensamma. Alla dessa människoöden man bara kan ana sig till, tätt ihopklämda som sardiner fast ändå så långt ifrån varandra, kippande efter andan som torrlagda akvariefiskar när vardagsångesten blir för stor. Det är mycket vackert skildrat.

5 kommentarer

5 kommentarer till ”Jag ska bara fixa en grej i köket” – Moa Herngren: Helenaversionen

  1. Den här har jag tänkt läsa länge, nu ser jag ännu mer fram emot det.

    (Lite ironiskt att det här inlägget har en reklam för Bag-In-Box-vin i sig.)

  2. Moa Herngren är en ny favorit! Båda böckerna är bra, men frågan är om inte ”Jag ska bara fixa en grej i köket” är ännu mer angelägen än ”Allt är bara bra tack”.

  3. Tycker du har mycket kloka tankar kring det här! Har inte läst boken, men det är just det där vardagliga, accepterade som måste skildras så folk förstår.

  4. […] men de intervjuer jag läst med Herngren har jag tänkt mig något i stil med föregångaren ”Jag ska bara fixa en grej i köket”: något mörkt och skavande men med en huvudperson som väcker sympati fastän – eller kanske […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida