Känner ett mja inför den här boken. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte känner för Ingrid, den alkoholiserade dagisfröken som är huvudperson i Moa Herngrens nya roman ”Jag ska bara fixa en grej i köket”. Men något är det. Vi klickar inte riktigt.
Boken handlar om hur det är när man är på väg in i ett alkoholmissbruk, och vad det gör med omgivningen, att vara på väg in i ett alkoholmissbruk delvis orsakat av omgivningen. Ingrids mamma är också alkoholiserad, betydligt värre däran än Ingrid. Ingrid har en dotter, Juni. Hur påverkar hennes myckna drickande Juni? Hur känns det när den lilla dottern självman häller upp tröstaren, det där vinglaset? En dotter känner sin mor, kanske ibland bättre än en mor känner sin dotter. Åtminstone i fallet med de tre generationerna kvinnor som porträtteras i den här romanen.
Jag läste en recension av den här romanen där recensenten tyckte att Ingrid är ju helt normal, det där är väl inga konstigheter, alkoholmissbruk my ass, var väl andemeningen där. Och jag vet inte, men jag vet att det inte är normalt för mammor att dricka tills de får minnesluckor i princip varje kväll. Helgdag som vardag. Faktum är att det inte är normalt för mammor att dricka alkohol varje dag. Åtminstone ser inte jag det som normalt. Varken för mammor eller pappor vill jag tillägga. Så jag har inga invändningar mot hur Moa skildrar missbruksproblematiken, tvärtom tycker jag den känns ganska trovärdig. I synnerhet semesterresan som hela släkten gör, där Ingrid och hennes mamma är asplakata varje dag, är väldigt väl beskriven.
I min familj förekom inget alkoholmissbruk, men jag hade flera vänner som levde i det och jag har som liten faktiskt deltagit i en liknande resa. Små barn – jag var 8 år vid tillfället – ser och förstår betydligt mer än man tror. Och det är ganska skrämmande med fulla vuxna. Roligt först, men mest läskigt sen.
Också bokens lilla Juni känner av det kaos som finns inuti hennes mamma. På ett väldigt påtagligt sätt. Det gör mig illa berörd. Kanske är det just det, att jag blir arg och irriterad på Ingrid, hennes flathet, som är min invändning. Om Ingrid ser att mamman är alkoholist, varför gör hon inget? Detta oavsett de egna problemen. Om man har en tendens att blunda för det egna, så brukar man reagera på andras.
Ja, Ingrid känns flat. Och personerna runt om henne är också flata. Varför reagerar ingen, inte på något? Är det så man handskas med alkoholproblem? Jag vill gärna veta. Tystnaden, ett problem man sopar under mattan så länge de sociala funktionerna finns där. Är det verkligen så illa?
4 kommentarer
Folk sopar dessvärre också under mattan även när de sociala funktionerna inte finns där… Tänk så många flata människor det finns IRL!
Har just läst ”jag ska bara fixa….” och tyckte den var fantastisk.
Över 300 sidor med intensiv känsla och närvaro. Ingen utfyllnad eller döda stunder. Inte en sida som man skummar igenom. Total närvaro. Jag har ingen egen erfarenhet av alkoholmissbruk eller stött på det i min närhet men har man någon gång haft småbarn så är det lätt att identifiera sig med huvudpersonen.
[…] Bokhora […]
Hej
Av erfarenhet så vet jag att det sopas som fan under mattan. Min pappa är alkoholist, har varit sedan innan jag föddes. Jag sopar själv, tar aldrig upp det. En gång gjorde jag det och han förnekade att han drack. Jag orkar inte, jag har nog med att orka med att ta hand om mig själv, efter en trasig uppväxt. Jag har ett antal kompisar med pappor som också är eller har varit (numera döda) alkoholister. Min svärmor, som för övrigt förut kritiserat mig för att inte försöka hjälpa min pappa, dricker numera kopiösa mängder ofta, som pensionär, har skött hem och jobb i alla år, men nu har det blivit värre. Påminner om Astrid, precis samma argumentation, man kan väl få unna sig lite osv. Det var obehagligt att läsa. Du kan inte få någon annan att sluta, du kan bara välja att sluta själv. Min pappa ställdes inför ett val, behandling eller skilsmässa. Det blev skilsmässa. Han vägrade behandling. Ingrid kan inte hjälpa sin mamma innan hon hjälpt sig själv. Om hon ens då förmår något. Och när hon väl säger något blir hon utfryst. Även detta har jag upplevt. Jag tycker också att det är skrämmande, att toleransen mot alkohol är så stor i Sverige i dag att en recensent på Svenska Dagbladet men att Ingrid dricker en aning för mycket. Som du säger, att kräkas i tid och otid, att inte minnas och att ens konsumera flera glas vin ett antal dagar i veckan, har det blivit normalt?