Jane Eyre lite varstans
I söndags såg jag Dramatens uppsättning av Jane Eyre med Julia Dufvenius och Michael Nyqvist i huvudrollerna. ”Jane Eyre” har varit och är en viktig bok för mig (mer om mitt förhållande till boken hittar ni här, i en intervju som Allt om Stockholm gjorde med mig häromsistens) men faktum är att jag, fram tills nu, aldrig sett någon dramatisering – inte ens någon av de otaliga spelfilmer och BBC-serier som gjorts genom åren. Min Jane är romanens Jane, eller rättare sagt min tolkning av henne. Som tur är överensstämde Julia Dufvenius Jane rätt bra med min inre bild av den engelska 1800-talslitteraturens mest sympatiska berättarjag. Riktigt lyckad uppsättning överlag, tycker jag. Gillade särskilt att man tagit fasta på den stillsamma humor som genomsyrar Charlotte Brontës prosa. Snart 64-åriga Basia Frydman som lilla Adèle och jämngamle Björn Granath som Janes plågoande John Reed kändes smått groteskt, men kärnan i såväl boken som uppsättningen är ju dynamiken mellan Jane och Mr Rochester, och där har jag inget att klaga på. Förvånades över hur färskt jag har romanens alla händelser och karaktärer i minnet; det var ändå över tio år sedan jag senast läste den. Dags för en omläsning, kanske?
Mitt trevliga Dramatenbesök inspirerade veckans bokval: ”Becoming Jane Eyre” av Sheila Kohler. Mer om den senare! I mars utkommer ytterligare en metaroman om systrarna Brontë och deras verk: ”The Taste of Sorrow” av Jude Morgan. Kommer givetvis att läsa. När vi ändå talar ”Jane Eyre” och meta så måste jag ju nämna Jean Rhys fantastiska ”Wide Sargasso Sea”, en postkolonial metaroman där Mr Rochesters hustru, ”the madwoman in the attic”, står i centrum. Jag läste den när jag studerade engelska vid universitetet och har aldrig riktigt kunnat glömma den. Jag korrigerar min tidigare (retoriska, för det är klart att det blir omläsning!) fråga: Dags för omläsning av ”Jane Eyre” OCH ”Wide Sargasso Sea”, kanske?
Okej då, ett sista Brontërelaterat boktips: ”The Brontë: A Life in Letters”. Här finns till exempel Charlotte Brontës brevväxling med en samtida poet, vars namn festligt nog dagens läsare har betydligt svårare att komma ihåg än Charlottes, som förfasade sig över att hon, en kvinna gubevars, ägnade sig åt litteratur. Charlottes svar är underbart avväpnande: ”In the evenings, I confess, though I try not to, I do think…”
Alla
Om ”Wilde Sargasso Sea”, som på svenska heter både ”Den andra hustrun” och ”Sargassohavet”, skrev vi – en grupp litteraturvetare i Umeå –
artikeln ”En gränsöverskridande roman” i ”Tidskrift för litteraturvetenskap” 1/80. (s. 27 – 44).
Artikeln var ett resultat av en fantastiskt inspirerande Birgitta Holm-kurs som hade till syfte att ”nya fruktbara analysmetoder ska växa fram och leda till ett ifrågasättande av det litteraturhistoriska paradigmet.”
Inte vet jag om vi lyckades med detta -
men sedan dess hör ”Sargassohavet” till mina omläsningsböcker. Liksom Jane Eyre.
Nu också på teatern – härligt!
Se BBC-miniserien från 2006! Du kommer inte att bli besviken om du älskar boken (och inte har något emot att Mr Rochester är kanske aaaningen mer attraktiv än han borde vara).
Förresten, vilket fruktansvärt tråkigt svar av Linda Skugge. Dissa Jane Eyre rakt av, det låter inte ens som att hon har läst den eller något annat av Brontësystrarna.
Ann, jag tycker nog att även Micke Nyqvist stämmer in på det signalementet, så det är lugnt för mig. :) Ska leta efter BBC-filmatiseringen från 2006. Och ja, visst undrar man om Linda Skugge över huvud taget läst något av ”de där syrrorna”? Chicklit och myspys är inte direkt de ord som jag kommer att tänka på i samband med deras verk….
Det verkar ju som om Linda Skugge kör en ”pratar om böcker hon egentligen inte läst” (apropå inlägget tidigare i veckan här på Bokhora). Mycket mörkare bok än Svindlande höjder får man ju leta efter och Jane Eyre är inte särskilt munter den heller.
”Den FÖRSTA hustrun”
heter förstås Jean Rhys roman i svensk översättning (inte den ”Den andra hustrun” ….)
om den inte har de alternativa titeln ”Sargassohavet”.
Till de båda Mrs Rochester:
Forgive me my miswriting, please.
Vilken svensk titel är bäst?
Om någon får lust att läsa ytterligare en roman som går i dialog med ”Jane Eyre”, så rekommenderar jag ”Staden med de fyra porterna”.
Doris Lessing har här gjort sin variant av dramat
kvinnan – mannen och den galna hustrun.
(Spännande läsning om dessa tre romane finns i Elaine Showalters litteraturfeminstbibel ”A Literature of Their Own.
British Women Novelists from Bronte to Lessing”.)
Hur mycket av ett måste är det att köra igenom resten av Martha Quest-serien innan?
vilken märklig recension av linda skugge.. (som var en av mina favvoförfattare på den tiden hon skrev mer än glammorsa-blogginlägg.) jane eyre är en av mina favoritböcker. sure, jämfört med dorothy parker är bronte mer moralisk, men det är ju bara på romanytan, för att det skulle vara det på den tiden precis som dorothy parker skrev cyniskt för att det skulle vara det på 20-talet.. inne i boken är det ju tvärtom väldigt amoraliskt. det är samma fräna, drivna undermeningar i de tu. jane eyre forsar fram och tågar. det är rätt mörkt, primitivt, skriet från vildmarken ungefär haha. ”personlighetsstörningar”. ren kamp för att överleva, även för bronte verkar det som. medan parker nöjer sig med det tydliga.
(mm precis wuthering heights är ju helt sinnessjuk läsning..inte precis ”myspys”. det är mörrrkt i den boken. på ett lite bottenlöst, ”oformlig, kvinnlig mystik”-sätt. men hysteriskt roligt. en till favorit. )
till Mattias:
”Staden med de fyra portarna” kan läsas och förstås utan att man behöver läsa de andra böckerna innan.
Jag har också varit och sett Dramatens uppsättning av Jane Eyre, och gillade den skarpt. Scenografin var fantastisk och skådepelarinsatserna likaså. Jag gillade att man hade tagit fasta på humorn och vi skrattade gott, och i bland lite rått… Slutet gick, i mina ögon, tyvärr lite snabbt, men det kanske bara var jag som ville se mer… och mer… och mer…