”Keeping the Dead” – Tess Gerritsen

I den första Tess Gerritsen jag läste slår ett lik upp ögonen, reser sig upp från båren och försvinner bort från bårhuset precis innan obduktionen skulle börja. I den andra upptäcker hennes sympatiska gothrättsläkare Maura Isles att den kvinna hon står i begrepp att obducera är en exakt kopia av henne själv. Hon skyr inte de stora gesterna och smågalna intrigerna, Gerritsen – och det är en av anledningarna till att hon, till skillnad från forensic thriller-kollegan Patricia Cornwell, bara blir bättre och bättre. Visst, det vilar något halvtrashigt och överdrivet över hennes berättelser, och hon är inte direkt drottningen av subtiliteter, men vem bryr sig när det är så underhållande?

Pocketaktuella ”Keeping the Dead” fortsätter i den spekulativa traditionen och inleds med att Dr Isles bevittnar en datortomografi av en mumie, Madame X kallad, som hittats i källaren till ett historiskt museum i Boston. Undersökningen visar att ”mumien” har en kula i huvudet – hmm, mumie från faraotidens Egypten och pistolkula, hej anakronism! – och när ytterligare ett par groteskt bevarade lik påträffas står det klart att Isles och poliskompisen Jane Rizzoli har att göra med en samtida seriemördare med mumifieringskunskaper. (Att sy hudkostymer av sina offer är bara sååå 90-tal, raring…)

Man ska nog vara lagd åt det morbida hållet, samt ha en hög tolerans för osannolika scenarion, för att till fullo uppskatta Tess Gerritsens böcker. Jag har, som trogna Bokhoraläsare vet, inga problem med vare sig morbiditet eller osannolika intriger så länge det är välskrivet och underhållande – och det är det. Faktum är att Gerritsen skriver väsentligt mycket bättre än hon gjorde i de första böckerna i Isles/Rizzoli-serien. Borta är de styltiga meningarna (”She got up. Poured herself a cup of coffee […]”) och den allmänna avsaknaden av språklig spänst. Är du ute efter en oupphörligt spännande thriller med ”När lammen tystnar”-känsla och blodiga obduktionsscener? Önskar du att Patricia Cornwell kunde ha fortsatt hålla samma standard som på 90-talet? Då är ”Keeping the Dead” något för dig. Att avsluta en recension som tagit upp hemmamumifiering och obduktioner med ett ”känsliga läsare varnas” är kanhända överflödigt, men jag säger det ändå. Om ni är vana vid en Camilla Läckberg-nivå på fiktiva mord är detta nog i magstarkaste laget. Vi andra, som kan äta oss igenom obduktioner så länge de ryms inom ett par pärmar, har redan förbeställt den nya Isles/Rizzoli-thrillern, som utkommer i mitten av juni. På hennes hemsida får man lätt intrycket att det rör sig om två helt olika böcker. Så är inte fallet: ”Ice Cold”, som släpps den 19 juni är den amerikanska versionen och ”The Killing Place” med släppdatum den 24 juni är den brittiska versionen av exakt samma bok. Exklusive omslag och titel, då. Gaaaah, detta oskick! Som upplagt för felköp och aggressioner. Varför MEDVETET provocera blodtörstiga deckarfans? Seriöst, jag kan inte komma på en enda anledning till varför en roman behöver två olika titlar när det rör sig om samma språk och samma innehåll. Snart ska jag skriva ett långt, svavelosande inlägg helt och hållet vikt till detta satans påfund som är de amerikanska och brittiska utgåvorna med olika titlar. Hmm, jag har nog skrivit ett sådant inlägg, nu när jag tänker på det.

Men boken? Bra. Inte himlastormande på något sätt, men rakt igenom spännande och otäck med härliga tendenser gentemot det morbida. Det räcker gott så ibland.