”Kryptan” – Kate Mosse

Lustigt, det där, med böcker som smyger sig på en. Jag har haft Kate Mosses två första romaner, ”Labyrinten” och ”Kryptan”, i bokhyllan i över ett år utan att känna mig särskilt sugen på att läsa dem. Har i den mån jag över huvud taget tänkt på Kate Mosse mest reagerat över hennes namn (gud så roligt det vore om Kate Moss skulle ha en alternativ karriär som författare till historiska spänningsromaner!) och trott att hon varit någon sorts ny kvinnlig Dan Brown. Så vaknade jag en morgon och upptäckte att en roman om de franska Pyrenéerna var precis vad jag var sugen på. Le voilà – där stod den ju, den halvt bortglömda boken av den halvt bortglömda författaren med det supermodellklingande namnet!

Låt mig nu en gång för alla separera Mosse från Dan Brown; hon är betydligt bättre än så. Är det påläst och välskriven spänning med historisk-kulturella förtecken du är ute efter är Kate Mosse ett alldeles ypperligt val. ”Kryptan” utspelar sig i den lilla sydfranska staden Rennes-les-Baines, där den unga parisiskan Léonie Vernier en höstdag 1891 upptäcker en bortglömd krypta med mystiska inskriptioner, där en samling tarotkort ligger begravda. Stämmer det att tarotkorten har magiska krafter – och hur hänger de ihop med de oförklarliga dödsfall som i cykler plågat invånarna i Rennes-les-Bains? Drygt hundra år senare kommer den unga musikforskaren Meredith till Rennes-les-Bains, officiellt för att göra research till sin bok om kompositören Claude Debussy, men också för att hitta sina anfädrar och få klarhet i sin bakgrund. Snart upptäcker hon att Rennes-les-Baines är en plats där det förflutna vägrar att vila, och det dröjer inte länge förrän hennes jakt efter sanningen om vad som hände Léonie i kryptan försätter henne i livsfara…

Det är en genuint ruggig och stämningsfull historia som Mosse levererar. Särskilt väl lyckas hon med de partier av boken som utspelar sig under 1890-talet, men även det nutida spåret engagerar och hon lyckas hålla samman de två tidsskikten på ett föredömligt sätt. Men – och det här är ett STORT men – precis som Anna GC säger i en kommentar till min första ”Kryptan”-läsrapport är de ständiga franska fraserna i kombination med den svenska översättningen fruktansvärt enerverande. Jag gissar att Mosse velat förmedla en stämning, alternativt briljera med sina franskkunskaper, men efter ett hundratal ”den högra stranden, rive droite” och ”rullstol, une chaise roulante” eller skräckexemplet ”han är skriftställare, litterateur, och och sitter i styrelsen för en tidskrift om vackert illustrerade böcker, beaux livres” vill jag skrika, kräkas eller båda delarna samtidigt – och då är jag ändå smygfrankofil och älskar det franska språket. Visst kan det vara motiverat att översätta enstaka ord om de har relevans för handlingen, och att krydda texten med utländska ord kan också funka – i små doser, inte på var och varannan sida. Synd när denna tautologifest tynger ner en annars spännande och läsvärd roman. Kate, välj ett språk och håll fast vid det för guds skull!

För att summera: stämningsfull bladvändarspänning med vissa språkliga irritationer. Klart godkänt, men jag hoppas att redaktören till Mosses alldeles nyutkomna roman ”The Winter Ghosts”, som även den utspelar sig i franska Pyrenéerna, varit lite strängare och tvingat författaren att döda en del av sina darlings. Själv tänker jag vänta på den engelska pocketutgåvan: helt hardcover-worthy är hon inte, Kate Mosse. Eller som hon själv skulle ha uttryckt det: helt värd att införskaffa och läsa i inbunden utgåva, hardcover-worthy, är hon inte…