Läs och glöm

Ojoj… Jag trodde att jag fått tag på en vanlig, realistisk bok om en NY-tjej som åker ner till Södern i USA för att hjälpa sin mamma att tömma mormoderns hus på en ö. Lite sommar, strand och kärlek var vad jag hoppades på.
Redan på färjan till ön hör tjejen talas om några lokala legender om den tidigare befolkningen som levde där, och de var en korsning mellan vanliga människor och sjöjungfrur, mermaids, eller sjö-män = mermen.
Hmm… Mermen…
Mina onda aningar bekräftas när hon träffar en jättesnygg kille på stranden, som alltid vill träffas på stranden men aldrig behöver bestämma en tid, för han ”märker när hon kommer dit” så att säga.
Right.
”Sea change” av Aimee Friedmann. Jag lägger in den under kategorin skräp man får vada igenom för att hitta pärlorna.

En annan i samma kategori blev ”And the heart says whatever” av Emily Gould som är självbiografiska historier. Hon jobbade tidigare på skvallersajten gawker i NY och det handlar en del om det, hur hon klarar av ett jobb som hon mer och mer börjar avsky, men framförallt om henne och fd pojkvännen Joseph, deras tid ihop + uppbrott. Väldigt mycket om honom. I en av de sista novellerna får han läsa hennes manus i förhand eftersom han är med så mycket och tydligen en halvkänd musiker om man vistas i vissa Brooklyn-NY-kretsar. Hon vill att han ska okeja det. Dagen efter ringer han och vill inte alls vara med i boken, ber henne stryka. I tacket på allra sista sidan ber hon om förlåtelse. Jaha…
Det här var det mest intressanta i den för annars tyckte jag hennes historia kändes som en rad skrivövningar. Okej skrivna, men poängen? Vad går det ut på? Vad ska jag känna? Typisk läs och glöm.

Dagens tredje besvikelse är ”Commencement” av J. Courtney Sullivan. Jag kan säga exakt vad som lockade mig till det här köpet – en blurb om att det var som om tjejerna från ”Prep” hade vuxit upp och börjat college. Curtis Sittenfeld-vibbar! Och östkustcollege, Smith, så lite riktig aka-porr på det. Wow!
Tyvärr levde den sen inte alls upp till blurben, inte på långa vägar. Jag tänkte inte på Sittenfeld en enda gång medan jag läste Sullivan. Däremot tänkte jag ‘men NÄR ska den komma igång?’ varannan minut för det var liksom bakgrund i 300 sidor. Ni vet, man läser starten, sen ska författaren ge lite bakgrund till en karaktär eller ett skede innan man kan komma igång igen. I Sullivans bok om fyra tjejer kändes det som att det var bakgrund mest hela tiden i 416 sidor. Ett skitkonstigt berättarsätt som aldrig gav mig någon ‘här och nu’-känsla, och därmed aldrig grep tag i mig. Efter drygt 300 sidor kom det till råga på allt in en supermärklig deckartråd, heeeelt bisarr, om en av tjejerna. Nej, en riktigt dålig bok. Det är såna här som får mig att fortsätta med min 50 sidors-regel = läsa 50 sidor och sen ge upp om det inte är bra. Här läste jag 416 sega sidor och vad fick jag för det? Absolut inget!!

Det var den dåliga bokshoppingen från NY-resan. Så småningom när jag läst resten hoppas jag att det blir rapporter med en annan vinkel.