När det begav sig med Lauren Weisbergers förra roman ”Diamanter är för evigt” var jag rätt irriterad och besviken. Bestämde mig ändå för att ge den här nya en chans. Varför gör man så? Jag kan verkligen bli galen på mig själv. Det är som om jag inte kan sluta när jag väl börja följa en författare, nästan hur dåligt det än blir, bok efter bok.

Usch.

Nåväl, det blev ”Last night at Chateau Marmont” i engelsk utgåva. Eller snarare amerikansk då ju.

Nu återigen en huvudperson istället för tre, och en som är lätt att identifiera sig med. Ändå tar det mig lite tid att komma in i boken och jag blir lite irriterad på henne, Brooke, först. Tycker hon är så flat och sådär läskigt kär i sin man att det är oerhört tydligt vem som har övertaget i relationen. Det är aldrig bra. Jag har varit i båda situationerna, det var lika illa att vara den som hade övertaget som den som var mest kär.

Brooke är dock en vanlig tjej i övrigt. Och det är precis vad som blir problemet i den här boken. Hennes man Julian slår nämligen igenom som popartist efter en himla massa hundår där hon har försörjt dem båda och han har fått hålla på med sin musik. Julian förändras och blir en annan person, en popstjärna. En som inte vet i vilket land han vaknar upp i, som får gå på kändisfester och uppträda på grammisgala och syns på tidningsomslag. Medan Brooke fortsätter sitt jobb som dietist på ett sjukhus, har helt vanliga tjejkompisar och går ut med hunden på morgonen. Vanlig.

Det blir förstås krock efter ett tag. Det är också då som den här boken slår över och blir intressant, genomarbetad och med mycket känslor. Att man börjar känna med Brooke. Att man verkligen förstår hur jävligt det kan vara med paparazzis, eller att man är så himla mycket tjockare än alla kändistjejerna trots att man inte är ett dugg tjock. Att man helt plötsligt befinner sig i samma rum som alla stora skådespelare. Lilla jag.

Tycker det är lite extra kul att Lauren Weisberger också hänvisar till riktiga kändisar och verkliga händelser. Fnissar lite när de går på fest hos skådisar i TV-serien Friday Night Lights, som ju jag och D också följer. Tim Riggins! Brooke tycker han är så snygg (det gör inte jag, är inte så inne på ”farliga killen” faktiskt). Eller verkliga händelser som Sienna Miller och Balthazar Getty-debaclet. Jag tror att det är vad som hjälper till att skapa den här känslan av autencitet som blir starkare och starkare ju längre in i boken man kommer.

Fast sedan blir det ju sockersött och sliskigt i slutet igen så klart. Det är ju chicklit, herregud.

Nå, jag behöver kanske inte skämmas för att jag även skulle gå på en nummer fem av den här författaren. Hon kammade till sig lite faktiskt. Få se hur det blir i en svensk utgåva så småningom.

Johanna Ögren