”Lazarusprojektet” – Aleksandar Hemon

Aleksandar Hemons ”Lazarusprojektet” handlar om två män. Lazarus Averbuch, är en rysk immigrant från Moldavien i 1900-talets Chicago. I bokens inledning blir han skjuten av polismästaren George Shippy. Hundra år senare får Vladimir Brik för sig att skriva en bok om Averbuch. Han fixar ett stipendium och beger sig till Ukraina tillsammans med Rora, som var hans skolkamrat i barndomens Bosnien.

”Lazarusprojektet” handlar även om Lazarus syster, Olga. Olga behandlas obeskrivligt illa av Chicagopolisen. Hon får inget tillfälle att sörja sin bror, utan måste istället bemöta polisens påståenden om att hennes bror var anarkist, att han är en mördare och att hon och han är tredje klassens medborgare, att han inte får begravas enligt judisk tradition och sed och hon blir en del i ett politiskt spel där man till varje pris vill undvika att Lazarus blir en anarkistisk martyr.

I Europa brottas Brik med sin egen identitet. Vem är egentligen han? Han försörjs sedan en tid av sin amerikanska fru, Mary, som är hjärnkirurg och på många sätt får ses som rena motsatsen till den känslige, filosofiske Brik. Åtminstone är det den bilden vi läsare får. Mary är en bifigur i handlingen och någon för Brik att ta spjärn emot. Nu ska jag inte få er att tro att det spelar någon roll. Jag kan tvärtom tycka om att Brik är så vidöppen i sina känslor. Att han fantiserar om livslång kärlek med varenda östeuropeisk kvinna han träffar på. Att resan till Ukraina och Moldavien är en katalysator för Brik, en resa där han, om inte finner sig själv, så åtminstone inser att han inte är, eller kanske inte vill vara, den bosniske skribenten, före detta läraren, som lever på sin fru hemma i Chicago.

Jag har skrivit tidigare att Hemons språk påminner mig om mina favoritförfattare, men jag kan inte sätta fingret på exakt var likheten ligger. Hemon skriver sina böcker på sitt andraspråk, engelska, och han beskrivs i vissa sammanhang som en slags språklig virtuos. Jag tycker snarare att hans språk är otroligt behagligt att läsa, han har mig ätande ur sin hand, och jag nöjer mig med det.

Den längsta flickan i det blå laget tog ett skutt och nickade in ett mål; hennes lagkamrater flockades omkring henne en stund, och så spred de sig över planen till sina ursprungspositioner. Hon kanske skulle minnas målet hon gjorde den här kalla dagen i många år framöver, tänkte jag. Hon kanske skulle minnas alla de melodiska namnen på flockflickorna: Jennifer och Jan och Gloria och Zoe. Men det skulle finnas en vars namn hon inte mindes och om tjugo år skulle hon ringa Jennifer och Jan och Gloria och Zoe och fråga vad den där gulliga magra flickan hette, hon som spelade back, hon med de knotiga knäna och den hopplösa tandställningen. Ingen skulle komma ihåg det: Jan skulle tro att hon kanske hette Candy, Zoe skulle hålla med, men Jennifer och Gloria skulle bestämt förneka det. Då och då skulle hon se någon på gatan som påminde om den hypotetiska Candy. Hon skulle aldrig närma sig den magra kvinnan, hon skulle aldrig se henne mer, aldrig minnas hennes riktiga namn, men hon skulle aldrig glömma Candy.

Jag är inte ohemult förtjust i skildringar av män, boende i USA, som reser till Östeuropa för att söka efter sina rötter. ”Allt är upplyst” är således ingen favoritbok. Jag är inte förtjust i det så medvetet schablonmässiga, när författare skildrar någonting precis så som jag tror att det är, men inte vill att det ska vara och även om det är så också, är jag övertygad om att det inte är allt det är. Jag vill ha nyanser. När Brik och Rora reser till Ukraina och träffar taxichaufförer som kör jättesnabbt, blir inblandade i människohandel, bor bland ukrainska horor på ett hotell, är Hemon farligt nära att tappa mig. Han balanserar på randen av vad jag kan uthärda, men han klarar det. Jag är med honom. När vi är säkra på andra sidan, kan jag inte ångra mitt beslut.

Men mest av allt gillar jag ändå skildringarna av Olga. Som får utstå så många orättvisor, som bokstavligen blir spottad på, lika bokstavligt tvingas gräva i skit, som önskar sig ett nytt liv för sig och sin bror, men för vem vi inte får se minsta ljusglimt, tvärtom faktiskt. Finge jag önska, önskade jag att hennes historia fick ta mer plats. På många sätt tycker jag att just hon är den mest intressanta karaktären i hela boken.

Hursomhelst är ”Lazarusprojektet” en, för mig, oväntad liten pärla, alldeles utan tvekan vårens trivsammaste läsning och förmodligen väntar en topplacering på mina årsbästalistor i december. Jag ser till att säkra sommarläsningen med tidigare Hemon: ”Nowhere man” och ”Frågan om Bruno”. Alltså: läs!