Bokhora.se

14/10 2010
7:49

Jag tycker inte att det är fel att börja med att säga att Styxxs böcker är väldigt fina. Sidorna är liksom svarta, så ”Legend” ser nästan ut som ett dvd-fodral. Det tilltalar mig.

Nog för att jag har läst såväl ”Släktet” som de första fem delarna i böckerna om Sookie Stackhouse – men jag hade aldrig gissat att jag skulle tilltalas så av en till vampyrbok. Vilket jag alltså gjorde. Jag hade heller aldrig riktigt förstått vad den där typiska Will Smith-filmen ”I am legend” handlade om och när jag insåg att det här var boken bakom filmen blev jag inte avskräckt (jag har inte sett filmen). Snarare väcktes habegäret.

Upplägget i ”Legend” är följande: en fruktansvärd farsot har med hjälp av stoftstormar och myggor spridits över världen. Robert Nevilles fru och dotter har dött av bakterien, men han har av outgrundliga anledningar överlevt. Till vilken nytta? Alla hans grannar och bekanta, mannen han brukade samåka med om mornarna och många djur har blivit vampyrliknande zombies som sover om dagarna och törstar efter hans blod om nätterna. Varje dag åker Robert omkring och samlar ihop material till träpålar, han spetsar en och annan vampyr och han reparerar sitt hus. Vid middagstid (han måste ha ett gigantiskt förråd av kylvaror, funderar jag – boken utspelar sig under flera år) börjar ropen från vampyrerna och medan Robert dricker sig allt mer berusad går kvällens timmar och ännu en dag i det fängelse som numera är Roberts verklighet läggs på den tidigare.

Så småningom börjar Robert intressera sig för varför de smittade beter sig som de gör och han lär sig allt mer om bakterien som finns i deras blod. Men det ska sägas på en gång: vår hjälte är ingen vetenskapsman och de resonerande delarna i boken är inte dess höjdpunkt. Jag gillar snarare monotonin. Jag gillar Roberts humorsvängningar, hans mänsklighet, hur författare Matheson skildrar Roberts pendlande mellan likgiltighet och total uppgivenhet (jag antar att det är svårt att känna någon direkt lycka när man är den sista människan på jorden).

Jag vet redan när jag läser ”Legend” att det här är en ny favoritbok och att den kommer att bli omläst (jo, faktiskt) flera gånger. Av någon anledning påminner Mathesons ton och Robert Neville om sättet H.F Saint berättar om Nick Halloway i ”Den osynlige mannen”, en annan oförklarlig favorit. Faktum är att jag nästan tycker att Halloway och Neville har vissa beröringspunkter.

”Legend” är verkligen ingen ny bok. Trots sina nära sextio år är språket spänstigt, om än något torrt. I min värld är inte torrt språk någonting dåligt.

Jag läser i ”VI läser” om litteraturvetaren Annette Årheim, som har forskat om gymnasieelevers läsvanor. Hon säger att ungdomar avfärdar litteratur som inte är ”sann”. De elever som jag pratade med hade svårt att se varför de skulle läsa skönlitteratur, när det finns så många fascinerande berättelser ur verkliga livet, säger hon. Jag inser att det är just vad jag gillar med ”Legend” och ”Den osynlige mannen”. Det är böcker med verklighetsförankring, som faktiskt berättas ur ett väldigt vardagligt perspektiv, men som uppenbarligen saknar autenticitet, för sådana saker som vampyrer och osynliga män finns ju inte.

Den självklara fortsättningen på ”Legend”-läsningen blir naturligtvis att se en, två eller alla filmer. På twitter tipsas jag om ”Last man on earth” framför ”I am legend”. Vad säger ni om det?

9 kommentarer

9 kommentarer till ”Legend” – Richard Matheson

  1. I am legend är ingen vidare film, så älskade du boken ska du nog undvika den. Jag har inte läst boken, men nu är jag grymt sugen på den. Last man on earth har jag inte sett, så den kan jag inte säga något om.

  2. Ja såg filmen med Will Smith när den gick på bio. Och boken läste jag för inte så länge sedan. Antingen har jag väldigt dåligt minne eller så skippade de slutet av boken i filmatiseringen. Jag vågar dock inte svära på det. Kanske någon annan vet? Summa summarum: om du verkligen gillar boken så är nog risken väldigt stor att du blir besviken på filmen med Will Smith. Last man on earth har jag inte sett så den filmen kan jag inte uttala mig om.

  3. Jag har sett filmen och tyckte den var riktigt bra. Så om den är så mycket sämre än boken är det nog dags att köpa och läsa den. Särskilt som jag känner att jag är på väg in i en ”rysarvåg”. Kan det vara hösten?

  4. I am legend är en av mina absoluta favoritböcker. Jag tyckte även att Will Smith filmen var helt ok om än något helt annat än boken. Filmen är mer en vampyr/zombie slasher men alla filmer där en helt ensam människa blickar ut över en öde miljonstad, tar för sig av varorna i tomma varuhus och pratar med skyltdockor är bra i min värld. Jag antar att folk stör sig mest på filmens slut och visst det är rätt kasst men vägen dit är underhållande.

  5. Älskade boken. Blev jättebesviken och arg på filmen, även om den var sjukt spännande och underhållande på sitt sätt. Det är helt okej att man tar sig lite friheter när man göra en filmatisering men det här blev en helt annan story som råkade ha samma namn som boken, liksom.

  6. Mathesons bok är suveränt. Jag har bara sett The Omega Man (med Charlton Heston) och den är lite kitschkul. Last Man on Earth ska vara okej efter vad jag har hört. Men jag tror faktiskt inte att någon av filmatiseringarna är helt lyckade …

  7. Last Man on Earth är charmig och Vincent Price sparkar Will Smiths stjärt uppåt och nedåt. Men alla tre (I am Legend, Omega Man och Last Man on Earth) kan rekommenderas för helhetens skull.

  8. John-Henri Holmberg

    ”I Am Legend” utkom först på svenska 1975, med den oväntade titeln ”Varulvarnas natt”, i Wahlströms pocketserie Kalla kårar. Men den gången gravt förvanskad och omskriven, antingen av översättaren Gösta Zetterlund eller av seriens redaktör Karl-Rune Östlund. Kul att den till slut kommit i (hoppas jag) en trogen svensk version. I vampyrlitteraturen är den central; det är med den här romanen som vampyren blir ”mänsklig”, dvs en varelse som går att förstå och förklara, inte längre ett övernaturligt monstrum. Därmed menar jag att det är Matheson som lägger grunden till hela vampyrrenässansen på 1970-talet. Liksom han också inspirerade inte minst Stephen King till att börja skriva skräckberättelser. Det trista med filmerna är nog främst att ingen av dem tar fasta på Mathesons grundtema: vem är egentligen monstret i den värld Neville lever i?

  9. Will Smith-filmen är helt ok action, men den har inte så mycket med boken att göra. Robert Neville är inte samma person, vampyrerna liknar inte alls de som finns beskrivna i boken och berättelsen är påhittad från grunden och uppåt. Jag ska testa att se The Last Man on Earth och Omega Man härnäst :)

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida