”Levande död i Dallas” – Charlaine Harris

Konstaterar att Charlaine Harris Sookie-böcker är lika svåra att bara läsa en av, som att bara ta ett chips, eller äta en paradis-pralin. Tur bara att man inte får feta fingrar eller blir helt sockerdarrig av böckerna.

I går läste jag ut ”Levande död i Dallas”, som är den andra boken i serien. I denna reser Sookie (som för er oinvigda är telepatisk och ihop med vampyren Bill) till Dallas för att hjälpa vampyrerna där att förhöra några människor som var på en nattklubb den kväll då deras vampyrkompis försvann. Väl i Dallas råkar Sookie ut för en rad våldsamheter och hon hinner inte mer än hem innan hon blir bjuden på ett blodigt sexorgiepartaj.

Ungefär så.

Om man, liksom jag, kollar på tv-serien har man upplägget ganska klart för sig. Det här är alltså andra boken, det vill säga motsvarande säsong 2. Jag börjar uppskatta upplägget lite mer. För att återanvända chokladliknelsen här ovan, så är det böckerna om Sookie Stackhouse ingen belgisk choklad. Det ger de sig inte heller ut för att vara. De är rena Lidl-chokladen, men ganska snyggt och humoristiskt förpackat och ibland har Harris så snuskig humor att jag måste läsa om raden flera gånger för att se om jag har förstått saken rätt (som när Sookie ska gömma sitt nyckelkort – jag är fortfarande inte helt på det klara var hon faktiskt stoppar kortet).

Någon frågade mig hur språket var och, som sagt, belgisk choklad… Man läser inte böckerna om Sookie Stackhouse för att ta del av ett språkfyrverkeri, men det är knappast som att jag sitter och lider när jag läser böckerna. Det är, tvärtom, riktigt skoj och, återigen, jag har svårt att sluta när jag väl har börjat Men som substitut för Twilight-abstinenta? Nja… Sookie och Bill har en oerhört mycket vuxnare relation än Bella och Edward. Kanske snarare komplement i så fall.

P.S. Jag liknade del 1 vid en Harlequin-roman och vill man läsa mer om sådana, hade SvD en text i lördags som man kan läsa här!