Bokhora.se

18/05 2010
7:00

Det finns åtskilliga scener i John Ajvide Lindqvists nya roman ”Lilla stjärna” som kan få den mest inbitne småätaren att abrupt sluta med den i många avseenden ultimata kombon läsning och ätande. En av de mest minnesvärda involverar en ung flicka, en borrmaskin och två aningslösa offer. Plus en jäkla massa blod och hjärnsubstans. Ja, det är en på många sätt fasansfull berättelse som Ajvide Lindqvist snickrat ihop, tveklöst hans mörkaste hittills. Ändå är det ett ord som, mer än något annat, beskriver ”Lilla stjärna”. Ett ord som kan tyckas väsensskilt från de våldshandlingar som beskrivs här men som för oss som älskar hans böcker ter sig alldeles logiskt och självklart. Det ordet är kärlek.

Det går en röd tråd från Oskar och Eli i ”Låt den rätte komma in” via den förtvivlade fadern i ”Hanteringen av odöda” till en annan förtvivlad fader, Anders i ”Människohamn”. Den tråden består inte, som man skulle kunna tro, av blod – eller jo, det gör den ju också – utan av just kärlek. En desperat, allomfattande sorts kärlek som genomsyrar allt och bor granne med monster. För är det inte så att en trovärdig skräckberättelse måste ha en klangbotten av medmänsklighet, ömhet och – ja – kärlek för att den ska hålla hela vägen? Jag menar att det är så, och jag menar vidare att John Ajvide Lindqvist aldrig tidigare så mästerligt balanserat på den tunna, tunna linan mellan kärlek och fasa.

”Lilla stjärna” är berättelsen om två utstötta tonårsflickor. De föds så gott som samtidigt i samma del av landet, men där upphör likheterna. Den första flickan, som så småningom får namnet Theres (efter Ulrike Meinhofs alter ego), lämnas som nyfödd för att dö i skogen men hittas av Lennart, en avdankad Svensktoppsstjärna med stora familjeproblem. Det visar sig snart att den lilla flickan, som uppvisar autistiska drag, har en sällsam sångbegåvning, och i Lennarts källare lever hon på barnmat och musik. Ända tills… (Ja, ni får läsa själva.)

Den andra flickan heter Teresa och föds på Österyds BB den åttonde november 1992. En vanlig, okomplicerad förlossning, en vanlig, okomplicerad familj. Men Teresas tillvaro ska snart komma att präglas av ett utanförskap som växer och växer tills allt är mörker och ensamhet. Genom slumpen, Internet och ”Idol” ska de två ensamma flickornas vägar korsas… och mynna ut i blod, panik och ond, bråd död i det äktsvenska gemytets högborg. Massakern på ”Allsång på Skansen” är kanske det inslag i romanen som det talats mest om i förhand, och då författaren redan i inledningen låter oss förstå att något fruktansvärt ska ske där vilar vissheten om den stundande katastrofen över en berättelse som tar sin tid att utvecklas. Måste ta sig tid, för det är sorgsna och komplexa människoöden som gömmer sig i dessa två flickor. ”Lilla stjärna” är den första bok av John Ajvide Lindqvist som helt saknar övernaturliga element, även om redan ”Människohamn” var ett steg i en mer realistisk riktning. Det är också en långsammare historia, vilket gör absolut ingenting eftersom det tidigt, faktiskt redan i den ödesmättade allsångsprofetian, står klart att Ajvide aldrig skrivit bättre. Inte för att han någonsin varit en undermålig stilist, men den tendens mot det mer stilistiskt genomtänkta som enligt min mening började med ”Pappersväggars” i särklass bästa novell ”Gräns” och sedan fick ytterligare näring i ”Människohamn” har nu utvecklats ytterligare till något riktigt, riktigt vackert. Jag läste nyligen en intervju med Ajvide i ICA-Kuriren där han säger att hans skrivande kom igång först när han släppte idén om den seriöse författaren och insåg ”att det bara är att hitta på en historia, berätta den och försöka vara så otäck som möjligt”. John, underskatta inte dig själv! Oavsett om det är medvetet eller inte – och jag gillar verkligen anspråkslösheten, detta att berättarglädjen och viljan att skrämmas är starkare än Språklig Ambition och Mening – så är du en av Litteratursveriges bästa stilister. Och ingen skriver om utsatthet och ensamhet som John Ajvide Lindqvist. Ingen. När de två ensamma T(h)eresorna träffas och något som kan liknas vid kärlek uppstår är det fruktansvärt vackert. Just så: fruktansvärt och vackert.

Uppmärksamma läsare har väl för länge sedan förstått varthän det barkar. JA, det är lika bra som man hoppades och JA, Sveriges bästa skildrare av utanförskap och kärlek i ordets mest oortodoxa bemärkelse råkar också vara skräckförfattare. Ingen borde väl vid det här laget bli förvånad…?

49 kommentarer

49 kommentarer till ”Lilla stjärna” – John Ajvide Lindqvist

  1. Jag kan bara hålla med. Lilla stjärna är en fruktansvärd och vacker bok som verkligen berör mig också. Min recension kommer under dagen liksom många andras kan jag gissa ;)

  2. Jag kan inte annat än att hålla med. Den är helt enkelt genialiskt välskriven. Och vacker. Och lite skruvat kärleksfull.

  3. Vilken fantastisk recension (som vanligt)! Ska köpa! :)

  4. ”Lilla stjärna är den första bok av John Ajvide Lindqvist som helt saknar övernaturliga element”

    Hm, jag håller inte med. ;) Men visst, i Lilla stjärna är det mer en tolkningsfråga än i de tidigare böckerna där det övernaturliga var väldigt uppenbart.

  5. Fantastiska, underbara John. Jag längtar redan efter nästa.

  6. Det är ett bra betyg åt en skräckförfattare när jag sitter här och är livrädd för GB-glassgubbar, Allsång på Skansen och Abba-låtar.

  7. […] också vad andra skriver om Lilla stjärna: Bokhora, […]

  8. Recensionen mitt i prick! Men…hakade också upp mig på att den helt saknar övernaturliga element. Theres sång och toner som spändbarn får man väl ändå kalla övernaturligt.
    En helt fantastisk bok, ett måsteläs!

  9. Maria och L, ni har kanske rätt i att Theres begåvning kan ses som något övernaturligt. Eller som en sanslös begåvning. Jag köpte iaf det. Men visst finns det element som kan tolkas som övernaturliga, den röda röken t ex, men det går också, tycker jag, att se som något symboliskt. Fast jag kanske istället skulle ha skrivit ”den första boken där alla monster är mänskliga”..?

  10. Även jag var ju förtjust som du läste, men finns det inte lite element av en transportsträcka…? Läste någonstans att Ajvide Lindqvist hade scenen i skogen och scenen på Skansen i huvudet, och att han sedan ville sammanfoga dem. Ibland tycker jag att det märks, samtidigt som det definitivt är fascinerande läsning hela vägen

  11. Att döma av alla positiva recensioner jag läst verkar det som att jag är den enda som inte älskar Lilla stjärna… Jag är i övrigt ett stort fan av JAL och Människohamn hör till det bästa jag nånsin läst, så Lilla stjärna har jag verkligen gått och suktat efter länge. Men nä, jag är inte alls övertygad faktiskt. Visst, den är inte dålig, men jag hade väntat mig betydligt mer…

    • Och det är inte det där luriga med förväntningar som har ställt till det då? För dom kan ju förstöra den bästa av läsupplevelser.

      • Jag hade andra förväntningar (hade inte läst någon recension innan eller hört någon kommentera boken) mer än de jag alltid har på en författare jag tycker jättemycket om…dvs skyhöga. ;-) Och dem är det ju svårt att frigöra sig från.

      • Samtidigt SKA man ju få förvänta sig något bra av en författare man tidigare uppskattat. Jag menar, en författare utvecklas ju också.

  12. Gu så spännande! Jag vill läsa den nu!

  13. Har börjar läsa och verkar lovade. Lindqvist är även en av mina favorit författare

  14. Håller med, är nu på sidan 223 och har längtat hela dagen efter att denna tid ska komma då det bara är Jag och Lilla stjärna

  15. […] om samma: Magix finner den bra och obehaglig, Helena på Bokhora finner det fruktansvärt och vackert, Maria på Marias bokliv ger den helt klart godkänt, […]

  16. Hur kan recensenten mena att Människohamn var ett ”steg i en mer realistisk riktning”? Hela boken var ju som en fantastisk skimrande mardröm där inget i slutänden förvånade! Mycket intressant..

    • Jag syftar väl på avsaknaden av traditionella monster (även om havet i sig blev antagonist/monster). Tror du vet vad jag menar.

  17. .. fast å andra sidan är väl inte Smithsciterande spöken på flakmoppe särskilt realistiskt. Men helhetsintrycket av Människohamn blev ändå att Ajvide börjat röra sig en aning från de traditionella skräckterritorierna. But I see your point. :)

  18. .. fast å andra sidan: spöken (även om de åker flakmoppe och citerar Smiths)? Inte så realistiskt. I see your point. :) Men jag hävdar fortfarande att Ajvide med Människohamn började röra sig bort från den traditionella skräcken till något annat. Något väldigt bra, men jag tyckte ändå det var kul att läsa att hans kommande roman blir ”en strejt zombiehistoria”. Tillbaka till rötterna..

  19. Oj! Jag testar det där med att surfa på mobilen, fick felmeddelande hela tiden. Inte meningen att spamma mitt eget inlägg med en massa snarlika kommentarer. :)

  20. Jag var tyvärr överlag besviken på boken, även om den började bra, och dansbandsinramningen kändes som typisk nostalgisk diskbänksrealism som Ajvide gör så bra och lovade mycket.

    Men mest av allt stördes jag av två faktafelen som jag faktiskt inte sett någon recensent ta upp. Nu kanske jag är petig, men jag kan inte tänka mig att Partypoker hade en klient för Mac 2001. Det har de inte ens 2010.

    Sedan tycker jag att beskrivningen av Cannibal Holocaust är särskilt rättvis för hur filmen faktiskt är:

    ”Filmen rullade och människor styckades och slaktade under skrik och tårar, inälvor avlägsnades och kroppvätskor sprutade”

    Nu var det visserligen ett tag sedan jag såg den, men det finns knappt någon, max en scen som ens kommer i närheten av den beskrivningen.

    Det här borde väl någon lektör fångat upp kan man tycka?

    • Jag är inget fan av faktafel, men JAL sa senast i måndags på sin releasefest för boken att han inte gör i princip någon som helst research. Dock är han ju skräckfantast så man kan gissa att han sett filmen.

    • Ja, det var petigt.

    • Jag tycker inte alls att du är petig, faktafel är otroligt irriterande. Då man som läsare sitter inne med kunskaper som författaren uppenbarligen inte har, sjunker trovärdigheten i texten – jo, även en skräckhistoria måste ha en viss trovärdighet – på ett sätt som verkligen tar udden av läsupplevelsen. Det sätter liksom fokus på att man läser en (undermålig) text, istället för att resa i fantasin.

      Jag var också besviken på Lilla stjärna och hade hela tiden ganska svårt att orientera mig i tiden. Kanske hänger det ihop med såna detaljer som macen…

  21. Men hörrni, varför kommenterar ingen mysteriet med att boken funnits ute i handeln i en månad trots att den släpptes i förrgår?

    • Första köpdatum och recensionsdatum kan ofta variera så mycket som en månad. Inget direkt mysterium, alltså.

      • Hade jag faktiskt ingen aning om. Datumet som förlagen säger betyder alltså inget annat än att då kommer de att ha releaseparty och recensioner? Ingenting om när vi vanliga dödliga kan komma åt den? Man lär sig nåt nytt varje dag :-)

  22. Besviken och lite småäcklad…
    Om att väcka obehagskänslor och äckel var författ mening har han lyckats annars så känns den för mig mest som en ”slatter-film” i bokform…där man lockar med en våldsam antiklimax redan från första sidan och som mest känns rörig, tycker jag.
    Författ har språket och en förmåga att fånga stämningar…men i denna bok känns det som om jag undrade varför??? efter jag läst färdigt…Vad betydde detta..Näe inte min typ av bok!

  23. Den här boken sträckläste jag, men jag kan nog tycka att det var lite väl mycket ”splatter” i den faktiskt.

  24. jag håller med om att boken saknade övernaturliga element och att jag saknade de övernaturliga elementen. jag gillar sånt som inte går att förklara. theres uppenbara autism tyckte jag var ett steg i fel riktning. det känns väldigt tidstypiskt och svennedeckaraktigt att porträttera autister som mördare eller mördare som autister. inte så fresh liksom. längtar verkligen tills om det är som du säger att nästa bok blir en zombieroman.
    hade trott och längtat lite efter mer äckelscener och att få må lite illa. kändes som att det började så bra där med lennart och laila, kunde inte theres bara fått gå berserk sen?
    tvärtemot alla andra kommentarer jag läst tyckte jag att tonårsångestdelen som spårar ur med teresa och de andra flickorna var bäst. lennart och laila-delen i början var lite för mycket josef fritzl för min smak och inte så himla intressant. det är roligare med någon som växer upp under normala förhållanden men påverkas så av händelser och människor runt omkring att det ändå slutar i katastrof.
    aja nu slutar jag blaja. i nästa bok hoppas jag på mer skräck, ännu mer ångest, mer blod, mer kärlek och fler övernaturliga väsen.

  25. Är det någon annan än jag som noterade (eller ens har sett) den tyvär inte alls kända Japanska filmen Noriko’s dinner table?

  26. Näää! jag blev ganska besviken! Den är så överdriven, speciellt delen med flickan från upphittad bebis till att hon, ca magra 30 sidor längre fram, är med i Idol. Den känns publikfriande. Sen att den var så spännande att jag inte kunde lägga den ifrån mig är en annan sak… Men bra är den knappast, ganska cheap liksom.

    Jag avskyr övernaturliga element så jag hade verkligen hoppats på att Ajvide skulle kirra en övernaturligthetsbefriad roman och att resultatet skulle bli som Låt den rätte utan den töntiga vampyrgrejen. Men… tyvärr inte.

  27. Lotta Fahlén

    Den var lättläst helt klart men det är ju inte direkt en kvalitetsstämpel!
    För mina låntagare inom kriminalvården verkar den rätt våldspornografisk, dessutom utan moral: trist uppväxt = hämnd i blod. Jag undrar vad författaren har för erfarenheter av utanförskap?
    Däremot att vårt samhälle blir mer och mer intolerant inför vanlighet, fattigdom, sociala avvikelser, etc, om de inte omfattas av en riksomfattande intresserörelse, är värt att uppmärksammas. Kanske det är poängen?
    Själv blev jag smått mordisk! Elaka personer borde verkligen elimineras!

    • Att John Ajvide Lindqvist själv har erfarenheter av utanförskap och mobbning är väl inte direkt någon hemlighet. Han har vid flera intervjutillfällen lyft fram de självbiografiska aspekterna av ”Låt den rätte komma in”, t ex.

  28. […] som har skrivit om boken: Bokhora, Boktoka, En bokcirkel för alla, Marias bokliv och många andra som ni får leta upp […]

  29. jag och theres samma älskar boken det bästa han skrivit therese kom tillbaka kom fort

  30. Jag har precis läst ut boken. Den lämnade mig med ett gapande hål i bröstkorgen, dels för att jag saknar karaktärerna Therese och Teresa som varit mina närmsta vänner de senaste två veckorna. Men främst för att slutet var så rörande, med vargarna, när utanförskapet materialiserat samlas på Skansen och släcker livet på de som skapat dem. Vackert och hjärtskärande att det var tvunget att sluta på det sättet.

    Den var förvånansvärt lättläst, särskilt i jämförelse med hans förra alster, Människohamn (som jag tyckte var fruktansvärt bra, bortsett ifrån ett slut som jag tyckte krävde en lite mer fördjupad epilog. Kanske det som gjorde den mer lämplig att sträckläsa? Hursomhelst är det ingen kvantitetsstämpel. Han skildrade två flickor som var ensamma i sitt lilla universum av utanförskap, varför skulle där krävas onödigt långa eller invecklade miljöbeskrivningar? Teresas känslor för omgivningen var ändå oerhört intressanta att följa, och hur hon tillslut tar steget och förvandlas. Jerry tycker jag också är en välutvecklad karaktär, och John verkligen anpassar sitt sätt att skriva så att man verkligen få ta tillflykt i människornas värld. Han anpassar ord, formuleringar och allting till sina karaktärer, det är verkligen inga objektiva beskrivningar han överför i berättandet. Det är kvalité så det sjuder om det.

    Att det är våldspornografi kan jag inte heller hålla med om. Glömmer ni inte de långa segmenten mellan våldsdåden? Alla de hjärtskärande känslorna och handlingarna som tillslut slutade i en… Inte hämnd, det är faktiskt ingen hämnd mot mänskligheten som beskrivs. Jag ser det snarare som att de gått tillbaks till sina rötter, till de naturliga instinkter som driver djuren. De var vargar, de var rovdjur och deras slakt av människorna på skansen var inte annat än en handling. De orkade inte med människornas komplexa känslovärld, därav låter de sig dö, leva upp igen utan rädslor och utan att döma (bortsett ifrån en viss Max Hansen). Precis som Theres slutade andas, men gavs till liv igen av Jerrys pappa.

    Trots de obehagliga våldsdåden, så är det en väldigt känslosprakande och existentiell saga. Enligt mig. En tillbakagång till vårt ursprung.

    Jag älskar det. Kan vara John Ajvide Lindqvists bästa.

  31. Lillkompisen

    Lättläst? Säg hellre, tyngdlöst!
    Efter att ha staplat händelser, halvtecknade karaktärer och inklistrad mystik på varandra i 450 sidor inser författaren att han sitter inmålad i ett hörn och ingenstans kan fly.
    Lösningen: Häll 30 liter blod över hela alltet och skicka kladdet till förlaget.
    Billigt, trist och lite småäckligt.
    Två tummar ner från mig.

  32. […] Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist vill jag läsa efter superba Människohamn och nästan lika bra Hanteringen av odöda, som båda hamnat i skuggan av Låt den rätte komma in. Om jag inte helt misstar mig borde grannpojken ha även den här på lager? […]

  33. […] mycket så tipsar jag om följande bloggar (som också recenserat ”Lilla stjärna”): Bokhora, Finpop, Boktoka, Marias bokliv och […]

  34. Grym besvikelse och den i särklass sämsta bok jag läst. Vet inte hur många gånger jag funderade på att sluta läsa. På sidan 400 förstod jag forfarande inte vad storyn handlade om. Berättelsen börjar okej, antar jag, men hur man i en berättelse går från att hitta en övergiven baby i skogen till en protagonist som sjunger på idol och får hjälp med att föra in en tampong av en medelålders man är för mig totalt obegripligt. Kanske om jag var 15 år och en ”outcast” kunde något i berättelsen tilltala mig. Och sedan slutet? Sida upp och sida ner med detaljerad beskrivning av hur folk mördas på Skansen av alla ställen. Nej jag var helt klart fel målgrupp för denna novell.

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida