”Lolita” – Vladimir Nabokov

Den här veckan har för mig totaldominerats av en av 1900-talets och, visar det sig nu, 2000-talets, mest tongivande litterära skapelser. ”Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. Lo-lee-ta”. Och så vidare, i tidernas kanske snyggaste öppning. Men tillbaka till henne nu. Dolores, Lolita, Lo. Jag skrev ”tongivande” alldeles nyss, men fastän Lolitan som popkulturell figur fått så starkt fäste (inte minst i filmens värld – visste ni t ex att ”American Beautys” medellivskrisande protagonist Lester Burnham är ett anagram för ”Humbert learns”?) är det anmärkningsvärt hur lite vi egentligen vet om henne. ”Lolita”, som utkom för första gången 1955, är nämligen Humbert Humberts berättelse – inte Lolitas.

Ni känner förmodligen redan till grundberättelsen men jag drar den ändå: Humbert Humbert alltså, europeisk akademiker som flyttat till USA och letar inackordering över sommaren. När han träffat en potentiell hyresvärdinna, den alldagliga fru Haze, och sett hennes anspråkslösa hem är han beredd att gå därifrån – tills han går ut i trädgården och får syn på hennes tolvåriga dotter. Humbert, som är besatt av vad han kallar nymfetter – flickor mellan nio och fjorton år med en särskild air och utstrålning; helst ska de påminna om den förlorade ungdomskärlek han aldrig hann förföra innan hon dog – blir obönhörligt förälskad från första ögonblicket. För att garantera att han ska få stanna i närheten av sin Lolita gifter han sig med modern, och när hon dör i en olycka ger sig Humbert och Lolita ut på vägarna. Det är en berättelse om förbjudna begär, men också om Europa versus USA, om en civilisation i förändring. Som läsare dras man, oavsett om man vill eller inte, in i Humberts begär efter Lolita. Blir medskyldig. Precis som jag sade i diskussionen kring Lolitamyten i ”Efter tio” häromdagen förvånades jag över hur kallhamrad och beräknade Humbert är. Här finns inga som helst försonande drag; det är heller inte meningen att man ska sympatisera med honom. Ändå är det, till och med för en heterosexuell kvinna med två små döttrar, svårt att helt värja sig från Humberts begär. Inte så att man själv börjar begära Lolita, men i skenet av Nabokovs prosa förstår man varför Humbert är så besatt av henne – samtidigt som man på ett annat, mer känslomässigt plan, fullkomligt förfäras och äcklas. Det är viktigt, tycker jag, att påminnas om att det defacto är övergrepp som skildras. Jag varken kan eller vill glömma det för ett ögonblick och om det gör mig till en moralkärring axlar jag mer än gärna den rollen.

”Lolita” har kallat många saker: en sprudlande satir, det svunna seklets bästa roman, en skamfläck för litteraturen och ungefär allt däremellan. Själv njuter jag, som läste romanen på originalspråk, av Nabokovs lekfulla språk, hur han tänjer på det engelska språkets gränser och möjligheter – att engelska var hans andraspråk är helt otroligt! – men har svårt att ta till mig humorn och satiren. Även här skyller jag på Sara Stridsberg. (Stackars Sara, som får skulden inte bara för min tolkning av en av 1900-talets mest omtalade romaner utan för mitt allmänna hälsotillstånd!) Jag läste nämligen ”Darling River” innan jag tog mig an ”Lolita” och kan omöjligen avlägsna den mörka, solkiga hinna som Stridsberg lagt på Nabokovs skildring av – let’s face it – en duperande pedofils begär efter ett barn. Liksom Stridsberg kan jag inte komma över den sakliga kylan i bokens fiktiva förord, där det berättas att Mrs Richard F Schiller dog i barnsäng på juldagen 1952, i  Gray Star, Alaska, och tog med sig barnet – en flicka – i graven. Hennes tragiska slut blir det slutgiltiga övergreppet, men när jag läst Steve Martins novell ”Lolita at Fifty” (går att hitta här) där han låter Lolita överleva och fortsätta att hetsa upp män – fast nu i egenskap av mogen kvinna - känns det lite bättre. För mig, som har ett lätt ohälsosamt förhållande till mina fiktiva vänner och på allvar kan vakna mitt i natten och undra hur Richard Papen/familjen Fisher/Buffy/föräldrarna i ”Mitt så kallade liv” har det nu för tiden, känns det skönt att veta att fiktionens möjligheter att ge karaktärer ett alternativt slut är oändliga.