Min vän Alice uppdaterade häromdagen Facebook och skrev att Erich Segal är död. Jag finner det mycket sorgligt. Det finns två verk av Segal i vår bokhylla hemma, båda titlarna har jag medfört dit, och de kommer ursprungligen från min mammas hylla. Båda verken är väl lästa. Jag antar att mamma bara läst dem en enda gång, men jag har läst dem massor.
Det är ”Klassen” och ”Läkarna” – som båda utspelar sig delvis på Harvard. Eller snarare handlar om Harvardstudenter. Det är inte direkt akaporr som vi känner och definierar den, men näst intill. Man får de här miljöerna, med fotbollsmatcherna, festerna på studenthemmen, Purple Passionbål och utanförskap, innanförskap, briljans, latinska och grekiska studier, professorer. I båda böckerna. ”Läkarna” handlar förstås även om läkaryrket, och om allvarliga ämnen såsom dödshjälp. Båda utspelar sig från 50-60-talet och framåt. Fantastiska persongallerier finns det i båda romanerna, och det är ofta jag har haft människor och händelser i huvudet från de här berättelserna. Det brukar liksom komma små flashar, man kanske tänker på saker de sagt och gjort, eller det kommer ett lösryckt citat. Nu när jag skriver det här, tänker jag väldigt mycket på Ted och Sara Lambros från ”Klassen” – har ingen aning om varför. Kanske är det något med de raderna jag skrev ovanför – utanförskap och innanförskap.
Ganska ofta ser jag romanerna på Myrorna och andra, liknande ställen. Slå till om ni inte redan äger!
Erich Segal var egentligen mest känd för boken (och filmen) ”Love Story”, varifrån citatet i rubriken också är hämtat. Men den boken är inte alls lika nära hjärtat som dessa två.
Ja, Jag känner mig sorgsen.
6 kommentarer
6 kommentarer till Love means never having to say you’re sorry
AllaBokpodden!
2010-01-23, 15:01
åh, jag älskade också de där i mina yngre år. Upphittade i mammas bokhylla, såklart. Läkarna har nog försvunnit iväg till myrorna när sommarstugan såldes, men klassen står kvar hemmma hos mig. Måste nog läsa om!
2010-01-23, 15:10
De håller alltså för omläsning? Jag älskade Läkarna när jag snabbplöjde den en sommar i gymnasiet, och igår när jag läste att Segal dött och skrev om de här båda böckerna (samt Love Story) i min blogg började jag fundera på att läsa om den. Jag har den fortfarande i flickrummets bokhylla…
Lustigt att du nämner aka-porren, för jag satt och tänkte på just den igår när jag mindes de här läsupplevelserna. :)
När det gäller Läkarna fanns det ju en Barbara Wood-bok på samma tema, Kvinnor i vitt. Den läste jag under stor förtjusning i högstadiet, och det gör mig ännu mindre benägen att läsa om den idag.
2010-01-23, 16:16
Jag tycker de håller för omläsning, absolut! Jag funderar på att själv göra det. Inte minst tror jag man ser helt andra saker i dem nu, som litet vuxnare (jag har läst om dem typ en gång per år de senaste åren). Båda böckerna innehåller ju allvarliga ämnen – judeförföljelse och diskriminering i Klassen och som sagt dödshjälp i Läkarna.
2010-01-23, 19:45
Jag har bara läst hans ”Tro, hopp och kärlek”, som jag gillade mycket (däremot gillade jag inte alls den film från 2000 som jag misstänker bygger på boken, bland annat därför att slutet var helt annorlunda).
2010-01-23, 19:48
Jag har dem i bokhyllan sedan den tiden jag var med i Bra Böckers Bokklubb, kanske tid att läsa dem nu då. Tack för tipset!
2010-01-26, 20:32
Har också läst de båda böckerna hur många gånger som helst, men de står fortfarande kvar i mormors hylla.