Måndagsmöte: Anne Swärd
Anne Swärds ”Till sista andetaget” kom tidigare i år, jag läste och gillade mycket, precis som med hennes ”Polarsommar”. Det är roligt att få ha ett måndagsmöte med henne!
Vad läser du just nu?
Just nu Jayne Anne Phillips. Vart tog hon vägen, egentligen? En gång var hon ett litterärt underbarn, sedan försvann hon, i alla fall från min radar. Hon har lite av de där ”amerikanska” kvaliteterna som finns i filmer som ”The Ice Storm” eller ”American Beauty”, fast hon rör sig i andra sociala skikt. Just nu läser jag ”Sommarlägret” och gillar den mycket.
Om man följer din blogg så vet man att du är i Brooklyn just nu för att skriva. Vilka är de bästa NY-romanerna?
Jag har alltid haft svårt för att svara på frågor som innehåller ordet ”bästa” eller ”favorit”, och till råga på allt är jag inte särskilt inläst på New York-romaner. Metropolen är kanske inte heller den optimala spelplatsen för en roman, möjligtvis den subvärld som ett kvarter utgör. Jag fick i alla fall nyligen tips från en Richard (Ford) om en annan Richard (Price) och hans roman ”Lush Life”, så det tipset kan jag ju sända vidare. Och igår såg jag ”In the Cut” av Jane Campion, baserad på en roman av Susanna Moore som jag ännu inte läst. Det var i alla fall mycket New York-känsla i själva filmen.
Hur är en typiskt bra Anne Swärd-bok? (Alltså inte en som du skrivit själv, utan läser.)
Åh … så välskriven att jag får gåshud i svanken. Så erfaren att världen öppnar sig på nytt och på nytt, och ger det jag tror jag vet om tillvaron en rejäl smäll. En scen i ”Sommarlägret” gjorde nyss det. Jag söker friktion när jag läser, liksom när jag skriver. Det får gärna gnistra till av både irritation och oväntad passion. Hög densitet är ett måste, jag vill alltid ha så mycket både när jag läser, lever och skriver, ibland kanske för mycket, det är en svår balans. Språket måste vara väldigt, väldigt bra. Hårdkokt eller löskokt spelar ingen roll bara det är hanterat med stor känslighet, skicklighet och närvaro. Att skriva är ingen lek, det är ett hårt arbete, att läsa ska däremot helst inte kännas som ett arbete, det ska kännas som … en sinnesutvidgande resa … eller nåt. Jag gör alltid stickprov, slår upp en bok på måfå några gånger och läser. Håller det inte väljer jag något annat. Att en bok är sensuell, i ordets vidaste bemärkelse, är viktigt för mig. Att den har en fysiskhet, en förmåga att sinnesberöra. Den måste trots allt konkurrera med andra aktiviteter man kan ägna kvällar, nätter och regniga eftermiddagar åt.
Paul Auster har skrivit en bok som heter ”Att uppfinna ensamheten”, men den behöver ju inte uppfinnas, eller hur … den är en realitet djupt inom oss själva. Djupt, djupt inuti, på en plats dit kanske bara litteraturen når. Att läsa är för mig just ett sätt att vara mindre ensam på den plats i mig dit inga människor har direkt tillgång. Där möten bara är möjliga indirekt, genom läsandet, som ju är ett väldigt intimt möte med en annan människa.
Måste du läsa ut alla böcker du börjar på?
Det måste jag absolut inte, det vore hemskt! Virginia Woolfs ”Mot fyren” köpte jag på flygplatsen och gav upp idag. Förlåt Virginia, jag tar på mig det fulla ansvaret för det. Det är bara för mycket engelskt te över det hela för mig, över språket. Jag klarar det inte, hur bra jag än vet att det är. Jag har ingen överdriven respekt för klassiker. Har på det hela taget ingen överdriven respekt för någonting, särskilt inte auktoriteter. Alla böcker är inte för alla läsare men det är synd att ge tappt för snabbt, Herta Müller, till exempel, hon har ett ”trögt lås” in till sin värld, men när man väl är inne, är man inne. Och det är värt det.
Till skillnad från många andra författare har jag aldrig studerat litteraturvetenskap. För mig var det är ett medvetet val, jag skulle förmodligen inte ha kunnat bli författare om jag läst litteratur som en vetenskap. För länge sedan när jag var hemma med små barn var jag på vippen att ta grundkursen på distans, men besinnade mig i sista stund. Däremot har jag alltid läst massor, litteraturen har varit mitt universitet men vi har kört vårt eget race utan tentor och poäng. Konsten att inte läsa ut böcker kan nog vara avgörande för en författare, när man är mitt uppe i själva skrivprocessen kan vissa texter störa det egna skrivandet, hur bra de än är.
Det jag minns bäst från dina böcker är karaktärerna. Kanske inte alltid historien om dem, men de som figurer har verkligen satt sig i minnet. Vilka romankaraktärer har funnits med länge för dig?
Det finns två sidor av det här med romanpersoner. Å ena sidan den magiska känslan av att man kan skapa nytt liv när man skriver. Att läsarna talar om dessa personer som om de existerar i verkligheten, och så tänker jag ju också på dem. Jag tror att de kommer att befolka, berika och komplicera mitt liv för alltid. Igår träffade jag Luiz från min senaste roman. Det var mycket märkligt, särskilt eftersom han inte själv visste vem han var för mig, att jag har skrivit om honom. Det var bara ett kort möte, jag följde inte med honom hem – lite måste man trots allt lära av sina egna romaner…
Andra sidan av saken är att alla personer jag skriver om är jag själv. Jag har aldrig kunnat skriva dagbok eftersom jag känner ett motstånd mot att skriva om mig själv ”som mig själv”. I romanerna skriver jag om mig själv som om jag vore någon annan. Olika sidor av mig, som när man vrider ett prisma i ljuset. Inte bara den jag ”är”, också om den jag önskar att jag vore eller är rädd för att bli. Kristian i min första roman och Lo i min senaste är nog ändå de två som står mig närmast, två ytterligheter med många likheter.
När jag har lässvackor brukar jag alltid komma igång igen med bra ungdomsböcker. De är koncentrerade och precis lagom långa, och rätt befriade från onödiga utflykter = perfekta. Vad är ditt knep för ev lässvackor? Vad läser du då?
Back to the roots. Duras, Bukowski, Kandre, ungdomsförälskelser, sånt jag läste när jag var i tonåren och fortfarande gillar. Och bra poesi, förstås. Den har ett alldeles eget blodomlopp i mig, så har det alltid varit. Just nu blir det väldigt mycket Naja Marie Aidt. Hennes poesi är ohyggligt bra. Den har alla de kvaliteterna jag nämnde tidigare. Nu har vi lärt känna varandra, så nu är jag jävig, men strunt i det – bara läs henne.
Ett tips på en författare som borde upptäckas av fler?
Att överblicka hela författarskap är svårt när man ständigt försöker läsa så olika författare som möjligt: kvinnor, män, gamla, unga, från olika sociala och kulturella bakgrunder. Jag delar Virginia Woolfs tanke om att ”androgynitet i anden” är bra för författare att ha – det är därför jag läser som jag gör. Men jag vill gärna tipsa om vietnamesisk-australiensiske Nam Les debut ”Båten” som just kommit på svenska. Jag mötte honom på PEN-festivalen i New York förra året och gillade hans mångskiftande noveller skarpt. Och så en bok till, Toni Morrisons ”Kärlek” som jag läste för ett år sedan. Den skruvade sig in i mig på ett väldigt intressant sätt. På väg ner från Flatlands igår satt en ung kille och läste ”Conversations with Toni Morrison” bredvid mig i bussen, det gjorde mig glad. Som nobelpristagare var hon en sådan udda fågel. 1. Nordamerikan 2. Kvinna 3. Svart 4. Populär 5. Dreadlocks. Bara en sån sak.



Alla


Å vilket bra måndagsmöte! Jag är så imponerad av Anne Swärds romaner, och nu blir jag även nyfiken på både ”Båten” och ”Kärlek”.
det var en bra intervju. tack, nu ska jag resa mig och plocka upp boken jag håller på att läsa: Till sista andetaget.
Anne Swärd har en svaghet för det melodramatiskt svarta à la Jean Luc Godards nya-vågen-film ”Till sista andetaget”, som har fått ge namn åt hennes roman. Den sexigt egensinniga stjärnan Jean Seberg i filmen blir huvudpersonen Los förebild när hon kommer upp i tonåren. Och i den andra halvan av romanen dras läsaren med ut på en klichébemängd ”on-the-road-trip”, som hotar att ta kål på det fina anslaget i hennes berättelse.
När pojkvännen Lukas självdestruktivitet låser in honom allt mer bakom ett hårt skal blir Los strategi att fly och försöka glömma. Hon förvandlas till trasprinsessan Lo, den fattiga flickan från periferin, som ändå har de rätta företrädena – stora gröna ögon, långt trassligt hår och sensuell mun – och sticker plötsligt hemifrån med en annan man.
Hennes biljett till stora världen heter förstås sex. Lo är alltid pigg på sex, hon kräver ingen uppvaktning, ingen trohet, hon är ett naturbarn som följer sina instinkter: ”ett vilt hondjur, ett lodjur.” Som en sorgkantad nattfjäril, drar Lo nu längs vägarna i en gammal rostig bil, eller flyger mellan Budapest, Stockholm och New York, på evig jakt efter den där speciella känslan, som ständigt undflyr henne… Och alla män som Lo dras till på sin vagabondfärd påminner henne om Lukas – de har alla en skada, ett ansikte som hastigt växlar mellan hårt och bräckligt…
Det blir milt sagt tröttsamt med den här kvinnliga (förment feministiska?) motsvarigheten till den gamla machomanliga on-the-road-klichéen, som så ofta spelas ut i litteratur, film och media nu för tiden.
Jag tycker att den här klichén får stå sorgligt oemotsagd i Anne Swärds annars intressanta roman.
Anna Pia Åhslund