Måndagsmöte: Björn Wiman

Ni har säkert inte missat att Björn Wiman bli ny chef på DN Kultur. Ett mycket bra val om man frågar mig, och allra lyckligast skulle jag bli om Johan Hilton sen fick Wimans gamla jobb på Expressen, så blir det två små stjärnor på rätt plats på kulturhimlen. Det är dock inte klart ännu, så vi får anledning att återkomma i frågan. Men under tiden passade jag på att fråga Björn litegrann om hans egen läsning.

Hej Björn och grattis till nya jobbet! Vad läser du just nu?
Har precis börjat med Sofi Oksanens ”Utrensning”, som fått smått fantastiska recensioner. Jag försöker läsa så mycket översättningslitteratur som möjligt utöver de få böcker jag hinner recensera – där finns ändå fortfarande ett imponerande utbud. Sedan bläddrar jag sedan ett par veckor fram och tillbaka i mitt gamla ex av Olof Lagercrantz memoarbok ”Ett år på sextiotalet”, om hans arbete på Dagens Nyheter. Svensk presshistoria är en av mina verkliga soft spots.

Du jobbar ju med kultur och litteratur. Läser du på ett annat sätt när du valt en bok helt själv än när du läser för jobbets räkning?
I någon mån läser jag ju allt i yrket. Som kulturjournalist måste man vara som en wettexduk: ju mer man suger upp desto bättre. Därför är det också viktigt att välja rätt semesterläsning, som ofta sätter djupare avtryck än de böcker man recenserar: de präglar en för längre tid framöver. Läser man till exempel en bra biografi om Heidenstam på sommaren sitter han på ens axel hela hösten.

Vi vanliga läsare får ju en hel del nya lästips via tidningarnas kultursidor, hur hittar du till nya böcker att läsa?
Böcker tenderar att torna upp sig på skrivbordet i en aldrig sinande omfattning. Man får göra urvalet på en kombination av plikt och frihet. Får jag välja helt själv, på frihet, blir det ofta biografier eller memoarer om gubbar från förr i tiden.

När vi har pratat läsrelaterade nyårslöften är det många som lovar att de skall sluta läsa i böcker de inte gillar eller kommer in i, hur gör du? Blir det från pärm till pärm, alltid, även om du ogillar boken?
Som plikttroget lärarbarn är jag nog präglad att hänga i från pärm till pärm, men jag har frigjort mig från det ganska mycket de senaste åren. Jag kan kraftfullt rekommendera detta friare förhållande till läsningen: att ta ner en bok från bokhyllan ska inte vara ett potentiellt fängelsestraff om den visar sig vara dålig. Litteratur är inte självspäkelse. Anders Ehnmark, en av mina favoritskribenter, har ett fint och frihetligt uttryck för det: Man läser och ”ser om det är något”.

Och så tänkte jag avsluta med min favoritfråga – skitsvår att besvara men man får alltid så intressanta svar – finns det någon bok som har förändrat ditt liv och på vilket sätt?
Mycket lätt fråga att besvara, tycker jag, för det finns hur många som helst. Jag får nöja mig med tre:
1. ”August Strindberg” av Olof Lagercrantz. Jag vann den när jag var tretton som förstapris i en golftävling för vuxna och blev förstås grymt besviken (hade hellre fått ett dussin golfbollar eller liknande). Men så läste jag den, kanske något år senare, och den som fick mig att bli intresserad av litteratur på riktigt. Sedan dess har jag läst den fyra–fem gånger.
2. ”Din livsfrukt” av Lars Ahlin. En mäktig och sträng roman som jag läste under en förvirrad period i livet. Jag identifierade mig så starkt med huvudersonen att jag i likhet med honom började läsa på juristlinjen. Jag hoppade av tämligen snabbt, men tar fortfarande fram boken ibland och ryser av andra meningen, helt oförglömlig: ”Tiden var tung och vred”.
3. ”Willies kök” av Niklas Darke. Jag lärde känna Darke i mitten av 90-talet, han är fortfarande en av mina närmaste vänner. Vi startade förlaget Ink tillsammans för att ge ut hans manus, som inget av de större förlagen begrep sig på. Det var bland det bästa jag har gjort – förlaget drivs vidare av andra och jag är fortfarande övertygad om att den här knäppa kultromanen kommer att gå till litteraturhistorien. För mig är den ett kondensat av litteraturen när den är som bäst: stil och lycka.