Foto: Peter Knutson

Den här måndagen möter vi deckarförfattarinnan Kristina Ohlsson som debuterade förra året med ”Askungar” och i somras kom uppföljaren ”Tusenskönor”. Just nu är hon aktuell som årets vinnare av Stabilopriset och hon är även nominerad till ”Årets bästa svenska kriminalroman”  av Svenska Deckarakademin för ”Tusenskönor”. Missa inte hennes blogg.

Vad läser du just nu?

Just nu läser jag ”Igelkottens elegans” av Muriel Barberry. Det har pratats så mycket om den att det är svårt att inte bli nyfiken. Har precis börjat så jag kan inte uttala mig om vad jag kommer att tycka, men den börjar bra.

Läser du alltid ut böcker?

Nej, verkligen inte. De senaste åren har jag läst så otroligt många böcker, mest deckare, att jag blivit alltmer kräsen. Det finns alltid en ny bok som jag längtar efter att ta tag i, så om den jag för tillfället håller i händerna inte levererar vad jag förväntade mig ryker den ganska omgående. Tyvärr. Jag försöker att alltid läsa 100 sidor innan jag bestämmer mig för om den inte känns värd ansträngningen, men ibland ger jag upp tidigare än så.

Hur sorterar du din bokhylla?

Dåligt! Well, deckarpocketböckerna står för sig själva i mitthyllorna, och de inbundna deckarna står också tillsammans. Och så har jag en hylla med Mellanösternlitteratur och en som rör amerikansk politik. Övriga fackböcker står också på egna hyllor. Däremot har jag väldigt lite kurslitteratur från universitetet framme. Den är så färglös och ful och har faktiskt ingen plats i en snygg bokhylla.

Vilka skönlitterära böcker har betytt någonting särskilt för dig och varför?

Åh, hur många får jag berätta om? Vi börjar med ”Vinnaren” av Sam Teague. Det är en ungdomsbok men jag vet inte hur många gånger jag läst om den. Helt kort handlar den om en kille som löptränar tillsammans med sin förståndshandikappade granne. Det är en så vansinnigt varm och vacker berättelse! Man älskar sina vänner mer än någonsin när man läst den.

Dennis Lehanes ”Rött regn” var också magisk. Faktiskt så stark att jag grät av sorg när jag läst klart den för att jag visste att jag just lämnat en helt unik läsupplevelse bakom mig som jag aldrig någonsin skulle få tillbaka igen. Och så tyckte jag lite synd om Lehane också. En så bra bok skriver man nog bara en gång i livet.

Om jag ska bli lite mer personlig vill jag gärna lyfta fram ”Kramer mot Kramer” av Avery Corman. Skit i filmen med Meryl Streep och Dustin Hoffman, boken är den så överlägsen. Den utspelar sig under 70-talet i USA och handlar om en mamma som ångrar att hon blev mamma och lämnar familjen så att pappan själv måste ta hand om sonen. Jodå, jag grät när jag läste den här också. Så förbannat bra att man får rysningar i hela kroppen.

Ser ni mönstret? Alla böckerna var gråtböcker, och alla skrevs av amerikanska (manliga) författare.

Finns det några författare som du läser allt du kan komma över av?

Dennis Lehane, Åsa Larsson, Harlan Coben, John Connolly, Jo Nesbö.

Har du några böcker du alltid brukar rekommendera?

Yes. Alla som jag nämnde ovan och Rosemarys baby. Man blir helt sjukt rädd!

Hur viktig är bokens formgivning för din läsupplevelse?

Inte ett endast dugg. Däremot kan den spela roll för om jag kommer att plocka ner en okänd bok ur en hylla i en butik och läsa på baksidan. Då spelar nog formgivningen till och med ganska stor roll. Jag trodde till exempel länge att Jo Nesbös böcker vände sig uteslutande till män och därför upptäckte jag honom väldigt sent.

Senaste bok…
…du läste ut: ”Mike Larsson rymliga hjärta” av Olle Lönnaeus. Så otroligt bra! Jag gillade verkligen Olles debutroman ifjor, och den här är ännu bättre. Det är en gåva att få läsa en berättelse av en så skicklig författare.
…du köpte: ”Änklingen” av Ray Kluun. Har inte läst den än men har väldigt höga förväntningar, för jag älskade verkligen hans första roman ”En sorts kärlek”. Åhhhhhh, så jag grät!
…du gav bort: Min egen faktiskt, ha ha. Men den räknas inte. Den senaste boken jag gav bort var en bok om Lilla spöket Laban. Jag köpte den på bokmässan till min brorsdotter Stella. Det ingick ett litet vitt plastspöke.

Jessica Björkäng