Måndagsmöte: Nina Solomin

Nina Solomin är den nya redaktören för ViLÄSER (och tidigare jobbade hon på ”vanliga” tidningen Vi).

Hej Nina. Vad läser du just nu?

Jag läser ofta flera böcker parallellt, just nu står på hyllan över sängen bland annat Dilsa Demirbag- Stens ”Fosterland” och Sara Stridsbergs ”Darling River” som jag just påbörjat. Samt ”Kompetenta föräldrar” och Pernilla Stalfelts ”Bajsboken”, den senare läser jag minst en gång per dag just nu för min 3-åring.

Om du fick träffa vilken författare som helst för en intervju, vem skulle det bli, och varför? (Kan också vara någon som inte lever längre.)

Hm, vad gäller de levande har jag ju förmånen att faktiskt försöka mig på att få intervjuer med dem som jag är nyfiken på… bland de döda så kanske… tex Romain Gary. Jag skulle vilja höra honom berätta om sitt liv, om sin mamma (läs ”Löfte i gryningen”!) och om hur det var att få Goncourtpriset två gånger, under sitt eget namn och under pseudonymen Emile Ajar. En annan skrivande person som jag beundrar och gärna skulle ha intervjuat i livet är Anna Politkovskaja, den modiga ryska kritiska journalisten som mördades i Moskva 2006.

Vad läser du helst för böcker själv?

Allt möjligt, oftast romaner, för lite klassiker just nu, jobbet gör att det mest blir samtida litteraturen. Senaste böckerna jag läst och blivit förtjust i handlar om hyperkänsliga personer; Janet Frames ”Mot ännu en sommar”, Maja Lundgrens ”Mäktig tussilago”, Carina Rydbergs ”Djävulsformeln”. Jag är mindre förtjust i kriminallitteratur, har svårt för våld och blodiga offer, har också svårt för att intressera mig för vem mördaren är. Detsamma gäller kriminalserier på tv. Det säger jag inte för att snobba mig, deckargenren är så stor i dag att jag mer ser det som ett handikapp.

Du skrev för några år sen ”Ok, amen” om ortodoxa judar i Brooklyn. Har du planer på att skriva fler böcker? Fakta eller fiktion?

Jag har skrivit reportageboken ”Gränsen” sen dess, kom ut 2005. Jag skulle gärna skriva fler böcker, reportage eller roman. Men som småbarnsmamma och journalist räcker inte tiden till just nu. Jag ruvar på lite idéer, får se om de kan förverkligas längre fram.

Jag är lite extra besatt av NY för tillfället. Vilka NY-böcker skulle du tipsa om?

Några titlar om judiska New York passar väl att rekommendera; Henry Roth ”Call it sleep” är fantastisk. En annan immigrantroman i NYC är Isaac Bashevis Singer ”Skuggor över Hudsonfloden”, en lite mer schmaltzig roman är Chaim Potoks ”The Chosen”, men kul att den utspelar sig just i Williamsburg, som också min reportagebok handlar om.

Det är alltid roligt att läsa fiktion när man ska ut och resa, istället för bara guideböcker. Har du något ”den här restaurangen från den här romanen måste jag besöka när jag är i X”-minne?

Jag grottade in mig i Strindberg på universitetet och har varit nyfiken på de ställen som han hängde på i Europa. Bland annat Zum Schwartzen Ferkel, en krog i Berlin (där han bodde på 1890-talet), som frekventerades av diverse konstnärer och författare, bland annat Munch. Men hela huset förstördes under andra världskriget.

Kan man läsa vad som helst och kalla sig en läsare? Dvs, om man mest plöjer Harlequin-romaner eller mest bara deckare, är man en riktig läsare ändå? Jag tycker det blir mer och mer polariserat och längre mellan sk fint och fult.

Läser man så är man väl en läsare? Sen kan man ha olika syften med läsningen, vara ute efter underhållning eller mer intellektuellt tuggmotstånd. Samma läsare kan gilla bägge vid olika tillfällen?

En till på samma tema, vad är det för skillnad på böcker och litteratur? Det drar mer åt konsumtion och att det därmed blir ett skällsord med ”böcker” – det är vad vi bloggar ofta sägs ägna oss åt. Det och ”läsning”. Det fina är ju ”litteratur”, motsatsen till hetskonsumtion. Vad ligger i de begreppen tycker du? Hur gör man när man ägnar sig åt litteratur versus ägnar sig åt böcker?

Det är en intressant iakttagelse det där, om begreppen böcker och litteratur i samtidsdiskussionen. ViLÄSER kallas ofta för ett bokmagasin, vilket antyder att det inte är en smal litterär tidskrift med teoretisk inriktning tex. Men vi skriver om skön (och fack-) litteratur, och i regel om böcker och författarskap som ligger i nåt slags kvalitetsmittfåra. Jag är mycket för ”live and let live”. Vissa gillar deckare, andra föredrar Ann Jäderlund. Inget behöver heller utesluta det andra. Och bägge kategorierna av litteratur bör ha förutsättningar att existera. En del litterära tidskrifter gör textuella djupdykningar i komplexa diktsamlingar, ett magasin som ViLÄSER har lägre tröskel, men behandlar litteratur, författare, skrivande och läsande på ett kvalificerat journalistiskt vis. Jag hoppas att vi ska vara både underhållande och intelligenta. varför jämföra äpplen och päron? Hör förresten inte fin/ful -debatten till 1980 och 90-talet? När publicerades Carl Rudbecks understreckare Rambo och Rimbaud?