Mer location, location

En alternativ titel på det här inlägget kunde vara ‘friskt vågat, hälften vunnet’.

Islandsmiljön fick mig att låna Steinar Bragis ”Kvinnor”. Island just före kraschen. Eva Einarsdottir flyttar hem till Reykjavik efter flera år i New York. Hon har fått turen att låna en toppmodern lägenhet av en mycket flyktig bekant. Högst upp i ett höghus. Villkoret för lånet är att hon ska passa katten och vattna blommorna. Men det finns varken eller när hon kommer dit. Istället en klaustrofobisk känsla. Som ökar. Och ökar.
Det ska vara samhällskritik mot materialism och ytlighet. Jag kände mest jaha? och nja. En okej historia för stunden, men tex ‘fenomenal’ som jag ser som en beskrivning på Steinar Bragi? Nej, inte för mig. ”Kvinnor” gjorde verkligen inget bestående intryck.

Jag och JoÖ pratade någon gång om att vi ville läsa om medelklass i Afrika. Inte Mma Ramotswe-historier och inte om livet under kolonialtiden, utan om vanliga människor och vanligt liv just nu. ”Pojken från andra sidan” av Irene Sabatini är rätt mycket det. Zimbabwe från Mugabes maktövertagande fram till idag, och en historia om svarta Lindiwe och en vit grannpojke. Jag började förhoppningsfullt och kom halva i två sittningar, men det är över en månad sen. Har inte alls haft lust att fortsätta sen dess. Den här boken vann ju Orangepriset för bästa debut och allt, men prosastilen var helt fel för mig. Det känns som att jag missar 50% av innehållet och mer får ett referat av Lindiwe. Hon kommer knappt till tals, det är bara andra som pratar. Och allvarligt, grannpojken fattar jag inte attraktionen för överhuvudtaget. Jag kommer att förpassa den till de sälla jaktmarkerna, dvs tvättstugan eller ett skåp på Eriksdals, och hoppas att någon annan gillar den bättre än jag.