”Min kamp 1-3” – Karl Ove Knausgård

Idag kan Karl Ove Knausgård vinna Nordiska Rådets Litteraturpris för sin ”Min kamp 1”. Jag har inte läst de andra nominerade så jag kan inte säga om han borde vinna eller inte, men min vår har varit väldigt Knausgård-präglad.

Det började med en massa uppladdning och när jag skrivit klart första versionen av min egen bok i julas kastade jag mig över 1:an. Jag beställde direkt hem 2:an och 3:an och läste på ett närmast narkotiskt sätt. Nu går jag bara och väntar på att 5:an ska komma, för jag vill köpa den och 4:an samtidigt. (Tror att 5:an kommer att intressera mig mer ämnesmässigt än 4:an, men jag vill ju läsa allihop.)

Det handlar alltså om Knausgårds eget liv, från det han var liten och framåt, berättat i första person.
I 1:an har hans pappa just dött och då är Knausgård kring trettio (eller strax under, jag minns faktiskt inte). I 2:an har han hoppat fram några år i tiden, lämnat Norge för Sverige där han gift sig och fått tre barn i tät följd. Han berättar om hur han visserligen älskar barnen men ofta tycker det är så sjukt tråkigt att vara barnledig och gå och dra en barnvagn på stan. Han längtar bara efter att få börja skriva igen. I 3:an så hoppar han tillbaka till när han är liten och börjar skolan.

Den röda tråden genom alla böcker är hans förhållande till sin familj i allmänhet och sin pappa i synnerhet, och det är bla det här som väckt ett sånt ramaskri i Norge. Om ni tänker på Lars Noréns dagbok när den kom och all media kring det. Gångra med typ tjugofem så blir det norska bevakningen av ”Min kamp”. Släktingar är upprörda, andra människor som nämns med riktiga namn, att han lämnar ut sin familj, att han berättar allt det han nu berättar om alkoholism, psykiska sjukdomar och rubb och stubb. Jag läser norska kultursidor på nätet lite då och då, och vissa veckor har det varit tio Knausgård-artiklar på rad.
Sjukt. Mycket. Uppmärksamhet.

Men för mig som svensk och utanförstående – jag läser dem nog allra mest som den roman som de är klassificerade som. Känner ju inte till personerna han nämner utom ett par författare, så jag koncentrerar mig på det andra. Och det är bra. Otroligt bra! Det blir precis som med Norén för mig. Om det bara hade varit sensationsvärdet jag var ute efter så hade jag aldrig orkat läsa alla 1600 sidor den gången. Och i fallet Knausgård struntar jag ju ännu mer i vilka han nämner eftersom de inte betyder något alls för mig. Jag vill bara höra det han berättar, mer och mer.

Pappan är den centrala gestalten. Jag tror att det är i 3:an som Knausgård säger att ett av hans mål i livet är att han ska komma in i ett rum där hans barn leker och de ska överhuvudtaget inte bry sig om det.
Det var nämligen helt annorlunda för honom. Han och storebrorsan levde för att bli lämnade ifred av pappan. Pappans ilska kom ofta oväntat och impulsivt. Den var knivskarp och hård, både psykisk och fysisk. Han hade massa regler om tex hur de skulle äta, att inte springa inne i huset utan gå, hur de skulle bete sig. Om de bröt mot någon av dem så visste de att han skulle bli arg, men det kunde också komma spontant. Så allt går ut på detta – undvika ilskan. Följden blir ett liv där de direkt från början försöker isolera sig från honom, och tänk hur lätt det är när man är sju, eller tretton, eller arton. De vill gärna vara med sin mamma, men så fort pappan kommer in i rummet försämras stämningen och de drar sig undan på var sitt håll. Det är precis detta han inte vill att hans egna barn ska göra.
Utanför huset verkar pappan vara en respekterad gymnasielärare, och med släkt och kollegor är han en helt normal, trevlig man, men hemma i det privata? Not so much. Föräldrarna skiljer sig när Knausgård är i tonåren, och det är något som hittills blivit obesvarat tycker jag – fattade mamman hur det var för sönerna, och varför stannade hon då kvar? Det verkar inte som att pappan har samma tyranniska sätt mot henne, men det kan ju å andra sidan vara att barnet inte märker det.

Kamperna handlar om väldigt mycket annat också, och det finns massa intressanta sidospår, men jag läser det här som det stora temat, och det som får mig så fast. I olika skeden i sitt eget liv så ser han olika på sitt förhållande till pappan. Vem och vad pappan är för honom. När han flyttar hemifrån, när han själv blir förälder, osv. De flesta har ju tack och lov inte erfarenhet av en sån förälder, men det här med att ens föräldrar förändras beroende på var man själv är i livet är ju universellt.

För mig är det också högst intressant när han berättar om sitt skrivande, som han gör ofta. Han har skrivit två hyllade romaner innan Kampen. Ännu en likhet med Lars Norén är att han är så besatt av att arbeta = skriva. Han måste skriva, då är han lyckligast. Det är hans identitet. Allra helst förstås ha familj och arbeta, men skrivandet måste finnas med för att det ska kännas bra. Det räcker inte bara med familjelyckan.

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om de här böckerna (ni bara: no shit?!), och gudarna ska veta att jag tjatat om dem så fort jag fått tillfälle i vår. Oavsett om han vinner priset eller ej, gissa om jag rekommenderar läsning när del 1 och 2 översätts till svenska och kommer ut senare i höst?
Stark kandidat till årets läsupplevelse alla kategorier för mig, tror jag. Helt fast. Vill bara ha mer. Nääär kommer 5:an?!