I eftermiddags, faktiskt samtidigt som jag satt och skrev på min nästa Aftonbladetkrönika som kommer att handla om min förkärlek till litterärt beckmörker, kom en pingback till min recension av Sofi Oksanens ”Baby Jane”, där jag bland annat skriver:
”Framför allt blir man jävligt tagen av den råa, explosiva styrkan i Oksanens skildring av Piki, stans coolaste flata som blir en fånge i sin panikångest, och det förälskade, ömsom rasande, ömsom passiva berättarjaget som maktlöst står bredvid och ser på. Det är våldsamt, innerligt, thrillerläskigt och fruktansvärt vackert, en studie i mänskligt förfall med Courtney Love och Joy Division som soundtrack. Här finns ingen ljusning, inget direkt hopp för karaktärerna som lever utanför samhällets skyddsnät, men visst är de vackraste kärlekshistorierna alltid de olyckliga?”
Tristessa, som på sin blogg skriver naket och öppet om depression och panikångest, reagarar starkt över hur jag beskriver romanens tema och karaktärer och tycker att jag borde se till verklighetens Piki. Såhär skriver hon: ”Jag googlade och läste precis nyss bokhoras recension av boken Baby Jane och vet inte om jag skall börja gråta eller bli förbannad. Jag tror inte människor förstår att skitverklighet inte är någon fruktansvärt vacker saga med soundtrack till. För det Oksanen skriver om finns på riktigt och inte bara i en och en annan roman, legend eller kändis liv, det finns hos din granne, din arbetskamrats fru/man, din väns mamma, din gamla vän, din förre detta kursare…”
Nu handlade ju min recension om en roman, ett fiktivt litterärt verk, och Oksanens förmåga att inom ramarna av det verket porträttera Pikis panikångest och självdestruktivitet så att det blir något angeläget och – ja – vackert. Och självklart förstår jag att Oksanen skriver om något som är verkligt för väldigt många – det är väl bland annat det som kännetecknar en begåvad författare, att lyckas skildra ett samhällsfenomen så skickligt att det känns i hela kroppen? Oavsett vilket så har jag funderat väldigt mycket över min i mångas ögon märkliga vurm för fiktivt mörker. Finns det inte tillräckligt mycket elände i världen för att frivilligt underkasta sig skildringar av död, dödslängtan, ångest, onåd och tröstlöshet? Går det, som jag gjort många gånger här på Bokhora, att sätta epitet som vacker eller glimrande på sådana berättelser? Är det att glamourisera och förringa verkligt lidande?
Många och komplexa frågor där. På fråga ett, och det svaret hänger så som jag ser det direkt ihop med det andra, säger jag: därför att vi behöver bli påminda om mörkret. Jag menar att det aktiva uppsökandet av litteratur som skaver, gör ont, påminner oss om livets mörka sidor, ökar vår empatiska förmåga. Naturligtvis gäller inte detta om man själv befinner sig på avgrundens kant, då förstår jag att min inställning ter sig obegriplig, kanske rentav hånfull. Varför aktivt söka mörkret? För mig tror jag att min morbida längtan efter det på gränsen till det outhärdliga – inom ramarna för fiktionerna, nota bene! – går att se som ett slags besvärjelse, en mental och känslomässig exorcism. Så länge jag får min dos fiktivt mörker av Christine Falkenland, Gillian Flynn, Nina Bouraoui, en Johnny Cash på dödens rand i de sista Americanskivorna, listan kan göras lång, håller jag det borta från mitt faktiska, underbara, barmhärtigt ljusa liv. Ett liv av dregliga barnpussar, harmonisk tvåsamhet, spinnande katter och nybakt sockerkaka; ett liv som utan mina mörkerutflykter kanhända hade tett sig FÖR bullerbyidylliskt, en olycka waiting to happen. Eller tandlöst rentav, banalt. Jag vågar inte tro på hundraprocentig, total lycka. Alltså tar jag mörkret i handen. Först då, när jag filtrerat min bullerbylycka genom skildringar av allt annat än lycka, kan och vågar jag uppskatta min IRL-tillvaro. Ungefär så. Jag är inte helt obekant med mörker och lidande. Har i olika perioder av mitt liv och av olika orsaker mått väldigt dåligt. Det har väl alla? Men just nu, när hjärtat hotar att sprängas av den lycka som är min, MIN, MIN, kan jag inte få nog av mörkerskildringar. Den som står högst upp på min önskelista just nu är Emma Donaghues Bookerpristippade ”Room”. När en av mina twitterbekanta skrev ”Får fruktansvärt ont i magen av att läsa tio rader av Emma Donoghues Room. Skulle förmodligen dö om jag läste hela.” sköt mitt redan innan tämligen akuta måsteläsabehov till skyarna. Mmm, jag vet. Lite sjukt är det.
Sedan är det väl oundvikligen så att det är lättare att lyckas skriva om livets molltoner, om sorgkanterna som gömmer sig i bakgrunden, än om lycka. Kan ni erinra er en enda lyckad roman där allt är ljust och gott och lyckligt? Jag kan det inte, men så rör jag mig också oftast i en annan färgskala..
19 kommentarer
19 kommentarer till Mörker, ta min hand
AllaBokpodden!
2010-09-15, 21:03
Då är det väl oundvikligt: måste läsa Baby Jane också, efter att i rask takt konsumerat Utrensningen & Stalinbs kossor. Begåvad den där Oksanen, dessutom läser hon i här Hamburg i kväll.
2010-09-15, 21:24
För att uppskatta verkligt lidande i romanform måste man väl ha en mörk sida inom sig där någonstans ett gensvar klingar till den svärta man möter. Och just därför tycker jag inte man kan tala om att vare sig glamourisera eller förringa, utan tvärtom, de flesta av oss som delar Helenas smak för det mörka har ju just tillgång till de känslorna. Men vi rör oss faktiskt i romanvärlden och där får smärta vara vacker.
2010-09-15, 23:13
Ja, jag tror som sarah, att om man har en mörk sida så väcks ett gensvar någonstans inuti.
Men jag tror också att man behöver mörker för att se ljus. När jag begravt mig riktigt djupt i det mörkaste mörka och det avgrundsdjupa, då kan jag sedan kisande se hur vackert mitt eget liv är, som på nytt.
Jag är helt extatiskt galen i dramatiska tragedier. Men jag har faktiskt svårt för när tragedin blir för grå, för vardaglig, för verklig. För då blir det inte längre någon kontrast och det kommer lite väl nära. Som I skuggan av värmen, som jag varken kunde läsa eller se som film utan att börja tappa tron på livet.
2010-09-16, 08:10
Intressanta tankegångar, där. Jag är nog likadan när det gäller grå, vardagliga eländesskildringar, då blir det för mycket. Alltså blir det dödsångest i sekelskiftets Bohuslän eller självskärare i Missouri istället för självmordstankar i Aspudden. Jag behöver den där distansen. Sedan håller jag med både dig och Sarah om att vi som uppskattar den här typen av berättelser, filmer och pjäser alla har ett mörkt stråk inom oss och att läsningen/konsumtionen blir ett sätt att kanalisera detta – och resonera med det.
Men i de perioder av mitt liv då mörkret dominerat har jag undvikit den här typen av litteratur. Minns en deprimerad och vidrig höst då jag nästan bara läste glossiga engelska magasin och Marian Keyes… Inte mådde jag bättre av det. :)
2010-09-16, 14:09
Ja, antingen slår det åt ena eller andra hållet för mig. Antingen betyder en mörk period för mig att jag läser chicklit och glammig må-bra-litteratur, eller att jag letar upp det mest makabra jag kan få tag i, för att verkligen känna att så pass illa har jag det ju inte. I jämförelse med de här fångarna i arbetsläger, psykiskt sjuka familjefadern eller utnyttjade tonåringen, så är ju mina problem en petitess.
Angående de provocerande missförstånden så kan man mycket riktigt älska en bok som handlar om något hemskt. Berättelsen kan vara väl upplagt, bra skriven, medryckande, engagerande och vacker utan att händelserna för den delen är det. Man gottar sig inte i olycka, men man grips av beskrivningen, lever sig in och tror sig förstå samtidigt som man förstår att man verkligen inte förstår. Man lyfts upp i stora händelser och begeistras utan att för den delen faktiskt vilja uppleva dem.
Jag skulle vilja påstå att det här är det bästa sättet att få friska vanliga människor att på något sätt förstå hur (hemskt) det kan vara att leva med psykisk sjukdom och andra hindrande problem. Och enda sättet att få oss alla att läsa är ju att göra det till en bra berättelse.
2010-09-15, 23:55
För egen del funkar jag så att när jag läser/ser elände i fiktiv form, så börjar jag genast grotta ner mig i allt verklighetens elände: föräldralösa barn, misshandlade kvinnor, barn till missbrukare o s v. Och då kan jag inte njuta av mitt eget bullerbyliv, utan tänker ”varför ska just jag ha det så bra, vad finns det för rättvisa?”. Så jag väljer nästan alltid böcker som påminner mig om att världen också kan vara en härlig plats. Din diametrala motsats, alltså ;)
2010-09-15, 23:56
Blev det ett konstigt syftningsfel i den sista meningen på min kommentar? Sorry i så fall :)
2010-09-16, 09:17
Vilket otroligt välskrivet och intressant inlägg, Helena. Själv minns jag min litterära-skämskudde-period, nämligen då jag läste boatsböcker. Det är kanske 4-5 år sedan nu. Under den perioden mådde jag väldigt dåligt och hade kanske ett behov av att läsa om människor som mådde lika dåligt, vilket gjorde att jag brydde mig mindre om den litterära kvaliteten. Jag har funderat mkt på det, för varken innan eller efter har jag stått ut med boats-böcker. Hursomhelst så är jag idag också väldigt lycklig och kan känna att mörka (skönlitterära) romaner lockar, även om det kanske inte är skräckromaner just. Och jag håller med dig om att det kan vara vackert, som när Sara Stridsberg i Darling river skildrar den absoluta smärtan och förnedringen men ändå gör det så vackert så att man svimmar litegrann. Att man tycker det är vackert gjort, betyder ju inte att man inte tar själva smärtan/handlingen på allvar. Snarare förstärks ju det hemska och mörka i handlingen av ett vackert språk.
Det kanske bara blev svammel nu, men jag förstår vad du menar iaf.
2010-09-16, 09:19
Och jag förstår vad du menar! :) Tack btw!
2010-09-16, 10:25
Jag vill tacka Sarah för den kloka kommentaren, ovan. Tycker att du med ett par väl valda ord fångar människors olika förhållande till berättelser -återgivna inom såväl som utanför prosans värld!
2010-09-16, 10:37
Visst är det väl intressant att fundera kring vad man dras till litterärt och vad det kan fylla för behov i en själv. Hos mig är det märkbart ofta skildringar av mörk manlighet där huvudpersonen gjort något gräsligt fastän han egentligen är god/har ett stort hjärta, och i boken får någon slags ‘redemption’ varpå han ofta dör. Hu! Vad säger det egentligen?
Kan räkna upp massor av såna som är på min favorit-lista.
Fick nya Lehane i posten i förra veckan, den ska bli spännande och kanske faller inom samma kategori…
2010-09-16, 10:44
Och på min favoritlista återfinns både dina (förr eller senare) döda redemption-män och massvis av djupt uppfuckade, missbrukande, lösaktiga, dödslängtande och allmänt självdestruktiva kvinnor. Cass Neary, how I love thee! Vad säger det om den här lyckligt gifta och allmänt präktiga småbarnsmamman egentligen? :) Jag tror vi behöver en mörk sida, även om den bara manifesteras genom våra läsval.
Oooh, har du redan fått den? Men inte till butik väl? Kul att du var den första som uppmärksammade Lehaneblinkningen i titeln btw!
2010-09-16, 16:55
Helen Fitzgeralds kvinnor borde du gilla då; Krissie Donald et al.
Och nej, Lehane var bara till mig, släpps i november…
2010-09-17, 10:46
Har redan fallit pladask för Helen Fitzgeralds kvinnor! Har dock inte läst allt än.
2010-09-16, 11:25
Nummer ett; det är ett enormt stort steg av mig att ge mig in i en sådan här diskussion på internet. Jag vet inte om jag tidigare gjort det, vilket egentligen inte spelar någon roll.
Helena, jag förstår dig fullt ut, att du dras till böcker fyllda av tragik. Jag är likadan. Ibland kan jag frossa i mig hur mycket som helst utan något stopp. Samtidigt förstår jag de som blir provocerade av det.
Jag är själv psykiskt sjuk (personlighetsstörningar och psykiotiska symptom/episoder). Hade jag läst din recension av Baby Jane för ett halvår sedan hade jag troligtvis varit rasande nu. Det finns liksom en tunn, tunn linje mellan de psykiskt friska och de psykiskt sjuka. De sjuka har fått vänja sig vid att skuffas undan i ett hörn, att ses ned på, att inte tas på allvar etcetera. Det finns nästan ingen som faktiskt orkar stå upp för de sjuka och deras rätt till ett värdefullt liv.
Jag tror att det som kan ses provocerande med recensionen är att du har ett val. Du kan lägga ifrån dig boken, slippa ifrån det obehag som den eventuellt skapar, medan många av de som är sjuka inte har det valet. Förstår du hur jag menar? Jag vet personligen att det kan kännas extremt provocerande när psykiskt friska läser böcker som Baby Jane och gillar det de läser. Ah, det är så svårt att förklara.
Det jag tror är viktigt i det hela, som bör understrykas, är att du inte gottar dig i Pikis misär, för det kan jag inte tänka mig att du gör. Personer som är psykiskt sjuka är ofta extremt sårbara och det krävs så lite för att få omkull oss. En enda kommentar, som inte ens är menad att vara elak, kan få oss under ytan under väldigt lång tid.
Jag vill också understryka att den här kommentaren inte är menad som kritik till dig. Jag vill snarare försöka förklara. Utan den terapi jag idag går i (DBT) hade jag aldrig kunnar validera och se det från olika synsätt. Nu kan jag det, och om min kommentar kan hjälpa några personer att förstå bättre, så blir jag överlycklig.
Kramar,
Mana
2010-09-16, 12:06
Tack för din kommentar. Jag förstår precis vad du menar med att jag har ett val. Slå ihop pärmarna bara, så är tragiken och misären borta. Och t om när jag läser har jag ju förmånen att kunna vara distanserad, se det som ett skönlitterärt verk och inget annat. Och att detta kan ses som provocerande för de personer som inte har den där valmöjligheten, det fattar jag. Likaså sårbarheten och utsattheten, men det behöver man nog inte ha en diagnos som psykiskt sjuk för att förstå och känna igen sig i. Det ser jag som något universellt och väldigt mänskligt. Tack för att du delade med dig av din synvinkel och du – STOR cred till dig som verkar vara på väg upp till ytan igen. Styrkekram!
2010-09-16, 11:26
Såklart lyckades jag skriva fel i min bloggadress.
2010-09-17, 09:03
Skrev ett skolarbete en gång och kom då över uttrycket ‘We don’t see things as they are, we see them as we are”. av Anais Nin, många av er har säkert hört det. Det kändes passande i den här diskussionen.
Jag tror inte det handlar om ignorans till det elände som finns för att man tycker att en roman som Baby Jane är vacker utan att man tolkar det efter sin egna situation. Precis som Tristessa känner att det är jobbigt för att hennes liv ser ut så, det blir en föroläpmning mot henne trots att det inte handlar om henne utan om boken.
2010-09-17, 15:28
[...] Jane av Sofi Oksanen – Eftersom Bokhora skrev så fantastiskt om den, fast egentligen om att skiva om den. Egentligen kanske inte min grej, [...]