Det har verkligen tagit en evighet för mig att läsa ut Aleksandar Hemons ”Nowhere man”. Det beror verkligen inte på boken i sig, utan att det har varit så mycket annat som jag har varit tvungen att göra innan jag har kunnat läsa*. Och jisses! Jag föredrar alla gånger komprimerad läsning framför utsträckt läsning.

”Nowhere man” är dock någorlunda fragmentariskt uppbyggd, med ett visst antal passager ur en viss Jozef Proneks liv, så jag menar att det inte är hela världen att läsa den så hackigt som jag har gjort.

Ändå: jag hade föredragit att få avnjuta historien om nämnde Pronek under en avgränsad tidsperiod.

Nåväl. ”Nowhere man” är en sådan synnerligen välberättad historia att jag flera gånger måste läsa om vissa meningar eller skrocka roat för mig själv över författarens briljans. Sättet Hemon skriver på, jag kan inte hjälpa att jag blir alldeles knäsvag, och om jag måste rangordna så är ”Nowhere man” till och med ännu bättre än ”Lazarusprojektet”, som jag skrev om för någon månad sen.

I ”Nowhere man” möter vi många sidor av Jozef Pronek.  Från den självsäkre hjärtekrossaren i Ukraina, den försiktige Green Peace-volontären till den medkännande indrivaren, studenten på engelska för invandrare i Chicago, Sarajevos egen John Lennon. Hemon tecknar ett ömsint porträtt av sin hjälte. Boken berättas i tredje person och kanske är det en bidragande orsak till det skimmer av mystik som omger Pronek. Vem är han egentligen? Vem av alla hans jag är egentligen det rätta? Jag gillar Pronek, han är passionerad, kärlekstörstande, empatisk och hygglig, men övriga karaktärsdrag tycker jag är svåra att ringa in.

Och Hemons språk, som jag skrev, så himla bra! Se här:

De dansade klumpigt, likt passionerade zombies, och undvek att röra vid varandra fast de längtade efter det. I slutet av den första veckan umgicks de en del på stranden. Hon hette Suzana och var från Belgrad. På stranden måste deras ögon utföra en komplicerad sneglingsdans för att dölja att de titttade på varandras intressanta kroppsdelar. I mitten av den andra veckan kunde de inte hålla sig längre: deras läppar möttes stelt, med tänder som slog ihop. De satt ända nere vid vattenbrynet där små vågor kröp mellan deras tår, och Pronek lade en arm över hennes axlar, som en död fisk. Solen höll på att gå ner och spred ett grällt brandgult sken över himlen som ofta förekommer på vykort och fortfarande kan locka fram tårar i Proneks ögon.

”Nowhere man” har precis den balans av språk, historia och berättande som jag tycker om. Språket står inte i vägen för historien, som i sin tur inte tar för mycket plats på bekostnad av språket. Berättandet står i fokus, även om jag inte är så säker på om det är just Pronek Hemon hade behövt berätta om. Han verkar helt enkelt vara en mästerlig berättare. Verkar, skriver jag, för än så länge har jag ju inte haft det stora nöjet att läsa fler än 2 böcker av författaren.

* = Observera dock – om det nu spelar någon roll – att jag skrev recensionen långt efter att jag läste ut boken. Av samma anledningar som jag inte hinner läsa så mycket som jag vill, hinner jag inte skriva så mycket som jag vill.

Johanna Karlsson