Ny litterär fejd: Franzen vs women’s lit-författare
I samband med utgivningen av Jonathan Franzens ”Freedom” har ett nytt litterärt storbråk blossat upp med Twitter som plattform. I skottgluggen: Franzen och (de manliga) recensenterna som kollektivt gått upp i brygga över ”Freedom”. Jägarna: Några av USAs kändaste kvinnliga författare inom bästsäljarfåran, däribland Jodi Picoult och Jennifer Weiner som jag ofta och gärna läser.
Alltsammans har sin begynnelse 2001, då Oprah Winfrey valde ”The Corrections” till sin bokklubb och Franzen som första levande Oprahboklubbsvalsförfattare (puh, vilket ord!) någonsin vägrade att vara med i programmet. Sedan bokklubben startade 1996 har alla från Joyce Carol Oates och Toni Morrison till Jeffrey Eugenides och Cormac McCarthy intervjuats av Winfrey i samband med bokklubbsdiskussionerna, men Franzen tackade nej. Minns att jag läste om detta och tänkte att det var ett rätt korkat karriärsdrag av honom – den exponering man får via Oprahs bokklubb garanterar flera miljoner sålda böcker och maximal PR – men att det ändå var lite uppfriskande med någon som vågade gå emot Den Allsmäktiga Oprah. (Har ni förresten sett avsnittet då hon läxar upp James Frey för att han friserat sanningen lite i förment självbiografiska ”A Million Little Pieces” och får alltsammans att handla om henne? ”YOU BETRAYED ME! YOU LIED TO ME! YOU DISAPPOINTED ME!” Sjukt kul; Frey ser ut som en rädd liten skolpojke.)
Så noterar jag i mitt Twitterflöde att kommentarerna från Weiner kring mottagandet av ”Freedom”, som Jessica just nu läser och jag tänker kasta mig över så fort den släpps hos Adlibris (presentkort där = inte köpstoppsbrott enligt klausul 1A), blir allt hätskare. Hon har till och med taggat ett par av sina tweets med #franzenfreude. Vänta nu, tänker jag. Det här KAN inte bara vara ett fall av surt, sa räven. I bakhuvudet gnagde även en kommentar till mitt senaste köpstoppsinlägg, om att Franzen sagt något om att han inte vill bli läst av kvinnor.
Några googlingar senare, och bilden börjar klarna. Det var alltså inte bara det att Franzen inte ville förknippas med Oprah – han var så lycklig över att ha nått ut till en manlig läsekrets att han inte ville förknippas med kvinnor över huvud taget! Läs det här citatet från en intervju med Franzen i radioprogrammet ”Fresh Air” (det här utspelar sig alltså 2001, under Oprahgate) och räkna upp hur många demografiska grupper (inklusive Allsmäktiga Oprah) han lyckas förolämpa på någon minut:
”So much of reading is sustained in this country, I think, by the fact that women read while men are off golfing or watching football on TV or playing with their flight simulator or whatever. I worry — I’m sorry that it’s, uh — I had some hope of actually reaching a male audience and I’ve heard more than one reader in signing lines now at bookstores say ‘If I hadn’t heard you, I would have been put off by the fact that it is an Oprah pick. I figure those books are for women. I would never touch it.’ Those are male readers speaking.”
Senare i samma program kallade han det inplanerade samtalet med (kvinnliga) läsare i Oprahs program för ”kafferastprat”. När kritiken började hagla försökte han ta tillbaka sina uttalanden, men då var det för sent. Oprah hade redan valt att skippa bokklubbspratet och gå vidare till nästa bok (”A Fine Balance” av Rohinton Mistry, följt av ett av de bästa Oprahvalen hittills, ”Fall On Your Knees” av Ann-Marie MacDonald).
Än så länge har Franzen avböjt från att kommentera den enriktade Twitterfejden som nu uppmärksammats av The Guardian i två artiklar. Eftersom han enligt tidigare uppgift inte vill sammankopplas med kvinnliga författare och kvinnliga läsare är det inte omöjligt att han ännu är ovetande om bråket. Och okej, det var nio år sedan. Vi borde ha gått vidare och förlåtit, och jag tror fortfarande att ”Freedom” är åtminstone nästan så enastående som kritikerherrarna hävdar. Men – och det här är ett stort men, versalisera gärna i tanken – samtidigt är det vansinnigt tröttsamt att bevittna allt detta oohande och aahande och ryggdunkande vita män emellan, samtidigt som många minst lika läsvärda kvinnliga författarskap hånas eftersom de främst läses av medelålders kvinnor. Ofrivilliga, Tourettesliknande bilder till de mångomtalade grupprunksessionerna på högstadiet dyker upp i huvudet på mig. Och nu när vi ändå talar Tourettes: är det barnsligt om jag inleder min kommande recension av ”Freedom” med ”Min fitta och jag har läst ”Freedom” och tycker följande”?
UPPDATERING! Tycker för övrigt det är helt bisarrt att Jennifer Weiner och Jodi Picoult kategoriseras som chick lit. Skriver Jonathan Tropper och David Nicholls lad lit enligt recensenterna? Nej, just det. Det ÄR enormt stor skillnad på romaner om relationer där avsändaren och huvudpubliken råkar vara kvinnor och sko- och shoppinglitt, precis som den här roliga artikeln påpekar. Att bunta ihop ett gäng vitt skilda författare i samma stigmatiserade fåra bara för att de råkar vara utrustade med livmoder är lika okunnigt som fördomsfullt.
… och så länge som alla större tidningar recenserar Dan Brown på recensionsdatum tänker jag inte köpa argumentet att kommersiell litteratur inte behandlas på kultursidor och inte heller borde det. Uppenbarligen gäller detta främst för kommersiell litteratur skriven av kvinnor.
Rolig intervju med Picoult och Weiner i Huffington Post där de uttalar sig lite mer nyanserat än på Twitter. Läs också den här tänkvärda artikeln av Jason Pinter, som intervjuade dem.
Alla
Mycket intressant inlägg. Självklart ska du inleda nästa recension på det viset. :)
Min fitta och jag läste den här redogörelsen för Twitterfejden med stor behållning.
Jag tycker mansgrisigheten är lika underhållande varje gång den visar sitt fuktiga, blekfeta tryne.
Det är förstås sorgligt egentligen, men mitt liv är för kort för att gråta över sådan idioti.
Lite arg kan jag dock bli ibland när det passar mig. Och min fitta. Och passas oss gör det lite då och då, inte bara ”den tiden på månaden”. Osv.
Riktigt arg orkar jag inte bli över Franzen när det finns en färsk Julian Assange där ute. Men jag kanske borde.
Jag tycker att det blir en alldeles ypperlig inledning!
Nu tillhör jag dem som snabbt tröttnade på Franzens ironisk-arg-ung-mansattityd i, i mitt tycke, ganska överskattade ”The Corrections” så jag tillåter mig att också strunta i vad han anser om kvinnliga läsare etc. Att jag sedan inte är något Oprahfan är nog en annan sak.
Så 1800-tal!
Är det bara jag som får konstiga bilder i huvudet av människor som läser med könsorganen?
Nej. :)
Haha, jag brukar nog inte läsa med just den kroppsdelen men skrev lite i affektion igår. Då dök formuleringen upp. :) Liten passning till den manlige författaren (någon som minns vem?) som hävdade att han skrev med k*ken. (Uppenbarligen är jag pryd såhär på morgonen…)
Försvarar inte på något sätt Franzen och hans entourage av alfahannar, men jag får samma känsla av kvinnligt vurmande kring författare som Stridsberg och Sveland och att jag som manlig läsare inte har något där att hämta.
Själv läser jag nog väldigt feminint och det är nog en stor anledning till att jag inte klarar av att läsa exempelvis Ellroy. Hans böcker fullständigt dryper av testosteron att man måste läsa över spann som kan samla upp allt.
Alla som uppskattar bra litteratur borde läsa Sara Stridsberg.
//JJ
Intressant redogörelse som jag annars missat, tack för den. oavsett med vilka kroppsdelar den skrevs. ;-)
Kolla denna artikel apropå Franzen-fejden och termen chicklit, precis samma resonemang som Jennifer Belle var inne på när jag intervjuade henne:
http://www.npr.org/blogs/monkeysee/2010/08/25/129423107/women-who-read-are-not-marshmallow-peeps-and-other-humble-suggestions
Och Jennifer Belle:
http://www.bokhora.se/blog/bokaktuellt/forfattare/2010/07/intervju-med-jennifer-belle/
Tack för länken till ”Women are not marshmallow peeps”-artikeln. Underbar titel dessutom!
Ovanligt smart pr-drag? Har aldrig innan ens funderat på att läsa nämnde Franzen, men nu har jag mot min vilja faktiskt blivit lite nyfiken.
Min kuk och jag tycker inte det är mycket att hetsa upp sig över. Vissa författare är inte ute efter kvinnliga läsare. Andra författare är inte ute efter manliga läsare. Än sen? Och det finns en liten klick kritiker på vardera kanten som dreglar entusiastiskt över dessa författares böcker, och i någon underförstådd mån kanske också över deras inställning. Det ooohas och aaahas på bägge håll, och det hela har ganska litet med litteratur att göra. (Hade det haft det så kunde ju någon ha gjort sig besväret att ta reda på om Franzens bok möjligen rentav lever upp till sina recensioner…)
Och här handlar det ju om mer än vita män från Brooklyn: ”The NYT has long made it clear that they value literary fiction and disdain commercial fiction – and they disparage it regardless of race or gender of the author” jämrar sig Picoult. Att angripa en seriös tidning för att de har en seriös litteraturbevakning är ju Gert Fylking- eller Läckberg-nivå.
För övrigt är det alltid uppfriskande med folk som vägrar delta i Oprah-tjollret, oavsett anledning.
Mmm, fast Jodi Picoult är verkligen inte på Camilla Läckberg-nivå. Det hon, och även jag, vänder sig mot är att en enorm mängd kvinnliga författare hopas samman i en felaktig kategorisering och som en konsekvens att detta totalignoreras av USAs litteraturkritiker. Jag tycker absolut att det går att skriva intelligent och underhållande om sk kommersiell litteratur, och att dra all bästsäljande litteratur under samma kam är ett stort misstag. Man missar en hel del bra böcker på så sätt. En hel del skit också, det ska sägas, och jag vurmar verkligen inte för populistutspel à la Gert Fylking, men detta tycker jag bottnar i något annat. Jag ställer mig inte hundraprocentigt bakom Picoults och Weiners uttalanden men tycker att allt detta pekar på en större och viktigare tendens.
För övrigt läste jag ”The Corrections” så fort den kom ut för nära nog ett decennium sedan. Gillade mycket, men finns många andra skildringar av dysfunktionella familjer i samma klass eller bättre. Angående ”Freedom” så läser som sagt Jessica den just nu och jag ska läsa så fort den släpps hos Adlibris (som det framgår av texten). Tror att den är bra.
Bästa förslag på inledning av en recension någonsin. Hamnar förslaget i den färdiga så blir det bästa inledning på en recension någonsin.
Apropå senaste tillägget, Helena: Dan Brown recenseras inte som litteratur utan som fenomen. Jag tror inte att jag behöver äta upp min hatt om jag lovar att hans nästa och nästnästa och nästnästnästa bok inte kommer att behandlas på samma sätt.
Vi får hoppas att du har rätt. Jag sätter inga övriga likhetstecken mellan Brown och författare som Picoult och Weiner, de sistnämnda är i en helt annan klass. Jag kan sakna ett forum för denna typ av ”mellanlitteratur” som har litterära ambitioner, är välskriven etc men ändå tänkt som underhållningslitteratur. Å andra sidan undrar jag om inte nätet är just det forumet? Om Picoult et al började titta runt bland bloggarna skulle de kanske inte längre känna sig så marginaliserade.
Underbart, helt enkelt udnerbart, inlagg.
Jag och min fitta tror att vi skall skita i att lasa hans bocker, i alla fall inom den narmaste tiden.
Intressant debatt. Har aldrig testat Picoult av anledningen till att jag satte likhetstecken mellan henne och Läckberg, och den sistnämnda gör mig lätt illamaende. Men da kanske man ska vaga sig pa den.
För övrigt har jag sett att du och jag har liknande boksmak Helena sa du bara maste (!) läsa John Harts ”The last child” om du inte har läst den. Jag har hunnit halvvägs och försöker dra ut pa det för jag tror att jag kommer fa en post-Hart-depression. Varför läser man sa mycket skit när det finns författare som kan skriva sa bra? Ta bara första meningen i boken, hur skön är inte den? :
”Asphalt cut the country lika a scar, a long, hot burn of razor-black”
Nej men gud, det enda Jodi Picoult och Läckberg har gemensamt är att de båda råkar vara kvinnor och säljer många böcker. Picoult skriver om familjerelationer, ofta eller alltid med något slags juridiskt-etiskt dilemma. Du kanske hört talas om filmen ”My Sister’s Keeper”, som Nick Cassavetes gjorde häromåret? Den är baserad på en av hennes böcker. Hon skriver lättillgängligt, sure, och hennes främsta målgrupp är kvinnor (och Stephen King!). Men det diskvalificerar ju inte henne automatiskt från att vara läsvärd. Testa t ex ”My Sister’s Keeper” eller ”The Tenth Circle”.
Jag har läst och gillat ”Down River” av John Hart, recension här: http://www.bokhora.se/blog/recension/2009/01/down-river-john-hart/ Hade helt glömt bort att jag satt honom på min up-and-coming-lista, tack för påminnelsen! Men fan, det där försmädliga köpstoppet alltså…
Var det förresten du som berättade hur mycket du älskade ”Sharp Objects”? (Eller var det en annan Sarah?) Jag läser den just nu och jisses vilken njutning! Älskar stämningen, det där lite gotiska i detaljerna, huvudpersonen och all underliggande creepiness. Är sååå lycklig över att jag köpte både den och ”Dark Places” innan köpstoppet. En ny darling! Om det var du: tack för pushen, jag åsidosatte andra böcker som jag tänkt läsa för att ta tag i Flynn och är jätteglad över det. Om det var en annan Sarah: ta det här som ett boktips eftersom vi verkar ha samma smak!
Yes det var jag som rekommenderade Flynn. Det bästa med Sharp Objects är att den blir bara bättre och bättre ju längre in i boken man kommer och karaktärerna känns trovärdiga (vilket langt ifran alltid är fallet med den här genren).
Har läst Harts Dark River men maste säga att The Last Child ar bättre även om jag inte läst ut den än (som tur är har jag en bebis som inte tillater att jag sträckläser:). Inte bara spraket men handlingen och karaktärerna gör att jag tycker den star ut fran spänningsromansfacket och förtjänar titeln Roman (som nuförtiden bara verkar vara förunnat obskyra författare som skriver langrandigt om en landsväg).
Jättekul att ha hittat min virtuella bokhora-alterego. Följer med spänning vad du läser och dina rec för att snappa upp nya tips pa bra läsning. Du sparar liksom lite av jobbet eftersom man alltid ger sig ut pa okänd terräng med nya författare vilket är en tidskrävand och, ja faktiskt även kostsam historia (iaf när man inte kan vänta pa pocketutg). Nu senast vântar jag pa Erins Poison Tree och längtar att fa lite DHH-flashbacks (även om man kanske var ung och universitetsstuderande när man läste den och därför mer dragen till college-miljöer).
Tack för intressanta artiklar, rec och debatter förresten och keep up the good work!
Kul med en ”tastealike”! Och tack för snälla ord. Har nu beställt ”The Last Child” (se mitt senaste inlägg). Har du läst ”Generation Loss” av Elizabeth Hand? Om inte: gör det!
Haha! Jag tycker definitivt att du ska inleda recensionen som du föreslog, right on!
Jag tycker att du ska inleda recensionen så. Om din fitta och dit huvud tycker olika så vore det extra intressant.
Iaf, jag brydde mig inte om att sätta mig in i den här ny-gamla-debatten, men vill bara påpeka att just det franzen-citat som du tar upp i inlägget väl inte alls är sexistiskt!?
Jag menar, det är bara naturligt att vara mer orolig för manligt läsande än för kvinnligt när det är färre män som läser. Och att en del män verkligen tänker som han påstår, dvs väljer bort en bok t ex pga en oprah-stämpel, det är ganska så sant skulle jag tro. Dum inställning hos dessa läsare? Absolut. Framför allt säger han inte att han inte vill ha kvinnliga läsare.
Kanske överreagerar jag, eller jag VET att jag överreagerar. Men! Jag är så in i döden trött på att kvinnliga läsare, som ju stått för det huvudsakliga skönlitterära läsandet sedan 1700-talet, aldrig får cred för att de bär upp litteraturkonsumtionen. Författare, förläggare, kritiker, etc, är så säkra på att vi kommer att fortsätta bära upp läsandet (och kulturkonsumtionen i stort om vi nu ska ta den diskussionen) att vi hela tiden sätts på undantag, knuffas undan för att inte utgöra ett störande element nu när de hett efterlängtade manliga läsarna verkar visa intresse för en viss bok. Det är trist, tycker jag. Samma sak med att den kvinnliga läsdominansen absolut inte syns på kultursidor och i recensioner i form av de slags romaner som väljs ut och de författarskap som uppmärksammas (kanske i synnerhet inte på New York Times Books Review; svenska kultursidor är bättre i det avseendet men den här debatten gäller ju inte Sverige). Och hela Franzenaffären, som ju är överspelad för länge sedan egentligen men fick ny relevans iom den enorma exponeringen som han och ”Freedom” fått, visar så tydligt att kvinnliga läsare sätts på undantag. Så jag kommer nog fortsätta att gnälla så fort tillfälle ges.
[...] http://www.bokhora.se/blog/bokaktuellt/2010/08/ny-litterar-fejd-franzen-vs-womens-lit-forfattare/ [...]
[...] var nästan värd att ha läst boken, fast jag hade gärna låtit bli. Förresten så vill Franzen tydligen helst att män ska läsa hans [...]