Om att höra röster

När jag hade min Ranelidsommar så skrev jag ett litet inlägg om att det var svårt att koppla bort Björn Ranelids röst under läsningen och hur det förstörde för mig.

Lite samma problem inledningsvis med Jan Guillous memoarer, som nu i pocketversionen försetts med extra sidor om KGB. Jag hör Jan Guillou väldigt tydligt. Ibland ser jag honom också, han har jeansen sådär högt som jag föreställer mig att Mikael Blomqvist i Milleniumtrilogin också har. Ni vet, Batistinimodellen. Går ej att bära på annat sätt.

Nåväl.

Efter ett par kapitel så släpper irritationen och istället börjar jag till min förvåning njuta av det. Om man har träffat Guillou så vet man att han talar oerhört välvårdat, precis som han skriver. Och att då ha hans röst i huvudet – det blir som ett samtal.  Jag vet precis hur han betonar meningarna i boken, nästan så att jag läser dem högt för mig själv. Väldigt levande.

Sedan är det ju så rafflande också. Jag önskar att jag levde ett liv där jag av en slump ramlar över svenska spioner i Kairo. Mycket förtjust ja!

Jag minns Rekordmagazinet, jag tittade ofta på det tillsammans med min farmor och farfar. Det kan vara så – men minnet kan lika gärna svika mig – att vi inledde TV-tittandet på tisdagkvällarna med Rekordmagazinet och fortsatte över till Falcon Crest. Jag vet att jag ofta sov över hos dem på tisdagar eftersom jag gick till badhuset då och det var nära hem till farmor därifrån.

Det var verkligen en parentes i berättelsen, men jag kom att tänka på det nu när jag skriver om Guillou, eftersom det var mitt tidigaste minne av honom. Det är väl från det programmet den här bilden av hans klädsel, med jeansen, härstammar. Att han dessförinnan skrivit för FIB/Kulturfront och sådant där, det visste ju jag inget om förrän nu i mer vuxen ålder. För oss sjuttiotalister är han Rekordmagazinet kan jag tro, precis som han väl är Hamilton- eller Arnförfattare för de ännu yngre.

Jag tycker att det är synd att han har ett sådant förakt för nätet.