På den igen, bara!
15 februari, 2010
Man vågar ju tamejtusan inte stanna upp i några längre läspauser av rädsla att det ska gå trögt att komma upp på hästen igen, så nu raketläser jag; från Barto, till tennis och nu vidare till en svensk debutant vid namn Eli Levén. Jag vill minnas en kväll med ALT, där Levén högläste ur den kommande ”Du är rötterna som sover mina fötter och håller jorden på plats”, men det hamnade såklart i skuggan av diskussionerna om Cartarescu. Jag är inte jätteoptimistisk efter de första sidorna vid vårt andra möte, men jag kommer att ge den till sista punkten. Så värst tjock är den nämligen inte.
Dela:
Alla
Håller också på med Eli Levén. Inte direkt skeptiskt, men språket är lite krångligt för krånglighetens skull ibland.
Tur att det finns människor utanför den här bloggen som fortfarande inte ser böcker som enbart konsumentvara.
Tur att det finns människor på den här bloggen som fortfarande låter människor förhålla sig hur de själva vill till sin egen läsning.
Men ni läser ju också för att kunna skriva om det dvs låta andra förhålla sig till era åsikter? Det blir så lätt att fly undan när ni inte definerar er som kritiker utan som konsumenter av en vara man kan tala om men inte behöver ställas till svars för. Som att åsikterna bara ska få finnas där som en del av eller med koppling till verket ni för tillfället läser. De här små vardagsobservationerna om hur någonting ”verkar” vara känns totalt överflödiga i förhållandet mellan verk och läsare. Eller när någon ska skapa sig en uppfattning om innehållet? Eller har jag missförstått era prostituerade dogmer om hur ljummen kritik ska skrivas?
Du skriver så många frågor, Jesper, men av formuleringarna att döma tror jag faktiskt inte att du vill ha några svar. Om jag ändå ska försöka ge dig några (svar), så har jag den bestämda uppfattningen att inte alla finner dessa ”vardagsobservationer” överflödiga och att det snarare är de som vi riktar oss mot än de som är ute efter traditionell litteraturkritik. Balansgången mellan att läsa för min egen njutnings skull och att läsa för att kunna fylla Bokhora med innehåll är ofta hårfin. Jag kan tyvärr inte unna mig själv lyxen att ta veckolånga läspauser, sådan är jag som läsare att om jag inte genast vänder blicken mot nya böcker kan det första kapitlet i en ny bok efter ett par veckor kännas som ett näst intill oöverstigligt hinder.
Läs gärna mer om Bokhora under vår kategori ”Om” här ovan. Där kan du själv upptäcka om det finns någonting som du har missförstått.