Minns ni att jag hade så svårt för Patti Smiths ”Just Kids” när jag läste den på svenska? Jag tror verkligen jag hade haft en helt annan läsupplevelse om jag valt den engelska varianten, men nu snålade jag och lånade av kompis istället för att köpa, då tar man vad man får liksom.
Vad jag däremot INTE kan fatta är att jag själv sedan är så dum att jag går och köper Pamela Des Barres ”Jag är med bandet” på svenska, när jag borde förstått att det också skulle vara en ytterst dålig idé, av samma orsaker. Vissa böcker behöver sitt modersmål för att komma till sin rätt. Jag tror inte alltid det handlar om översättaren heller, det är sättet som boken liksom ska sjungas fram på, som inte alltid fungerar när man byter språk. Varken Patti eller Miss Pamela är särskilt svenska av sig. Då kan man inte berätta deras historier på svenska heller, för det blir liksom bara skämskudde av alltihop.
Faktum är att jag började på ”Jag är med bandet” för rätt länge sen men kom av mig väldigt fort och sedan har den fått ligga uppslagen i vardagsrumsfönstret en månad eller så, innan jag nu slängde ner den i resväskan och äntligen kom mig för att avsluta.
Det jag med all säkerhet vet, är att jag vill köpa de andra böckerna som Pamela Des Barres skrivit, men då på engelska. Jag tycker det är intressant och ett roligt komplement till alla de rockmusiker vars biografier jag redan läst.
8 kommentarer
8 kommentarer till Pamela Des Barres funkar inte heller på svenska
AllaBokpodden!
2010-10-13, 19:31
Håller med, har inte läst just Pamela des Barres även om jag varit sugen på den. Men svenska går bort överhuvudtaget när det gäller rockbiografier, de brukar jag se till att läsa på engelska. Coolhetsfaktorn går helt förlorad på svenska och allt blir bara töntigt.
2010-10-14, 08:25
Bara namnet på boken – heter den ”I’m with the band” på engelska? Låter lite mer normalt än den svenska versionen.
2010-10-14, 10:44
Även jag läser helst rockbiografier på engelska men ändå.. Jag håller med er men kan ändå inte låta bli att störa mig lite på hela fenomenet med att dissa svenska översättningar. Jag tycker att ”Jag är med bandet” är en helt ok översättning av engelskans ”i’m with the band” det är väl vad en svensk groupie skulle säga till en svensk dörrvakt? Och även om det kanske är lite coolare att ligga med Jim Morrison än med Christer Sjögren så borde det inte vara töntigare att ligga med Jim Morrison på svenska än att ligga med honom på engelska. Varför är det så? Varför upplevs en händelse som mindre cool för att den beskrivs på svenska?
Sen känns det även som att varje gång en engelsk eller amerikansk bok översätts till svenska så fylls bloggar och recensionssidor med folk som påstår att den svenska översättningen är helt värdelös och man ska absolut läsa på originalspråk. Originalspråk betyder dessutom nästan alltid engelska. Borde man inte missa lika mycket i översättningar från tyska, franska, ryska, persiska m.m.?
Är det någon slags svensk ängslighet som ligger bakom, är gräset alltid grönare på andra sidan eller vad beror det egentligen på att svenska alltid är så mycket töntigare?
Inom musiken hör man också samma sak, femtonåringar som påstår att det är sååå mycket svårare att skriva texter på svenska, trots att de pratar engelska som engelskspråkig nioåring.
2010-10-14, 21:57
För mig handlar det tror jag, om att just rockbiografier beskriver en värld som jag är mest van att höra talas om på just engelska. Jag ska inte hymla med att jag hellre läser i svensk översättning. Jag är inte tillräckligt bra på engelska för att det ska gå så fort och vara lika stor njutning som när jag läser översatt. Och väldigt många översättare är fantastiska. Ulla Danielsson t ex. Einar Heckscher också, när han inte går all in med sextiotalsslangen. Jag har hyllat dem flera gånger i texter här på bokhora. Sedan finns det, tyvärr påfallande ofta i just rockbiografisvängen, rätt så dåliga översättare. Att man liksom inte kan bestämma sig för om det ska vara engelska eller svenska så att det blir som Cinnamon beskriver, en sorts svengelska som stör läsrytmen. Och på samma sätt är det med låttexter, det är ju rätt ofta som de texterna blir rätt banala i översättning. Allt passar inte att läsa översatt, det är ju faktiskt inte svårare än så. Och alla rytmer blir inte bra. Jag har sagt förut att man direkt märker om en bok är tysk eller fransk till ursprunget, för att den får en speciell rytm och speciella ord använda i översättningen. En halvmedioker översättare kan förstöra det.
2010-10-15, 09:35
Jo, det är sant som du säger. Det här inlägget handlade väl just om rockbiografier också. Så jag är kanske lite snett ute när jag går igång på översättningar av engelska böcker överlag. Bottnar nog i en liten besvikelse över att översättningen av McCarthys Blodets meridian fick så mycket skäll i ett par blogginlägg jag just hade läst (Recensenterna verkar dock gilla den). Tycker nämligen att det är ganska svårt att läsa McCarthy på originalspråk och hade hoppats på att få läsa på svenska istället. Men nu gör jag det igen. Rockbiografier om engelska och amerikanska artister är oftast bäst på engelska. Med det sagt så ska jag nu lyssna på Håkan Hellströms och Säkerts nya skivor och hoppas att jag kan förändra min bild av ”rockspråket” lite till.
2010-10-14, 19:40
Har läst I´m with the band. Gillade den mycket. Men jag läste Welcome to the jungle:legenden om Guns n´ Roses av Stephen Davies i översatt version och det blev löjligt. Det var så många raka översättningar från engelska till svenska så det blev svengelska. Och man hade översatt ord så det blev en helt annan betydelse.
2010-10-14, 21:58
Fast jag gillade den Welcome to the jungle. Störde mig inte alls på språket i den faktiskt. Eller så var jag så inne i berättelsen att jag inte tänkte på det. Det var ju den som fick mig att köpa alla tusen GNR-böckerna efteråt.
2010-10-15, 09:28
Läste I’m with the Band på engelska för några år sedan. Samtidigt som man tycker att det kan vara integritetskränkande att läsa något så privat som hur någon knullar (dvs rockstjärnorna) så gottar man sig ändå i det och inte förrän efter läsningen, som i mitt fall nu, vill man börja moralisera om rätt och fel… för man vill ju ändå veta…. Des Barres skrev boken när hon var äldre men använder ändå snarast sitt tonårsperspektiv från tiden hon skriver om, vilket åtminstone för mig blev lite väl gullegulligt ibland.