Richard Yates + jag = inte bra
22 juli, 2010
Jag gör mitt andra försök med Richard Yates, nu ”Easter parade”, och det är bara att inse, han och jag är ingen bra kombination. Jag har inget emot livsleda, brustna drömmar och besvikelser, men när Richard Yates skriver om dem börjar jag må för dåligt. ”Revolutionary Road” var så jobbig, och jag känner exakt samma med ”Easter parade”. Det är en jättebra bok, men jag gillar inte känslan av att det kryper i kroppen, att livet aldrig kommer att bli bra, att man inte ens ska hoppas för det är ingen idé. Den sinnesstämningen hamnar jag i när jag läser Yates.
Trevligt, trevligt. Inte.
Så nu läser jag inte honom mer, helt enkelt. It’s over.
Dela:
Alla
Det är väl själva mening med bra litteratur att de skall väcka starka känslor? Just Easter parade har annars fått lysande recensioner:
http://www.svb.se/bokrecensioner/easter-parade
Ja, och har jag sagt något annat, Stefanie? En fråga, gillar du själv allt som har fått lysande recensioner? Det finns inget du läser / ser på bio el tv, och tänker ”hmm, bra förvisso, men inte min grej” om? Det var det jag var ute efter här, inte efter att få länkar till de andra som tyckt Yates varit fantastisk som en liten knäpp på näsan. Jag har nämligen redan fattat det, förstår du.
Easter Parade ÄR fantastisk tycker även jag som nyss läst den. Johanna skriver ju också att den är jättebra, det är nog ingen som hävdar motsatsen. Det verkar råda konsensus bland alla när det gäller den saken. Men den där kompakta känslan av totalmörker och hopplöshet, man måste vara i rätt sinnesstämning för att klara det. Jag mår också skitdåligt av Yates men är (oftast) tillräckligt mycket litterär masochist för att vilja fortsätta läsa. Christine Falkenland är ett annat exempel på ypperlig feelbadlitteratur. Men som sagt, allt beror på tillfälle och sinnesstämning. Ibland BLIR det för mycket och då är det väl bara mänskligt att känna ”nej, nu räcker det”? Utanför litteraturen har väl de flesta av oss socialt fungerande, humanistiskt sinnade människor väldigt svårt att stå ut med olika former av elände.
Falkenland är en deppfavorit!
Ja! Jag avgudar Falkenland, även om den senaste var lite i gladaste laget. :) Hoppas det kommer ny roman snart.
Nej, urk. Man=jag mår inte bra av att läsa Yates men jag kan inte låta bli för det är så otroligt BRA. Det låter inte klokt men Revolutionary Road var en riktigt härlig läsupplevelse – trots det kompakta eländet. Men man ska inte plåga sig på ett dumt sätt – då är det lika bra att göra slut, det finns så många andra böcker :)
Haller fullstandigt med, det ar inte alls bra att plaga sig sjalv (ok, till viss del, men det far inte ga over styr) for mycket. Jag har inte last Revolutionary Road annu, men den ligger och vantar pa mig, fick den i julklapp…
Påbörjade själv Revolutionary Road, och kände något liknande, det blev för tungt, just då i livet. En bok som man kanske inte ska ta sig an när man själv tycks streta en aningens i motvind. Fast min känsla är helt klart att jag vill läsa den vid ett nytt tillfälle. Och du Johanna, vilket makalöst snorkigt svar du gav Stephanie, hon försökte väl bara ge en positiv klang till din rätt deppiga notis.
Personligen tycker jag det är en långt större plåga för både sinne och själ att läsa illa skrivna, ytliga böcker – ett flertal som jag sett pushats hårt här på Bokhora, till exempel.
Häpp.
Jag tycker hon mest försökte visa att hon fattat något som inte jag fattat – att boken är bra och att bra litteratur handlar om att väcka känslor. Båda de sakerna har jag mycket väl förstått, och det skrev jag även tydligt i den deppiga notisen. Av den anledningen uppfattade jag Stefanies kommentar som snorkig, precis som jag tycker det är snorkigt att anmärka på tex stavfel i inlägg, eller andra små petitesser som är just verkliga petitesser. Dessa orsaker gjorde att mitt svar blev som det blev till Stefanie.
Ouch, ja det var ett ganska skarpt svar det där.
Jag har inte läst Richard Yates. men skulle vilja. Ni som läst, har ni läst på engelska eller svenska?
Johanna, för en bok som är en sorglig berättelse, men ändå så makalöst vackert skriven att jag ändå inte kunde vara mer än lätt vemodig när jag var klar: ” On Chesil Beach”. (Och snälla, säg att du inte läst den, så att jag får tipsa om något för en gångs skull!)
Det var ett tag sen jag läste McEwan, senaste boken med mannen som släpper taget om luftballongen (apropå smärta), och han är en sån författare jag noterar när det kommer en ny, men kanske inte alltid läser. Ibland blir det, ibland inte. Chesil beach än så länge inte, men efter den här påminnelsen så…
Tänkte också ge mig på Revolutionary Road i höst för att man ”måste” just esom den fått så bra recensioner, men misstänker att jag kommer tycka samma sak som du, att det ska bli för tungt.
Äh, tycker inte alls svaret var så snorkigt. Det känns ibland som att man måste försvara sig för att man inte gillar vissa böcker som har blivit superhypade av kulturrecensenter. Man skulle inte skriva till någon som inte gillar alla dessa vampyr-bokserier ”men den är ju jättepopulär” och länka till alla topplistor som den är på. Ingen kommer väl gilla den mer för det.
nillautanpunkt, många av oss gillar en blandning av varje.
Jag tyckte om Revolutionary Road, men jag förstår din känsla. Den är verkligen obehaglig och det gör att jag faktiskt drar mig för att läsa Eastern Parade trots att jag säkert skulle tycka om den. Är inte upplagd för att må dåligt.
Har du sett Revolutionary Road förresten? Det var lättare att fixa hemskheterna när de begränsades till ett par timmar och Michael Shannon gör en helt fantastisk roll som John Givings.
Nej, har inte sett filmen, just för att jag tänkte att det skulle bli för mycket. Men som du säger, de begränsningar en film ger kanske ”lättar upp” den lite.
Bra litteratur ska så klart väcka känslor, men man måste läsa rätt bok vid rätt tidpunkt. Easter Parade tyckte jag var bra, men tung. Men Vägen tyckte jag var ännu jobbigare, och grät mig delvis genom. RR får vänta ett tag.
Om nillas lilla häpp! där på slutet skulle vara någon slags knäpp på näsan tycker jag det faller lite platt. Ingen gillar väl att läsa illa skrivna böcker? Sedan är det ju en smaksak vad man tycker är illa skrivet. Alla vi är ju t ex överens om att Yates skriver ruskigt bra, men ibland för magstarkt för att man ska orka med. Jag tror det handlar om i kommentarsfallet att vi som driver sajten ser ALLA kommentarer som kommer in, medan ni läsare inte hänger med på samma sätt. Och får man då massor av nålstick så ledsnar man till slut och nyper tillbaka. Det kan man tänka på rent generellt när någon av oss biter. Ofta har vi fått ett par slängar innan vi tycker att det räcker. Även om ni bara ser en ynka kommentar och tycker att värst vad vi reagerar.
OK, jag köper din kommentar om alla kommentarer på studs – så kan det förstås kännas, med all rätt. Fast jag tycker ändå att Stephanies kommentar knappast borde kvala in i det gänget…eller? Referenser och länkar till andra synpunkter är ju übervanligt både här och på andra sidor med kommentarfält. Fast, du verkar antyda att S har skrivit förut…där står jag i mörkret och famlar, onekligen.
Sedan kan jag samtidigt tycka att Bokhora nått en sådan ”officiell” nivå i boksverige (kanske längre än ni hade trott från början?). Ni står ju t ex listade bland de stora drakarna på svb:s recensionssidor. Då hamnar också ni, som ligger bakom sajten, i en lite annan sits. Med lite mer krav runt om, lite proffessionellt finlir, om man säger. Man sparkar inte neråt, liksom. Jag tycker JL kunde uttryckt sig lite elegantare och ändå fått samma sak sagt. Helt enkelt.
Och ”häppet”, JoÖ, det du ;-), det kan betyda både det ena och det andra…
Jag tycker nog att om man blir biten på av en och samma person, så får man faktiskt bita tillbaka till slut. Visst kanske det var lite barskt, men ibland är det faktiskt det som krävs för att mottagaren ska förstå att det är taskigt att sitta och anmärka på allt någon gör. Rent hypotetiskt alltså.
Vad gäller att vi står listade på SvB så är det en del bokbloggar som listas där, mer eller mindre professionella, så det tycker inte jag är någon proffsstämpel egentligen. Däremot är vi ju störst och ja, jag tycker att ett ansvar följer med det. Därför har vi bitit oss i tungan mer än en gång och avstått svar på kommentarer som man helst bara… Ja, du förstår säkert.
Jag pratar då om kommentarer från en och samma person ifall det inte framgick. Annars tål vi en hel del. Men det finns många som glider runt och letar fel in absurdum.
Jag måste bara hålla med L:s rekommendation. Läste ”On Chesil Beach” i helgen och den var en riktig pärla! Vemodig men alldeles underbar.
Och för att svara på L:s fråga om språket, så tycker jag personligen att både Yates och McEwan är den typen av författare som bör läsas på engelska. Den vemodiga känslan fångas upp så bra genom språket och jag kan inte tro att upplevelsen blir den samma om man läser översättningarna. Jag läser ofta översättningar, men jag minns att jag var glad att jag valde att läsa Revolutionary Road på engelska, eftersom språket var så fantastiskt.
Läser också helst på engelska, fast ibland blir jag ju lat, tyvärr. Men just McEwan läste jag på engelska och det är jag ju glad för. Språket i den boken är så vackert att jag, helt uppenbart inte ens en promille så begåvad som McEwan, inte ens kan beskriva det. Jag bara fånler. Så nu tänkte jag läsa ”Solar”, fast först måste jag tvinga ned de löjligt höga förväntningarna lite.
L, visst är ”On Chesil Beach” fantastisk? En vemodig och utsökt skriven liten pärla. Tyvärr – TYVÄRR! – är den ännu oöverträffad; ingen av de McEwan-romaner jag läst efteråt har varit i samma klass. Men men, hope springs eternal…!
Jag fortsätter att rekommendera Yates ;) Easter Parade var inte heller någon munter läsning precis men återigen ruskigt bra. Yates var väl ingen muntergök helt enkelt. När jag såg filmen Revolutionary Road överraskades jag av att den tunga stämningen från boken så skickligt hade överförts till film. Kan inte påminna mig om när jag sist blev så där förnumstigt nöjd sist av att sitta i filmsoffan och nicka jojo, det blev bra på film också. Tänk att utan-på-huden-känslan kunde lyftas dit också. Läckert.
Och ett litet ps; inte behöver ni ändra på er bokhorastil bara för att ni blivit ”stora” och förväntas ta större ”ansvar”. Ni ska köra på som vanligt.
Skönt att höra att det är fler som tycker som jag. Jag kommer bara inte igenom den, tappar läslusten och den gör mig bara sorgsen. Nej, jag går inte heller ihop med författaren.
[...] by bokslukaren in Inspiration från bloggar, Kultursidor och Internet, Om litteratur, Utländsk litteratur Taggar:Litterära funderingar, Richard Yates, Utländsk litteratur Apropå detta: http://www.bokhora.se/blog/skonlitteratur/romaner/2010/07/richard-yates-jag-inte-bra/ [...]
Nu har jag läst boken. Den var bra skriven, mycket bra. Att en bra bok skall väcka starka känslor stämmer inte i detta fall. Det var deprimerande händelse och liv för alla personer i boken. Alla i boken hade det hemskt, förskräckligt hela livet till 100%. Tyvärr skulle jag aldrig förslå den för någon annan bokläsare.