Bokhora.se

08/12 2010
10:12

För två veckor sedan var jag på besök i Riksdagen. Jag och flera andra – betydligt mer inflytelserika – personer från bokbranschen var inbjudna av Folkpartiet till ett rundabordssamtal för att komma med synpunkter och tankar inför direktiven till den nya litteraturutredningen. Man ska avsätta 3 miljoner kronor per år under 2012-2014 för insatser som syftar till att stärka bokens ställning och mångfalden på bokmarknaden, enligt budgetpropositionen.

Häromdagen fick jag se resultaten från den senaste PISA-undersökningen, vilket är en internationell studie där 15-åringar från OECD-länderna får svara på frågor som rör läsförståelse, matematik och naturvetenskap. 2000 fick svenska 15-åringar fina resultat. Läsförmågan var paradgrenen och svenska lärare fick beröm för att de var så duktiga på att kompensera för effekterna av elevernas sociala bakgrund. Så är det inte längre. I den senaste undersökningen är Sverige ett genomsnittsland när det kommer till läsförståelse och 18 % når inte ens upp till basnivån. Dessutom har svenska elevers sociala bakgrund mer betydelse för skolresultatet än OECD-genomsnittet. En av orsakerna som förs fram till det här resultatet är det allt mer individualiserade arbetet i skolan. Jan Björklunds lösning är katederundervisning. Just katederundervisning är väl lite av ett rött skynke för mig och många lärare, även om jag inte precis jublar av förtjusning när fritt arbete kommer på tal. Det talas hela tiden om sådana extremer. Kan vi inte helt enkelt vara lite mer… lagom?

Nåväl. Jag är övertygad om att boksamtal redan från de tidigare skolåren skulle kunna öka läsglädjen hos väldigt många elever. Av egen erfarenhet vet jag att man kan få ut otroligt mycket mer av ett sådant samtal, även om man inte har läst boken, än av en vanlig bokrecension. Visst läste vi ”Böcker inom oss”, när jag läste på lärarprogrammet, men jag tycker även att kvaliteten på svensklärarutbildningen behöver öka, för att vi svensklärare ska kunna entusiasmera våra elever att läsa böcker. Vi (som i svensklärare) behöver läsa fler böcker – både för barn och ungdom och vuxna – och vänja oss vid boksamtal. Och visst är det fint att kravet på skolbibliotek skrivs in i skollagen, men om det enda kravet på personen som ansvarar för biblioteket är att den kan hantera en dator, ser jag inte hur det ska kunna öka läslusten.

Jag har i ett annat sammanhang skrivit om den skönlitteräre författaren som historieskrivare och jag tror att litteraturen skulle kunna användas i långt fler ämnen än svenskämnet. Jag tror till och med att det finns en poäng med det. Naturligtvis nämndes juridiklektorn Leif Alsheimer under vårt rundabordssamtal. Han blev förvånad när hans elever inte förstod begrepp som ”Moment 22″ och ”Kafkaliknande” och han införde obligatorisk bildningskurs i skönlitteratur för sina studenter. Han var, och jag är, övertygad om att läsning av skönlitteratur förbättrar läsarens analys- och inlevelseförmåga. Nu var ju dessa studenter vuxna, men visst kan man göra samma sak i grundskolan? Och här tror jag att lärarens roll är viktig. Läraren måste ha kompetens att kunna leda en diskussion om en bok, föra samtalet vidare och ställa rätt frågor. Visst är det bra att eleverna läser (bara de läser), men vem ska utmana deras läsmod i skolan om inte den vuxne? Jag tror absolut inte att det är lätt att hitta en bok som utvecklar elevernas bekvämlighetszon utan vara för lätt eller för svår, men det kan inte vara någon annan än lärarens uppgift att göra just det.

Avslutningsvis är jag av den bestämda uppfattningen att det inte bara är s.k. ”Camilla Läckberg-läsare” som behöver utmana sitt läsmod och öka sin läsrepertoar, vilket ofta brukar antydas i läsmodsdiskussioner. Det tycker jag att alla som har fastnat i en genre, eller med en författare, ska göra. Ensidig bokkost orsakar litterär skörbjugg, även om man inte får lika fula tänder. Frågan är dock vad regeringen kan göra åt vuxna läsares läsentusiasm. Bonus på utlånade böcker biblioteket? Har ni några förslag?
29 kommentarer

29 kommentarer till Rundabordssamtal i riksdagen

  1. Hej och tack för ditt inlägg!
    Grattis till att du blev inbjuden att dela med dig med synpunkter i Rosenbad! Det betyder att bokhora tas på allvar! Och att någon har förstått att vi läshungriga kan ha något att ge.

    Jag blev lycklig av att se att jag inte är ensam om att vilja följa i Leif Alsheimers fotspår. Jag tycker att hans idé är alldeles lysande och försökte få stöd för en motsvarande kurs när jag undervisade gymnasieelever på inriktningen medicin häromåret. Tyvärr var deras kursplan så fylld av medicinsk grundkurs och liknande, men vi läste i alla fall Jersilds Babels hus inom den vanliga Svenska B-kursen, och kunde resonera kring den.

    Men visst behöver man som lärare få stöd i HUR man leder ett boksamtal. Min enda verkliga glädje under lärarhögskoleutbildningen vid millennieskiftet (två terminer praktisk-pedagogisk kurs) var sex halvdagar med vår didaktiklektor i svenska. Vi hade velat ha dubbelt så mycket. Det är inte lätt. Har man en grupp på 30 17-åringar är det inte helt lätt att leda ett boksamtal. Dessutom måste ju eleverna kunna läsa olika böcker. En gång, när klassen bara bestod av 20 elever och jag hade hjälp av en lärarkandidat, blev det riktigt lyckat.

    Alsheimer drev ju idén att den skönlitteräre författaren kan fungera väl som historieskrivare. Det blir väldigt tydligt, tycker jag, när man läser moderna texter från t ex Afrika, jag tänker på Petina Gappahs Sorgesång för Easterly. Jag undrar hur det är att läsa statsvetenskap på universitetet idag?

  2. Vi har en galet bra skolbibliotekarie som jobbar häcken av sig för att entusiasmera eleverna, men han kan så klart inte fixa jobbet själv. Jag prioriterar att läsa och jag läser mycket som jag tror kan passa mina elever. Det tar tid och tid finns inte alltid. Läsning på arbetstid kanske kunde vara något? Det är lite sorgligt att svensklärare använder ungdomsböcker som var nya för en sisådär tjugo år sedan, när det finns så mycket nytt.

    • Jag vet inte hur vanliga skolbibliotekarier är? På min skola hade vi en otroligt entusiastisk bibliotekarie, men när hon slutade fick vi ingen ny. Biblioteket blev sjukt eftersatt och det blev lite som Stockholmsbibliotekens samarbete med Adlibris över nyinköpen, alltså mest Lassemajor och Twilight. På många skolor är det väl en entusiastisk lärare som jobbar i biblioteket, men jag kan ha fel. Jag tror på regelbundna fortbildningar. Inte minst för att uppdatera sig på ny bou-litteratur.

  3. lena kjersén edman

    Så här skrev jag i DN för något år sedan:

    ”När jag vikarierade som lärare i svenska i åk 1 upptäckte jag tre saker:

    1. Inte en enda av alla ”mina” 140 sextonåringar hade på högstadiet fått diskutera ungdomsböcker med sin lärare. De hade aldrig tidigare hört talas om författare som Ursula Le Guin, John Marsden eller Inger Edelfeldt –
    och många av tonåringarna kom enon våra boksamtal att hitta nya favoritförfattare.

    2. Mina elever hade ett enormt behov av att med varandra och med en vuxen ivrigt få diskutera liv och litteratur. Våra samtal var inget som ”dödade läslusten”, tvärtom!

    3. Sedan kan man fråga sig varför så många vuxna tycker att läsande ungdomar ska ”gå vidare” när de har läst och diskuterat ”Guldkompassen” av Philip Pullman eller ”Hjärtans fröjd” av Per Nilsson?

    De är ju framme.

    En god ungdomsbok är inte en väg till ”den riktiga litteraturen”.

    Den är den riktiga litteraturen”.

    Jag tror, liksom Johanna K, på nödvändigheten av regelbundna fortbildningsdagar (kunskap om litteratur och om litteraturförmedling) för bibliotekarier och lärare.
    Men också – en MYCKET bättre – grundutbildning när det gäller kunskap om litteratur och om hur manso lärare eller bibliotekarie förmedlar litteratur till andra människor i tal och skrift.

    Heja Majsan – hoppas att du snart åter får undervisa gymnasieelever med inriktning medicin om litteraurens nytta och nöje!
    I vår ska jag föreläsa för doktorander inom medicin om barnlitteratur. Det blir absolut kul men är mest likt den där berömda myggpinken i Norrlandsälven…

    Härligt att det finns en ”galet bra” skolbibliotekarie på Lilla O:s skola
    Jo, sådana finns fortfarande.
    Och där skolbibliotekarier inte finns,

    där och d ska man som förälder eller lärare eller elev
    PROTESTERA!

    Och det är faktskt litet av en myt att det skulle vara så fruktansvärt svårt att få pojkar intresserade av läsning.
    Men då måste vi samarbeta, alla pedagoger och förmedlare.

    Jag tror – som jag har skrivit här så kånga gånger förr – på nödvändigheten av KUMULATIV LÄSNING.
    Den läsprocessen startar i förskoleklassen (eller tidigare) och pågår i minst tio år.
    Förebild: God kumulativ matteundervisning.

    • Det är intressant att du skriver om pojkarna, Lena, för jag funderade faktiskt på att ta upp dem i mitt inlägg, men jag hittade ingen bra ingång. Jag tror nämligen att det kan vara ett problem att de flesta som tipsar skolungdomar om böcker är en näst intill identisk kör: 30-50-åriga kulturkoftor, medelklasskvinnor som själva är riktiga bokslukare. Framförallt bibliotekarier och lärarinnor. Och tror du inte att det kan bli som en självuppfyllande profetia? Att vi ältar att unga killar läser så himla lite att det till slut blir som en del av deras identitet? Jag skulle önska lite fler yngre, gärna manliga läsförebilder i det offentliga rummet och i killarnas vardag. Finns det t.ex. någon läsare som vet någon kille under 30 år som bokbloggar: tipsa gärna!

  4. Av princip så avskyr jag alla ursäkter för att påpeka att folk läser ”fel” böcker. Läser man endast Läckberg så får man väl göra det. Jag tror dock att har man väl börjat läsa Läckberg så kommer man, om man nu gillar själva läsupplevelsen att kanske ta sig till, tja Marklund, och kanske därifrån till Larsson och därifrån….., till slut är man och nosar i utkanterna av deckargenren, hittar klassiker och crossoververk, hamnar kanske i thrillergenren, upprepar proceduren och tar sig vidare. Jag började själv med fantasy, tog mig till utkanterna, hittade sf, tog mig till utkanterna, hittade thriller, deckare, biografier, skräck osv.
    Börjar man tala om för folk att de måste ”vidga sina vyer” och läsa ”riktig” litteratur (benämningen ”riktig” litteratur är förövrigt det otrevligaste som finns) så får det endast motsatt effekt och Läckbergläsaren slutar läsa helt och hållet. Läsning skall drivas av lust och glädje, inte bokkanon och måsteböcker.

    • Fast jag tror att du missförstår mig här. Eller så menar vi samma sak. Jag menar att de som läser denna ”riktiga” litteratur gärna vill tro att de är i toppen av näringskedjan och jag tycker inte att det finns en sådan (topp). Inte kan jag påverka folk att sluta läsa Läckberg – och varför skulle jag vilja det? – däremot tycker jag att det är upp till varje läsare att utveckla sin egen repertoar, såsom du har förflyttat dig mellan fantasy, sf och skräck. Jag tror nog att du rör dig mellan alla dessa genrer och inte stannade på skräck. På samma sätt som jag själv hittar genrer som jag trodde att jag inte gillade, t.ex. serier och sf. Och, för att vara lite övertydlig, det kan ju lika gärna handla om att man bara läser Larsson, som att man bara läser Cartarescu.

      Men ärligt talat struntar jag i vad vuxna människor läser. Jag tycker däremot alla skolans elever ska få chans att utveckla en bred läsrepertoar, även om vissa inte kommer att läsa alls, andra enbart läsa just Marklund och andra Cartarescu.

  5. Jo vi kanske menar lite samma sak, och jag tycker absolut att det är viktigt att barn och ungdomar får chansen att utveckla en bred läsrepertoar. Det som är faran är att man ”tvingar” fram denna breddning på bekostnad av läsglädjen. Det behövs bra och pedagogiska bibliotekarier och lärare för att med varsam hand och uppmuntrande tillrop lotsa den nyfikne till vidare och annorlunda läsupplevelser.
    Det som är så jäkla farligt, enligt mig, är dock att förväxla förmedlandet av läsglädje och entusiasm med att peka med hela handen mot det som anses rätt och riktigt inom litteraturen. (Så kändes hela min skolgång)
    Så länge bredningen av läsrepertoaren görs på ett bra sätt så är jag med dig, det är bara det att det så lätt kan bli oerhört fel, vilket leder till avskräckta presumtiva läsare.

  6. Jag tänker också, att det viktigaste ändå är samtalet. Inte att tipsa om böcker. Utan att man för dialog om VAD det är man läser, varför, hur det påverkar, hur man kan se liknande saker i verkliga livet. Osv, osv. Sedan om det är Läckberg/Twilight eller nån fin skit, det är lite underordnat. Jag tror att det riktiga intresset kommer då, och man hittar och breddar vägarna in i litteraturen via samtalen istället för att man bara rapar boktitlar som anses bra och viktiga att läsa. Smyg in dem här och där i samtalet, men fokusera på att diskutera boken som personen har läst eller läser istället. Tror mer på det. Åtminstone den erfarenhet jag har av barn/ungdomar som slår bakut.

    • Man kan också ha ett gott samtal om en film? Om en tavla? Om samtalet skulle vara viktigare än boken.

      Och varför är kvalitetssamtalet så känsligt för en grupp bokläsare? Förstår ni inte anledningen? Tror ni att det handlar om besserwism?

      • Fattar inte din kommentar? Ja, klart man kan ha ett bra samtal om film, och om tavlor, om alla konstformer. Jag pratar om att det är viktigare att diskutera böcker än att bara rapa titlar som barn och ungdomar ska läsa. Att prata om böcker av ”sämre” kvalitet tror jag ger mer än att bara säga att man ska läsa något annat istället. Jag tror inte det handlar om besserwism – varför skulle det göra det? – utan om något så enkelt som psykologi. Att få höra att man ska göra något annat istället, det är sällan särskilt positivt för utvecklingen. Barn och ungdomar behöver uppmuntran och dialog, att deras åsikter och val tas på allvar. Det tycker inte jag man gör riktigt hela vägen om man kommer och har åsikter om deras bokval istället för att prata om varför de har valt att läsa en viss bok, vad de har gett dem, osv. Och därigenom diskutera vad man kan läsa sen, istället för just istället.

      • Jag tror det som menas är att läsintresset är viktigare än ”boken” och också är själva förutsättningen för att samtalet om kvalitet ska ha någon mening. Där måste man börja.

  7. Annika: Det skulle vara intressant att höra dig utveckla hur du definierar kvalitetssamtal.

    Och jag vill gärna betona att jag inte tycker att läraren eller den vuxne ska rycka böcker ur händerna på sina elever. Men om man pratar om boksamtal i skolan, alltså på lektionstid inom litteraturundervisningen, tycker jag självklart att man som lärare ska föreslå andra böcker än Läckberg eller Twilight att diskutera. Det handlar inte om att säga att Twilight är fel, det handlar om som pedagog stötta sina elever i vyvidgandet. ”Jag ser att du gillar historien om Edward och Bella – åh, då tror jag att du skulle gilla den här historien också!”. Jag är övertygad om att de hittar Twilight utan min hjälp, men att det finns massor av jättefina böcker, som helt enkelt går dem förlorade för att jag eller andra vuxna omkring dem inte har tillräcklig kunskap, antingen för att vi inte ens känner till böckerna själva eller för att vi inte vet hur vi ska stötta eleverna att våga sig på en bok som inte finns som film, som inga kompisar läst, som kanske har ett väldigt tråkigt yttre kring sitt fina inre. Jag tror att boksamtal kan underlätta för elever att förstå och ta till sig komplexa böcker och därför tycker jag att det är viktigt att läraren väljer böcker med omsorg, till de organiserade boksamtalen. Där eleverna för övrigt kan uppmuntras att dra paralleller till exempelvis Twilight. Eller snarare ska uppmuntras. Det är ju tillsammans med andra som vi utvecklas maximalt som läsare.

  8. lena kjersén edman

    ”Fri läsning” – det vill säga så gott som ingen pedagogisk styrning alls – är den absolut vanligaste litteraturpedagogiska metoden i grundskolan. Den är också förekommande på gymnasiet.

    ”Temaläsning” med analys och diskussion förekommer också.
    Men sällan.
    När jag stött på det på skolor där jag har föreläst eller ”bokpratat” möter jag läsintresserade och verbala elever.
    Någon enstaka lärare arbetar också med ”kumulativ läsning”
    (det vill säga eleverna är när de går ur grundskolan litteraturkunniga och vana att leka med, tänka på och samtala om litteratur och liv.)

    Jag är mer än de flesta vuxna ute på skolor och möter lärare och elever. Jag ÖNSKAR att föräldrar skulle engagera sig lika mycket i sina barns skolbibliotek och undervisning i svenska som i sina barns skolmåltider, insamlingar och skolutflykter,

    Undra på att svenska elever är svaga – när ”fri läsning”
    (=man läser vad man vill bara man är tyst och , eventuellt, snickrar ihop en standarrecension)accepteras av skolledningen som dominerande pedagogisk metod i skolans viktigaste ämne = svenska.

    • Lena, jag håller med dig och framhöll verkligen vikten av boksamtal i skolan under rundabordssamtalet. Som synes var det någonting som Christer Nylander antecknade: http://christernylander.blogspot.com/2010/12/bokens-framtid.html

      • lena kjersén edman

        HÄR skulle förstås mitt svar till Johanna stå:

        Christer Nylander är en av mina tre favoritfolkpartister.
        Folkpartiet har ofta bra åsikter i kulturfrågor –
        jag har ofta önskat att de skulle profilera sig ändå mer där och visa allmänheten att de står långt från moderaterna (där).

  9. lena kjersén edman

    Gammal DN-artikel – men innehållet gäller än:

    Litteraturpedagogen Lena Kjersén Edman kan inte se någon poäng med att barn och ungdomar läser skönlitteratur enbart för att träna sin läsförmåga. Då kan de väl lika gärna träna på mjölkpaketen eller i dvd-manualen eller körkortsboken? Skönlitteraturen är större än så.

    – Litteratur är gemensamt samtal, snuttefiltar, svärd och stora upplevelser. Missar vi det, så missar vi poängen, säger hon.

    I skolan erbjuds eleverna alldeles för ofta ”lättlästa” böcker. Man räknar ord och sidor, och kontrollerar i värsta fall läsningen mekaniskt, som vore det ett läxförhör. Som om innehållet inte spelade någon roll.

    För Lena Kjersén Edman är läsning i stället en kumulativ process, där småbarnsårens sagolyssning har ett samband med det man läser sedan, som barn, tonåring och vuxen. Hon drar paralleller med matematiken: ingen slutar ju räkna med plus och minus efter att ha lärt sig algebra. På samma sätt borde gymnasieeleverna återknyta till fantasy och Maria Gripes Skuggserie när de läser om romantiken i sina epokstudier. En bok som ”Snorre Säl”, som tre generationers förskolebarn med förtjusning både lyssnat på och lekt, kan man ta upp igen när tonåringarna studerar andra världskriget.

    – Då kommer de att få aha-upplevelser, eftersom ”Snorre säl” är en politisk allegori som kom ut i Norge under den nazistiska ockupationen.

    När tonåringarna läser på egen hand väljer de ofta fantasy eller raka motsatsen, sanna historier – genrer som lärarna inte alltid är insatta i. Där saknar Lena Kjersén Edman en kontinuerlig fortbildning, så att lärarna kan fånga upp elevernas intresse och knyta ihop det med annan litteratur.

    – Fantasy, till exempel, är ju gamla tiders sagor som fått nytt liv.

    Den klassiska litteraturen kan förmedla sammanhang och binda ihop världen för eleverna, och en väldigt nordiskt orienterad kanon kan vara en resonansbotten även för andra kulturer. Själv har Lena Kjersén berättat H C Andersens konstsaga ”Dummerjöns” i en fjärdeklass, varpå en flyktingpojke från Bangladesh som knappt kunde någon svenska blev omåttligt glad. Folksagan som ”Dummerjöns” bygger på kände han igen från sitt eget land.

    Lena Kjersén Edman var med i Skogås (se reportage) när man utarbetade en egen barn- och ungdomslitterär kanon, ur det kulturarv som är så självklart att vi inte ens tänker på det: sådant som ”Kejsarens nya kläder”, bilderboken ”Pricken” och ”Robinson Kruse”.

    – Det fanns en hel massa skolbarn som bara kände till ”Robinson” som teveprogram, utan att ha en aning om varifrån namnet kom.

    Elevernas egna läsintressen ska förstås fångas upp, även om Lena Kjersén Edman grumsar lite över de populära ”verklighets”-böckerna, ”jättesnyftböckerna”. Så skiner hon upp:

    – Det går ju framåt! För tjugo år sedan läste tjejerna ”Inte utan min dotter”, en riktigt fördomsfull bok. Och Virginia Andrews incestböcker! Nu läser man i stället Dave Pelzers ”Pojken som kallades Det” – det är ett framsteg. Och poesi är populärt bland de många tonårskillar som fascineras av hiphoppens komplicerade rimscheman.

  10. lena kjersén edman

    Christer Nylander är en av mina tre favoritfolkpartister.
    Folkpartiet har ofta bra åsikter i kulturfrågor –
    jag har ofta önskat att de skulle profilera sig ändå mer där och visa allmänheten att de står långt från moderaterna (där).

  11. lena kjersén edman

    Apropå ungdomars litteraturläsning/
    litteratur-och-liv-samtal:

    Allra bästa ungdomsboken
    är det kanske
    INTET av Janne Teller?

    Eller är det

    Peter Pohl: Janne min vän
    Aidan Chambers: Spelöppning
    Sonya Hartnett: Fjäril
    Gillian Cross. Kartan över ingenstans
    Maria Griper: Agnes Cecilia. En sällsam historia
    Anthony Horowitz: Stormvarning
    Ursula Le Guin: Att spela människa’
    Per Nilsson: Hjärtans fröjd
    Joyce Carol Oates: Stor i käften
    Philip Pullman: Bärnstenskikaren
    Johanna Thydell: Ursäkta att man vill bli litet älskad
    Mikael Niemi: Skjut apelsinen!

    Eller????

    Nu
    2 frågor:

    1. Hur får blivande lärare och blivande bibliotekarier
    undervisning/seminarier i sin utbildning om
    böcker som dessa – och
    om hur man diskuterar litteratur (innehåll och form)/liv
    tillsammans med tonåringar?

    2. Hur ofta får elever på högstadiet diskutera böcker som dessa tillsammans med sina lärare?

    Mitt svar på 1 och 2 är : INTE ALLS

    Hoppas att du säger att jag har fel!

    • lena kjersén edman

      Lärare?
      Bibliotekarie?
      Blivande lärare eller bibliotekarie.

      Snälla – säg att jag har fel!

      • Jag gick ut lärarutbildningen 2002. Jag är lärare i sv/so för 1-7 (lärarutbildningen har gjorts om minst en gång sedan jag examinerades). Vi läste 5 p. bou-litteratur och vill minnas att vi läste Aidan Chambers, men vi fick ingen träning alls i att hålla i boksamtal. Däremot läste vi din favorit ”Den fjortonde bruden” :-) För övrigt kan jag inte svara rättvist på dina frågor, men på din andra fråga kan jag i alla fall nämna att med mina elever i år 2-3 diskuterade jag ofta böcker, alltså minst varje dag, dock inte de böcker du räknade upp.

        Och ett helt annat tips. Om man gillar Ursula Le Guin är ett besök på Marabouparken i Sundbyberg en rekommendation. Just nu pågår utställningen Haunted. Tapping of the Fox Sisters där. http://marabouparken.se/

  12. lena kjersén edman

    De böcker som jag räknade upp är alla tanke-kullvältare och känslo-angripare i genrerna uHc uHce (ungdomsböcker, nya och gamla) – så det var klokt av dig Johanna K att inte läsa och diskutera just dem tilsammans med 7- och 8-åringar.

    Lärare som undervisar i de första skolåren är ofta bra på att läsa högt/diskutera – det är mycket mera ovanligt med regelbundna högläsningar/diskussioner när samma elever kommit i tonåren.
    Därav min fråga.

    I nya nordiska antologin ÄLSKAR, ÄLSKAR INTE (jag skriver om den i Opsis) finne en novell som måste vara underbar att diskutera med 15-, 16-åringar.
    Både vad gäller innehåll och hur fiffigt novellen är gjord.
    Läs och begrunda och samtala om den isländsa titelnovellen:
    ”Älskar – älskar inte” av Jonina Leosdottir.

    — Och jag hoppas förstås fortfarande på ett tröstande svar på min fråga från er svensklärare som läser och diskuterar med tonåringar.

  13. lena kjersén edman

    Begrundande läsning?
    Kreativ läsning?
    Kumulativ läsning?
    Närläsning?

    Eller Fri läsning?

    Hej lärare i svenska på högstadiet!
    Hur närmar sig dina elever – och du själv – skönlitteraturen? Som ”läxa” och på lektionstimmarna?

    Berätta också gärna hur du – i den bästa av världar -skulle vilja arbeta med skönlitteratur tillsammans med elever i tidiga tonåren.
    Varmt tack!

  14. Lena, mina elever närmar sig skönlitteratur på det viset att jag tvingar dem :-) En bok per termin läser vi i klassuppsättning i år 6-9. Uppgifter och boksamtal efteråt.

    Har även en stående uppgift för alla att läsa en bok till varje termin, helt valfri för år 6 och 7 och från en viss hylla med speciella uppgifter till varje bok för år 8 och 9. Den uppgiften är jag inte överdrivet noga med att driva igenom så att säga men förväntar mig att de som siktar på ett högre betyg genomför det.

    Om jag helt fick bestämma så skulle jag bara jobba med skönlitteratur eftersom jag tycker att det är roligt :-) Tyvärr känns det som ett väldigt stort jobb att hitta bra skönlitteratur (i klassuppsättning) till alla kursplanens områden.

  15. Vad som sker av tvång får sällan lika god effekt som det som sker av lust. Ändå har jag själv en gång velat lagstifta om ”Brott och straff”, http://gothenburgcity.wordpress.com/2009/09/12/brott-och-straff , men fick mothugg och mjuknade en smula i min iver att tvinga oskyldiga medborgare att njuta av just de ordkombinationer som jag fallit för. Samtidigt vill man ju göra världen till en bättre plats att leva på och har naturligtvis således idéer för hur detta skall gå till (genom rättning i ledet o. s. v.) Det är på det hela taget en delikat fråga.

  16. lena kjersén edman

    ”Lust” är något mycket positivt – i de allra flesta sammanhang.
    Om inte ”lust” blir en synonym till ”slappt” vill säga.
    Det händer allt för ofta när det gäller ämnet svenska på högstadiet.
    ”De spelar ingen roll vad de läser bara de läser”-lärarnas eleer är nästan aldrig aktiva,diskussionslystna, litteraturkunniga och intresserade läsare.

    Håkan: När det gäller ungdomar som är 13, 14 och 15 år är i Sverige ”fri läsning” eler ”lustläsning” den absolut dominerande metoden när det gäller skönlitterär läsning/recensionsskrivande i skolan.
    Med inte lyckat resultat.

    Pisa-undersökningens resultat visar att det är dags att våga satsa på något annat,om vi själva tror att litteratur har någon betydelse. (Lustigt att du nämner ”Brott och straff”. LL-versonen av den romanen har en mig närstående högstadielärare i år använt med stor framgång i en 9:a med ganska så struliga elever. Men så älskar också min vän Brott och straff och ville verkligen diskutera handlingen med killarna och tjejerna.)

    Förslag till förändring och förbättring:
    I första hand en bättre utbildning/fortbildning av lärare och bibliotekarier.
    Samt på svensktimmarna
    temaläsning, kumulativ läsning, närläsning, boksamtal, författande av sequels …

  17. Lena, jag provade förra året att skriva fanfiction i en år 7 med strålande resultat. Visserligen byggde vi vidare på en film men jag tror att det fungerar lika bra med en bok. Vissa av eleverna som tidigare inte visat särskilt mycket skriftligt skrev långa fortsättningar på filmen. Jag var tvungen att läsa högt i arbetsrummet :-)

    I övrigt så tror jag att tvång ibland krävs. De elever som inte tidigt har ”fått lära sig” att läsa måste tvingas igång. Många gånger blir boksamtalen väldigt bra även med den mest motvillige läsaren som kanske inte ens har läst hela boken. Jag märker att tvånget ger resultat, efter ett par gånger är det ingen som protesterar mot att läsa. Det gäller dock att välja bra böcker :-) Själv tvingar jag mina elever att läsa endast sådant som jag tycker är bra, en motvillig läsare kan inspireras av en engagerad lärare är min övertygelse.

    De som inte är vana att läsa och inte läser självmant på fritiden tror jag det blir mycket svårt att ”bara” inspirera till läsning. Ibland behöver de en knuff i rätt riktning.

    Jag har sökt lite efter bra distanskursen om ungdomslitteratur och behandling av dessa men har inte hittat något bra. Är beroende av att det ska vara på distans då jag bor i obygden. Tips?

  18. […] måste det bli naturligt igen att läsa, men det kommer inte att hända över en natt. De som läser mycket har generellt ett bättre språk och är som regel bättre på att skriva, men när man är ung och […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida