”Shutter Island” – Dennis Lehane
För er kännedom: jag läste aldrig ”Patient 67″ (”Shutter Island”) på påsklovet. Jag läste den i helgen istället. Jag har sett filmen, vilket vissa tycker är oerhört märkligt. Min sambo är verkligen inte intresserad av att läsa boken ”för han vet ju redan hur den slutar”, men det är inte hur en bok slutar som är det primära för mig. Jag har ingenting emot att veta hur det går – även om jag ju faktiskt föredrar att ta reda på det själv – men det är vägen dit som jag tycker är intressant.
Hursomhelst. ”Patient 67″.
Jag tycker att det är roligt att se om filmer med en twist, för det finns alltid krokar och ledtrådar som filmmakarna har placerat ut, som man kan lyfta på ögonbrynen åt vid omtittningen. Med böcker är det till och med så att jag kan tycka extra mycket om att läsa smarta historier vars utgång jag redan känner till. Så var det med ”Patient 67″.
I ”Patient 67″ kan man även fundera på hur oerhört trogen boken, filmen är (= mycket!). Jag tillåter mig dock att föreställa mig huvudpersonen Teddy Daniels något annorlunda än filmens Leonardo Di Caprio.
Nog om filmen. Det finns någonting i Lehanes språk som jag verkligen inte gillar i ”Patient 67″. Lite beror det väl på att det här och där är väldigt politiskt inkorrekt, i ordval och betraktelser, men jag förstår självklart att det beror på att Lehane försöker att låta autentisk. Att författare försöker härma ett föråldrat språk är för övrigt min största invändning mot böcker som utspelar sig i dåtid. Jag gillar det inte om boken utspelar sig på 1700-talet och jag gillar det lika lite om boken utspelar sig 1952.
Så här sent kanske det ändå kan vara på sin plats att skriva att ”Patient 67″ är nyutgiven med titeln ”Shutter Island” (som filmen). Den utspelar sig på Shutter Island utanför Boston, på mentalsjukhuset Ashecliffe. En kvinnlig patient är spårlöst försvunnen och kriminalaren Teddy Daniels skickas till ön, tillsammans med sin kollega Chuck Aule, för att ta reda på vad som har hänt. Allteftersom stormen utomhus växer sig starkare, får Daniels svårare och svårare att veta vem han kan lita på.
När jag skrev om ”Patient 67” förra gången rådde ni mig att läsa annat av Lehane istället och det tycker jag låter fan-tas-tiskt. ”Patient 67″ är nämligen den första bok jag verkligen sträckläst i vår och jag har saknat det. Jag ser fram emot mer sträckläsning i sommar, så att säga.
Alla
För ett antal år sedan var Patient 67 riktigt i ropet på det jobb jag hade då, alla läste den och alla pratade om den. Så pass att någon avslöjade slutet för mig, och sen dess har jag varken haft lust att läsa boken eller se filmen, för det känns som att slutet är halva grejen med den.
Jag är lite bitter över det där märker jag!
Då kommer min fråga. Läste du den på svenska eller engelska? Ulf Gyllenhak, som översatte Patient 67 (och flera andra, bl a bajsöversättningen han gjorde av Ett land i gryningen…) är fullständigt jävla värdelös på att översätta och borde inte få arbeta med att översätta böcker. Det är helt sjukt hur mycket han har förstört Lehanes böcker på svenska.
Oj, oj! Jag läste den på svenska!
Du kan ju googla lite om honom och Lehane. Det är en hel del som har gnällt över hans resultat.
Håller med Dakka. Ulf Gyllenhak lyckas verkligen inte lyfta fram det mästerliga i Lehanes språk.
Det här är intressant! Jag började nyss läsa ”I Hundarnas Våld” av Don Winslow och gillar! Den är spännande, rå, snabb, som en bra amerikansk polisserie ungefär. Men jag stör mig rätt mycket på översättningen och layouten i boken. Jag kom ihåg den här diskussionen och tittade efter vem som översatt. Gissa vem? Ja, just det.
Oj då, och här sitter jag och tycker att Lehane är så himla bra, trots att jag bara läst på svenska. Vad konstigt, jag minns inget jag hakat upp mig på…? Men det kanske inte är felöversättningar ni irriterar er på, utan en stil eller nyanser av en stil?
Jag tror att det är en kombination av att först ha läst Lehane på originalspråk, utan den (ibland irriterande) tolkningsslöja som ändå en översättning är, och att vissa av böckerna har en del onödiga småfel. Minns t ex hur det grillades peppar (eh, ”pepper” = ”paprika”, kanske?) i en av Kenzie/Gennaro-böckerna…. Kanske är jag lite väl känslig för felöversättningar efter att ha läst så mycket på originalspråk i många år. Men det är många som klagat på översättningarna, även i recensioner i dagspressen. Vid Dennis Lehanes besök på Internationell Författarscen var det också flera i publiken som nämnde just de hafsiga översättningarna.
Oj, jag läser Ett land i gryningen just nu och har hittills inte irriterat mig på något. Blir också nyfiken på vad Gyllenhak gjort som upprört många av Lehanes läsare. Måste googa.
Hittade inte så värst mycket. Mest att det gnälldes på dålig korrektur. Och det kan man ju inte alltid klandra en översättare för. Man inte korrekturläsa sina egna översättningar. Ska dock hålla utkik efter dåliga översättningar (vilken trist utgångspunkt, det ska jag inte alls det när jag tänker efter).
Jag lyssnade på Ett land i gryningen som ljudbok och det var massor av raka felöversättningar som jag irriterade mig riktigt mycket på i den. Skulle jag ha läst den är min gissning att jag hade upptäckt ännu fler. Det var helt enkelt många översättningar där Gyllenhak hade tagit ett ords översatta betydelse utan att på något sätt alls hålla sig till sammanhanget. Kommer tyvärr inte på några exempel just nu, men jag höll på att bli vansinnig på det när jag lyssande på den. Det och att uppläsaren fullkomligt slaktade uttalet av nästan varenda engelskt ord :) Borde verkligen ha läst den på engelska.
Påbörjat Patient 67 två gånger och kommit knappt halvvägs, även om jag kom något längre andra gången en första. Kände bara att historien aldrig blev riktigt intressant. Däremot gillar jag böckerna om Kenzie-Gennaro (de jag läste av dem åtminstone).
När jag rekommenderar Lehane till kunder säger jag att de inte *får* läsa honom på svenska eftersom översättingarna är så kackiga.
Första sidan i ”Ett land i gryningen” fick mig att gråta när jag försökte läsa den på svenska.
Rekommenderar starkt Kenzie/Gennaro-deckarna, men det är ett MÅSTE att läsa dem i rätt ordning. Det svenska förlaget har gett ut dem i någon hejsanhoppsanordning. Tyvärr. Börja med ”En drink före kriget”…
Drink Before the War, a (1996)
Darkness, Take My Hand (1997)
Sacred (1998)
Gone, Baby, Gone: A Novel (1999)
Prayers for Rain (2000)
Märkligt, sitter och läser Ulf Lundells senaste och han skriver att Lehanes Ett land i gryningen är det sämsta han har försökt tagit sig igenom.
Men det är nog bara smakskillnader, jag slutade inte för så länge sedan att läsa Jack av samma anledning.
Kan hålla med om att det finns en del lumpna uttryck i den svenska översättningen av alla hans böcker. Trots detta har jag upptäckt att Lehane lyser igenom översättningen och visar på ett oerhört bra författarskap.
Precis som ovan rekommenderas att läsa Kenzie/Gennaro böckerna i rätt ordning. Men jag rekommenderar att du/ni läser de fristående böckerna Rött regn och Svart nåd, innan de sammanhållna. (på svenska alt originalspråk) Just Rött regn har Lehane lyckats med på ett sätt som ytterst få författare gör idag, trots den uppsjö av deckarförfattare som finns. Håll till godo!
Rött regn är väl boken som gett upphov till den fantastiska filmen Mystic River. Jag gillade stämningen i boken Shutter Island, men det var litet svårt att hänga med i vändningen på slutet på originalspråk. Jag läste Gone, Baby, Gone på svenska och den blev jag lite besviken på. Det var inte den där stämningen, kanske pga översättningen.
I eftermiddag (7 juni) diskuterar jag och Expressens Nils Schwartz krim i P1:s Biblioteket. Programmet är förstås klippt, men kanske kommer det med att vi båda håller Lehane högt i genren – och att Shutter Island är nåt av det bästa man kan läsa när det gäller thrillers!
Mvh/Maria Neij
Så ni sitter alltså och läser alltså en bok på originalspråket och sedan börjar ni om med den svenska översättningen? Det låter ju lovande med tanke på alla bra böcker ni ändå inte kommer hinna läsa under en livstid. Jag har läst Lehane på både svenska och engelska och självklart är det svårt att översätta lokalslang- och idiomer så att det blir riktigt trovärdiga på svenska men jag avslutade precis ”Ett land i gryningen” faktiskt, på svenska, fantastisk bok.
Sen är det inte så tokigt för självkänslan heller att observera dessa små ”språkskillnader”, skriva om det på forum som det här, och på det stora hela vara ganska nöjd med sig själv.
Lehane äger. Var just inne på Wikipedia och såg att det kommer ytterligare en bok i Kenzie -Gennaro serien i november. Tolv år sedan sist. Jag väntar med spänning. Ett land i gryningen var, såvitt jag förstår, snabböversatt. Det märktes eftersom det var många skrivfel i den. Men ämnet var intressant och stämningen lika välfångad som Lehane brukar åstadkomma.