”Sista beställningen på Barto” – Faïza Guène
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om ”Sista beställningen på Barto” nu när den är utläst. Vad är skillnaden på en bra och en jättebra bok? Jag har läst så många ganska dåliga böcker på sistone, att det nästan känns konstigt att läsa en bok som jag tycker är bra.
Tilläggas bör: jag har inte läst Faïza Guènes två tidigare böcker. Jag trodde att det hon skrev var ungdomsböcker, jag hade fått för mig det av beskrivningarna av hennes böcker (kanske för att de handlar om ungdomar – så enkelspårig är jag), men de verkar vara vuxenböcker och i sammanhanget vill jag ändå nämna att om det här är en vuxenbok finns det så många böcker som kallas ungdomsböcker som jag tycker att det är synd att vuxna inte läser. Pågrund av klassifikationen. Så sent som i morse försökte jag få min pojkvän att läsa ”Ibland bara måste man” och han tvekade så länge att jag tappade tålamodet, just eftersom jag kallat det för ungdomsbok.
Men detta är en parantes. Och jag vill verkligen inte att någon som känner samma instinktiva ointresse för ungdomsböcker som min kille ska tveka inför ”Sista beställningen på Barto”. Läs den! Själva berättelsen kretsar kring ett mord, men med mindre fokus på själva mordet och mer på personerna i Parisförorten Joigny-les-deux-bouts och mer exakt stamgästerna på baren Barto. Den mördade heter Joël Morvier och han äger baren. I kapitel efter kapitel får vi ta del av stamgästernas version av vad det var som hände den kväll Jojo – eller ”Skridskobanan”, som han också kallas – mördades.
Jag nämnde att jag såg likheter med ”Oscar Waos korta förunderliga liv” i en notis om ”Sista beställningen på Barto” för ett par dagar sedan, vilket säkert fick många Wao-lovers att höja på ögonbrynen. Om jag ska förklara vad jag menar handlar det om språket. Det är någonting med Guénes tilltal i vissa kapitel som påminner om Diaz. Det är någonting med kickersbrudarna i Joigny-les-deux-bouts som påminner om latinotjejerna i New Jersey. Som Asalun påpekar är Oscar Wao ett mycket komplext romanbygge och så värst komplex är inte ”Sista beställningen på Barto”, men jag tycker att den är smart i all sin enkel- och korthet. Jag gillar nästan alla karaktärer, även om de inte är så lätta att tycka om hela tiden. I min värld är det ett mycket gott betyg.
Och vad gäller utvikningen om ungdomsböcker i inledningen är det här en utmärkt bok att läsas av både ungdomar och vuxna. En oväntad pärla, läses under en eftermiddag, men bor kvar inuti en lång tid efteråt. Kär är jag inte, denna alla hjärtans dag (åtminstone inte i den här boken – ni fattar), men en liten förälskelse är det baske mig.
Alla
Åh, vad lässugen jag blir. Jag är en av dem som avskräcks av epitetet ungdomsbok. Vet egentligen inte varför, men antagligen handlar det om att jag är rädd att böckerna ska vara moraliserande eller alltid ha superlyckliga slut eller vara alldeles för enkelt skrivna – fördomar antagligen. Däremot har jag läst ”kiffe kiffe imorgon” av Guene och tyckte mycket om den, så den borde du också läsa. Den kändes inte heller ungdomsaktig men var ändå enkel utan att bli banal.
Jag har inte läst denna, men däremot de andra två av Faïzas böcker, och kan verkligen rekommendera dem. Tror de bara satte etiketten ungdomsbok på för att hon är ung och de handlade om unga människor.
De är inte kategoriserade som ungdomsböcker! Jag är lite ambivalent – eller nej fel – mycket ambivalent till den etiketten av ovan nämnda anledningar. Hoppas att både gamla och unga hittar den här boken i alla fall!
Tycker det är synd att ”ungdomsböcker” har fått sådan taskig klang bland vuxna. Det var som när jag läste en intervju med någon författare i DN för något år sedan, om jag minns rätt. Han fick frågan varför han valt att skriva just ungdomsböcker och svarade (ungefär): ”…blir så förbannad när jag får den frågan. Om jag hade skrivit böcker för vuxna hade ingen frågat mig ‘varför skriver du just för vuxna?’” Har läst ”Kiffe kiffe…” och är väldigt sugen på att läsa denna. ”Kiffe kiffe…” var riktigt bra, tycker jag. Andra bra ”ungdomsböcker” är Thydells ”I taket lyser stjärnorna” (läs innan du ser filmen), Fateme Behros ”I skuggan av Sitare” och Curtis Sittenfeld ”I en klass för sig”.