Skämset spiller ut
4 februari, 2010
Jag vet inte vad som har hänt riktigt, men de senaste dagarna har mina skämsböcker inte haft vett att hålla sig på mattan. Vi har liksom inte stökat om under sängen på något enda vis men det är som om de inte vill hålla sig stilla. De spiller ut, rasar, Daniel snubblar över dem, jag sparkar in dem under sängen igen. nya böcker letar sig ut. Vi pustar säger till varandra att
kanske är det inte rätta stället för 47 böcker, precis under sängen kanske – kanske! – får vi föra ner dem i förrådet
Dela:
Alla
Är du från Tornedalen? Du bär inte böckerna till förrådet, du för dem!
Så trevligt med lite norrbottnisk dialekt!
Japp! Tornedaling I am.
Kanske är det din osynlige hjälpare som är putt på dig?
Jag har en bättre idé… du tar och packar ihop dem i en låda och skickar dem till mej. Självklart betalar jag en redig summa för en komplett serie av Isfolket.
Lotta
Åh, herregud. Sagan om isfolket. De läste jag när jag var 15-16 och de artade sig till något av en förbannelse eftersom serien aldrig tycktes ta slut och dessutom bara blev sämre och sämre. Jag fick tillslut börja gå upp vid 5-tiden på morgnarna (mitt i vintern, mörker och is – passande) för att hinna läsa en halv bok eller så innan jag tog bussen till skolan. Det var en salig lättnad när jag äntligen kunde vända bort sista bladet. Men nu kändes det faktiskt lite roligt att se dem igen!
Roligt när man känner igen sig i en sån grej! När jag var 13-14 brukade jag ställa väckarklockan på 4-5 på morgonen för att hinna läsa Isfolket innan skolbussen. Men sen hade jag dessutom 40 min enkel bussväg till skolan – mycket lästid där också. ;) Nu är jag dubbelt så gammal, så det är kanske dags för en omläsning…
Finns det skämsböcker? Jag tycker om alla böcker, läser det mesta och tycker inte man ska skämmas över nåt man läser även om det så bara är Harlequin-romaner eller Kitty-serien eller Sagan om isfolket.
Jag tror att det är böckerna som försöker säga dig någonting. Något har väckt de övernaturliga krafter som slumrat mellan pärmarna och nu tänker de inte ligga stilla och tiga längre!
Nästan hela serien får plats på en hyllrad i trogna Billy, sen sätter man andra böcker framför så behöver man inte skämmas över hela serien
Snacka om att gömma Sandemo i garderoben ;)
Håller med Magnolia inget att skämmas över. Jag tar gärna fram en Harlequin (samma klass som Sandemo) då och då som avkoppling efter en tyngre roman. Kan rekommendera Nora Roberts som avkoppling :)
Tänkte mig en omläsning av den första boken, och kanske en andra, mest för gamla minnens skull. Det ska bli eh… spännande.
risken med omläsningar är att man fastnar på allt det där som är dåligt… Jag har läst om mina tv gånger o det blir svårare o svårare att bortse från felen men alla positiva minnen jag har av den totala förtrollning som infann sig första gången jag läste dem funkar som nått slags tröst.
Alla som gissat om ngt övernaturligt: Jag är också lite inne på den linjen, faktiskt. Slumrande krafter osv.
Magnolia: Vi lanserade begreppet skämsböcker för något år sedan en jag tror inte ngn av oss skäms på riktigt för det vi läser. Det är mer en kul grej, att outa sina guilty pleasures.
Jag har mina 47 liggande i boxar uppe på Billyhyllorna, så finns närvarande i alla fall utan att behöva ta upp plats i bokhyllan…
Vet ni alla som skrivit här – jag såg precis en tjej på Centralen som gick och läste första delen av Isfolkssagan! Hur slumpigt var inte det, säger jag bara. Med tanke på att jag inte sett eller hört talas om ngn som läser de böckerna på säkert 15 år.
Jag har bevarat de 15 första och de sista 10 i en byrålåda, hade aldrig den kompletta serien, och även jag såg en tjej som läste en av delarna på t-banan härom dagen – det är nog så att de vill bli omlästa…
Jag har fått hela serien av min kära mor och det är väl dags att ta itu med dem för första gången snart antar jag …
De ville väl bli lästa, och så hoppade de fram. Böckerna har precis börjat bli utgivna i Storbritannien, efter alla dessa år, och de hade en stor mottagning på norska ambassaden. Fint så det förslår. Själv läste jag bara första boken en gång på stenåldern.
Så roligt att se/läsa/känna igen sig :-) Jag gömmer också undan mina isfolketböcker, dock i ett stängt skåp i bokhyllan. Sorgligt att de är sådana ”göma undan böcker” med tanke på hur underbart bra man tyckte att de var en gång i tiden. Kan ändå inte förmå mig att bära ner mina i förrådet. Det känns liksom bra att ha de där, samlade om ändock undangömda. Råkar jag öppna skåpet emellanåt (mer sällan än ofta) och titta på dem så fylls jag iaf av varm nostalgi och det är ju alltid nått.
Jag sa till min sambo i höstas ”de där får du fan aldrig sålda” när vi lastade bilen full med prylar som vi skulle sälja på loppis. Det jag omnämnde så hänsynsfullt var just några delar av Isfolkssagan och en massa Harlequin. Det första vi sålde var just dessa böcker trots att det fanns en del så kallad kvallelitteratur också i den stora resväskan. Så fördo(u)msfull är jag!
(Och prylarna, förutom böckerna, var grejer vi ärvt efter det gamla paret som ägt huset vi köpte, så ni inte tror att vi är sådana som köper onödiga saker)