Skrämmigt, fast bra också
Jag köpte ju en massa babyböcker här i veckan, dvs, böcker som handlar främst om spädisar. Har läst i några och just nu håller jag på med en tjockisbok från Prisma, ” Stora boken om barn”. Det är både om graviditet och barnets första år.
Ganska mycket i den är bra och överskådligt, men jag tycker också författarna är litet gammelmodiga och skrämsiga. Givetvis hojtar de om amningen ”det kan ibland ta flera månader innan amningen kommer igång, men ge inte upp! Barn mår bäst av att ammas”. Kan vi enas om att det där är strunt? Jag har träffat massor av barn som vuxit upp utan amning och de verkar må väldigt bra hela gänget. Om jag inte kommit igång ordentligt med amningen så so be it, tänker inte jobba ihjäl mig och vara superstressad och känna mig som dåliga morsan om det inte går. Jag tycker det borde vara mycket viktigare, att bokens författare inte skall ställa fler krav på mammorna än vad som redan finns.
Och så är papporna borta ur boken förstås, de finns med på några bilder, men boken vänder sig nästan uteslutande till mammorna. Så synd! Ibland får vi veta lite om vad papporna gör, kanske masserar de nån rygg under förlossningen och kanske är de lediga någon månad sen när barnet kommer (”fler och fler pappor börjar nu tycka att det är ok”) men inte så mycket mer.
Om jag haft den här boken som endabok inför vårt barns ankomst, så hade jag nog känt mycket mera press på mig. Nu har jag läst så många fler babyböcker att jag har modet att välja vad i boken jag vill ta till mig och inte. Och kan man det, så finns det många bra bitar här. Jag har fått veta en del nytt och min oro har blivit stillad på vissa ställen. Tyckte t ex att de pratar ganska bra om förlossningen, även om det oroar mig att de typ förordar sterila kvaddlar och visar det på bild. Känns inte direkt tiotal, om ens nollnolltal att göra det.
Tycker definitivt denna skall finnas i babyhemmet, men komplettera med annan läsning och börja kanske inte med denna, för det finns som sagt en hel del skrämsigt här också.
Alla
JA det kan vi enas om!
Klart det finns fördelar och nackdelar med olika metoder. Men det gör mig TOKIG att fördelarna med flask- eller blandmatning alltid sopas under mattan liksom. Medan nackdelarna målas upp på ett melodramatiskt och nedtryckande vis.
Hej!
Tur att du har läst mycket och kan plocka det som är bra för er.
Hur det än blir med amningen, flaskan osv, så kommer ni hitta er egen väg.
Jag har tre barn, och det blev olika varianter med för var och en.
Kvaddlar kan jag rekommendera, det lindrar verkligen smärtan. Inte så att höll genom en hel förlossning, men i ett visst skede.
Lycka till Johanna!
Åsa
det är bara att konstatera att oavsett hur mycket man läser på så har inte BARNET lästt samma böcker o gör inte alls som det ”borde” enligt manualen…
När storasyster var på väg roade vi oss med att kompletera den dammiga gravidboken med egna kommentarer
Vänta bara tills du kommer till BB, då kan vi snacka tjat om amning. Har du riktigt otur så plockar de fram den förskräckliga pumpen också. Den ska man helst använda 8 gånger per dygn tycker de. Att en nybliven mamma behöver sova en timme eller två nån gång då och då verkar inte vissa förstå.
Givetvis vill man göra allt för sin bebis men massa tjat är kanske inte det bästa.
Oj vad negativ jag låter :) Men bebisar är ju underbara i alla fall :)
Det är något så konstigt med människors starka åsikter och reaktioner just vad det gäller amningen. Väldigt många tycker väldigt mycket, såväl gällande hur viktigt det är som vid vilka tidpunkter man bör amma, med vilka intervall, hur länge ett amningstillfälle bör pågå, på vilka platser det kan göras, och inte minst hur gammalt barnet ska vara när det slutar amma. Jag upplever att just amningen är det andra människor känner sig mest föranledda att ge uttryck för sina åsikter runt, mycket mer än alla de andra moment jag stött på under de snart nio år jag varit förälder. Ofta (men inte alltid) är dessa åsikter såväl rigida som korkade och i rätt hög grad renons på empati. Det är faktiskt svårbegripligt.
Lättare att förstå är kanske den vurm för amning som nu finns i böcker och bland de som arbetar inom förlossningsvård, som troligtvis bottnar i den väldigt negativa syn på amning som rådde på 60-talet. Pendeln svänger. Och kanske är det ändå bättre att litteraturen och vården i första hand tillråder amning, och ser flaskmatning som en lösning om det inte fungerar, än tvärtom. Tycker jag (jo, där kom det allt lite tyck, även från mig. Sorry!).
Som tvillingmamma slapp jag den värsta amningshysterin, tack och lov. På BB och neo var all personal – som det sig bör – mest inriktad på att mina tjejer skulle växa ikapp så snabbt som möjligt. Amningen blev sekundär. Att jag ändå valde att amma i den utsträckning som funkade för oss tror jag barnmorskorna uppskattade (jag fick många ”vad DUKTIG du är som ammar!”, vilket jag inte tror att ”vanliga” mammor, som förväntas amma, amma, amma, för höra av förlossningspersonal), men jag kände aldrig något amningstvång. Vilket säkert, åtminstone delvis, lett till att amningen har funkat så bra och neurosfritt.
Fast nu, när barnen närmar sig ett år, och jag fortfarande ammar en av dem (Elsa blev helt ointresserad av bröstet till slut) märker jag det motsatta: att folk börjar undra hur länge man tänkt amma egentligen. Tänk att något så privat kan generera så oerhört mycket åsikter och tyckande från utomstående!