Sluta eller fortsätta

Vad är det med vissa böcker som gör att man inte läser ut dem? Alltså även väldigt bra böcker. Som ”Rats”. Jag har precis försökt läsa ut den för andra, kanske tredje, gången. Det märkliga är att jag tycker att den är så himla bra. I början. Och att jag alltid ger upp på ungefär samma ställe. Och det jag stör mig på då är just det jag älskade de första sextio-sjuttio sidorna. Detaljerna.

De första sidorna, är det så väldigt charmigt att Sullivan inte kan låta bli att berätta minsta lilla detalj om råttfångarna, sitt råttspanande eller själva råttorna. Jag riktigt slukar det. Men fram emot mitten av boken känner jag att jag och Sullivan står och stampar på samma ställe. Han äter lunch med en av alla råttbekämpare som han beskriver i boken, och han kan inte låta bli att flika in en parantes där han berättar att de åt pasta, eftersom sällskapet var vegetarian. Men jisses, gosse, vad i hela fridens namn har det med råttorna att göra? Själv längtar jag bara tillbaka till den gränd där författaren sitter med nattkikare och anteckningsbok och observerar råttor. Det tycker jag är väldigt intressant. Alla dessa anekdoter som råttfångarna berättar om är lustiga till en början, men senare? Inte så mycket.

Man kanske kan säga att jag verkligen gillar den första tredjedelen av Robert Sullivans ”Rats”. Faktiskt kan man säga att jag älskar just den delen. Den delen kan jag verkligen rekommendera. Mittendelen tycker jag är svårgenomtränglig och den sista delen har jag inte kommit till än. Jag måste ju därför fråga: finns det någon som har kommit till slutdelen av ”Rats” som kan berätta om det är värt det?