”Små krig” – Sadie Jones

Det finns anglofiler. Det finns obotliga nostalgiker. Och så finns det vi stackare som faller in i båda kategorierna. Egentligen behöver du nog bara identifiera dig med ett av lägren för att uppskatta Sadie Jones författarskap, men om du nu råkar vara anglofil och obotlig nostalgiker – en inte alltför ovanlig kombination, inbillar jag mig – kommer det inledande kapitlet i hennes nya roman ”Små krig” få dig att rysa. Sandhurst strax efter andra världskrigets slut. Regnfuktigt ylle, ”Auld Lang Syne”, högtidsklädda föräldrar som försöker blinka bort stolthetstårarna samtidigt som de skruvar lite obekvämt på sig, anstränger sig för att hålla ”the stiff upper lip” sedvanligt stel. Ett slags undertryckt melankoli i en ceremoni som bara några år tidigare varit förknippat med stolthet, ära och glädje.  En ny årskull militärer kommer snart ge sig ut i tjänst, men världen är inte vad den en gång varit, illusioner har brustit, världsbilder skakats. En av de unga militärerna är Hal Treherne, som ett par år senare kommenderas som major till en militärbas på Cypern. Hustrun Clara och deras små tvillingflickor följer med, och till en början är den unga familjen fulla av entusiasm och tillförsikt. I takt med att oroligheterna stiger och de brittiska soldaterna tar sig allt större friheter i frihetens och rättvisans namn börjar Hal förlora tilltron till sitt fädernesland, medan Claras vardag hemma med tvillingarna kommer att präglas av rädsla. Även deras äktenskap, en gång så starkt och lyckligt, börjar svaja. Clara och Hal sover sida vid sida samma natt men kan inte möta varandra i den gemensamma skräcken. Hur går man vidare när allt det man trott på gått sönder?

Jag tyckte hemskt mycket om Sadie Jones debut ”Den utstötte”, och fastän hon rent geografiskt förflyttat sig åtskilliga mil sedan sist är mycket sig likt, inte minst tidseran. Även här är känslan av brytningspunkt, gamla ideal som kolliderar med nya, stark; liksom i debuten intresserar sig Jones för den brittiska medelklassens förljugenhet och outtalade regler. Det är i de små skrymslena av vardag, ett slags desperat upprätthållande av ärkebrittisk normalitet, som Jones triumferar. Eller rättare sagt i kontrasterna: å ena sidan White Ladies och omsorgsfullt pudrade militärfruar i mässen, å andra sidan taggtråd, minor och sadistiska förhörstekniker. Ena stunden tultar tvillingarna Treherne runt på stranden med sina hinkar och spadar; nästa gång Jones tar oss till stranden ligger en bortsprängd hästhov i sanden. Det är ohyggligt, jag bryter flera gånger en gammal kardinalregel och bläddrar framåt för att se till att tvillingarna klarar sig. De är nämligen nästan exakt lika gamla som mina tvillingdöttrar och varken fiktionens barmhärtiga (?) slöja eller tidsskillnaden förmår stilla mitt oroliga modershjärta – eller dämpa identifikationen. Akilleshälen, ni vet. Inte för att det någonsin varit behagligt att läsa om barn i fara, men en graviditet och förlossning senare är det snudd på outhärdligt.

”Små krig” utspelar sig för nära nog sextio år sedan, men parallellerna till de – allt annat än små – krig som pågår idag är tydliga. Samma meningslösa våld som slår till, urskiljningslöst, mot män, kvinnor, barn, djur, soldater och civila. Samma avsaknad av vinnare: i krig finns bara offer. Jag vet inte särskilt mycket om krigets mekanismer, egentligen, vill nog inte veta, men Sadie Jones är oerhört skicklig på att, på mikro- och makronivå, skildra våldets inverkan på det mänskliga psyket. Hon är utan tvekan ett namn att hålla ögonen på, och jag upprepar min slutkläm från ”Den utstötte”-recensionen: det ska bli intressant att se vad hon tar sig till härnäst.