”Super”, en ovanligt lyckad minoritetsbok
Det här med att skriva böcker för minoriteter? Nja… Jag är skeptisk. Jag menar alltså att någon efterlyser böcker som handlar om barn som har gay föräldrar, eller barn som är flyktingar eller handikappade. Och så plockar en författare upp den beställningen och knåpar ihop en bok i syfte att en viss grupp ska kunna känna igen sig. Givetvis otroligt bra att skildra olika typer av människor, ja!!, men hur bra kan det bli när det är enda syftet från början? De exempel jag sett på såna b&u-böcker här i Sverige har då inte varit mycket att hurra för, och det faktum att jag inte heller sett dem bli så uppmärksammade, eller klättra på försäljningslistor/bibloutlån betyder väl att fler delar den åsikten.
Jag är mer inne på linjen att man kan känna igen sig i vem som helst om det är bra skrivet. Själv kan jag tex i vissa partier identifiera mig helt och hållet med den fd slaven Sethe på 1870-talet i USA i romanen ”Beloved”, trots att vi inte har några yttre likheter. Jag tror alltså inte att man kan börja bara i änden ”minoritet” för att det ska bli bra. Bättre med en intressant historia som känns viktig att berätta. Då vill man ju läsa. Jag har hört om Gunilla Bergström som när hon var i Afrika läste högt ur en Alfons Åberg och en liten pojke där blev alldeles begeistrad och ropade ”it is me! it is me!” om Alfons. Exakt! Och jag är Sethe ibland.
Men just nu är jag tillfälligt överbevisad. Norska, ej översatta ”Super” av Endre Lund Eriksen är om jag förstått saken rätt en beställning från den norska riksföreningen för blinda (eller vad de kan tänkas heta). De önskade en ungdomsbok med blind huvudperson. Eriksen skrev den. Och jag har väldigt trevligt medan jag läser.
Femtonåriga Julie har ljugit ihop en historia om att hon ska bli upphämtad av en bekant för att åka på ett ungdomsläger för blinda. Hennes föräldrar flyger iväg på sin semester i tron att hon bara är ensam hemma några timmar. Till lägret ringer hon och säger att hon blivit sjuk, och är nu ensam hemma hela veckan. Tiden ska utnyttjas effektivt! Hon gör en lista på allt hon vill: bli full, gå på fest, skaffa en tatuering, balansera på bron, kyssa någon, köra bil, osv. I korthet inte vara så väldigt tråkig och blind som hon brukar. Det börjar rätt bra med att det plötsligt dyker upp en ny kille i grannlägenheten. Han låter trevlig. De umgås lite. Men den här killen verkar inte helt sanningsenlig, så medan Julie arbetar på att bocka av listan tillsammans med honom blir hon mer och mer intresserad av att få reda på vem han är egentligen.
”Super” är en fartig och lättsam historia. Fiffigt grepp som håller uppe spänningen är att vi läsaere vet lika lite som Julie, så det är spännande ända in i mål om mystiska killen och vad han håller på med. Och som beställningsverk, japp, mycket lyckat. ”Super” har fått fin kritik, stor publik och mycket uppmärksamhet i Norge. Jag kan förstå varför. Den här gången. Undantaget som bekräftar regeln, kanske?
Alla
Vet du ngt om översättningsplaner?
Av infon hos förlaget Aschehoug verkar den inte vara såld till några andra länder än, så alltså ingen översättning på gång.
Bare en korrigering! Det er Norsk lyd- og blindeskriftbibliotek (faktisk meg) som kontaktet Endre Lund Eriksen. Vi er en statlig institusjon http://www.nlb.no) Det som også kan være av interesse er at boka er skrevet i nært samarbeide med flere blinde ungdommer, fra 12 år og oppover til ca 30). Dette for å unngå at Endre skulle snuble i det ”blindefaglige”!
Endre har selv bestemt over det litterære, mens ungdommene har rettet på ”blindetingene”.
Litt mer om dette her:
http://elislesebabbel.blogspot.com/2009/09/flere-uskikkelige-jenter.html
Fint at dere liker boka i Sverige også!
Alla är vi minoritet i något sammanhang.
Men orsaken till att dessa böcker kommer fram är kanske att ”vanliga” författare är så enögda och t ex i Sverige enbart skriver om ”svenskar”.
Två bra böcker/bokserier som jag tror har kommit till i något slags minoritetstänk är Tzatsiki (stavn?) och Katizi. Ett öga rött är en liknande. Dock utan beställning från någon annan än författarna, tror jag.
Jeg la inn en kommentar på denne bloggposten tidligere i dag men det ser ut som at den ikke er lagt ut. Vil bare presisere en ting: dette er ikke en beställning från den norska riksföreningen för blinda (Norges blindeforbund). Derimot er det NLB (Norsk lyd- og blindeskriftbibliotek) som har tatt initiativet til boka. Siden jeg har vært såpass involvert i dette prosjektet er det mer enn fristende å presisere det! Boka er skrevet med unge blinde som konsulenter)
(Vi er en statlig institusjon under Kulturdepartementet http://www.nlb.no/)
Boka er solgt til flere land, men har ikke hørt om Sverige er av disse.
Eli Frisvold
Barne- og ungdomsbibliotekar
NLB
UUUPS! Plutselig så jeg min forrige kommentar! Vad bra!
Tack för infon, Eli! Intressant att få höra hur det verkligen låg till.
Tja. T.ex. de flesta flickorna lär sig ju ganska tidigt att känna sig igen i böcker som handlar om pojkar, men det betyder väl inte att det inte skulle vara ganska tråkigt om det inte fanns en enda b/u-bok med en flicka som huvudperson. Eller?
Däremot tycker jag också att många ”minoritetsböcker” kunde vara rätt mycket bättre och mer intressanta – men så länge det finns så få att välja från…
Med minoritetsböcker menar jag den här gången inte såna som i allmänhet handlar om minoriteter (eller flickor), för det finns ju en uppsjö av såna, utan nu menar jag specifikt böcker som till största delen är initiativ/beställning från ett förlag.
Jag är ganska så övertygad om att Norstedts inte la ut en sån beställning till Jonas Hassen Khemiri, och inte heller tror jag att Katitzi-böckerna var en beställning till Katarina Taikon. Är ni med på skillnaden?
Nej, man kan faktiskt inte känna igen sig i vem som helst! I alla fall inte helt och hållet, även om det är aldrig så bra skrivet. Personligen blir jag glad av (nästan) vad litteratur som helst som speglar homosexuellas tillvaro, eftersom det finns så lite av den. Och att sådana böcker inte klättrar på topplistor eller slår försäljningsrekord förvånar väl knappast, med tanke på att målgruppen i regel inte är sådär våldsamt stor. Men var skulle man vara om det inte fanns såna skildringar som t.ex. i Malins mamma gifter sig med Lisa, Spelar roll, Min bror och hans bror, Den jag är eller den osannolika men underbara Ibland bara måste man?
I samband med den här diskussionen kan det passa att fästa uppmärksamheten på filmen Avatar – alltså inte den blå filmen, utan den tecknade: Avatar: The last airbender. Säkert har många av er sett den tecknade tv-serien. Den utspelar sig i ett fiktigt Kina och i princip alla personer är asiater. Nu ska det bli ”vanlig” film av den och då är plötsligt alla skådespelarna vita (utom skurkarna förstås).
http://www.racebending.com/v3/featured/the-last-airbender-primer/#casting
Sedan har vi till exempel filmen om Alexandre Dumas, som hade en svart slav som förfader och ofta trakasserades för det, men som nu ska spelas av Depardieu i mörkt smink.
Jag kan fullt ut förstå varför man beställer böcker på ett visst tema. Och är de bara välskrivna så är det väl inte något problem?
”Välskrivna” är nyckelordet och det jag invänder emot här. Den underbara ”Ibland bara måste man” är ju precis det, underbar, men inte ett beställningsverk. Det är inte så ofta beställningsverken når den klassen.
Håller med JoL i detta. Jag tror den bäst litteraturen, den som också kan förändra synsätt och tankemönster, är den som kommer till i en kreativ frihet. Sedan har andra instanser i samhället ett ansvar att hjälpa till att lyfta fram, belysa, kritisera, belöna och utmana.
Beställningsboken ”Nils Holgerssons underbara ´resa” blev ju bra till slut…
Och Heidenstams bok är mycket bättre än sittt rykte! Läs!
Jag tror att det är fler böcker än vi anar som är någon form av beställningsböcker. Och att många av de böckerna är utmärkta.
(Jag skriver själv visserligen bara fackböcker/essäer – men alla mina böcker utom en är författade efter uttalade önskemål från fem olika förlag.
Annars hade de aldrig blivit skrivna.)
Ofta är det ett visst tema som efterfrågas när förlagen ordnar skönlitterära pristävlingar,
En som vann i pristävlingen, där det gällde att skriva om kärlek för ungdomar, var Per Nilsson.
Boken heter ”Hjärtans fröjd”.Jag har suttit i juryn i några av dessa tävlingar (dock inte den där Per Nilsson vann) och fått läsa finfina manus.
Kreataiv frihet ger nog de flesta seriösa förlag sina författare även i de fall då förläggarna har kommit med några önskemål om ämnesområden .
Exempel på nya och lyckade så kallade minoritetsböcker är de två böckerna om barnen på förskolan Maskrosen,
”Tyranno” och ”Maskerad” av Kristina Murray Brodin och Bettina Johansson.
KÖRKARLEN var ett beställningsarbete från Riksföreningen mot tuberkulos.
Ändå sade Selma Lagerlöf att den bken står närmare hennes hjärta än någon annan.