Zeina Abiracheds ”Svalornas Lek” jämförs med Marjane Satrapi, läser jag. Jag förstår det. Det där svartvita, detaljrika. Samtidigt är Abirached och Satrapi olika. Abirached är så uttrycksfull i sina bilder. Hon berättar så jättemycket med sina ljudeffekter. Tick-tack-tick-tack, ritch, hm. Satrapi är också uttrycksfull, men jag upplever att hon har ett annat fokus på historien. Det kan även bero på Abiracheds historia. I ”Svalornas lek” får vi nämligen följa Zeina och hennes bror i familjens hall under en enda natt.

Zeinas mamma och pappa är på besök hos Zeinas mormor. Det är början av 1980-talet och om nätterna faller granater över Beirut. Mamman och pappan vågar inte gå hem under de våldsamma bombanfallen. I Zeinas hall, som är det enda rum familjen numera använder, samlas grannarna under kvällen och deras historier berättas. Kvinnan som har arbetat i samma familj i 65 år, franskläraren som har förlorat sin bror, före detta fröken Libanon.

Jag tycker att det är synd om er som inte kommer att få ta del av den här natten (bonaden på väggen, Chucri, Victor, lockarna i Zeinas hår) pågrund av att ni inte läser serier. Sätter på vilket Abirached kombinerar ord med bild för att skildra en natt av oro, rädsla, medmänsklighet, krig, gör åtminstone mig djupt berörd.

Johanna Karlsson