Bokhora.se

12/02 2010
7:00

Mitt recensionsexemplar av Åsa Ericsdotters senaste prosalyriska roman ”Svårläst” är full av hundöron, understrykningar. Det blir lätt så när man läser Åsa Ericsdotter: att ens beundran inför enskilda passager, en sällsynt snygg vändning, tar över läsandet. Hon är ett år yngre än jag, Åsa. Jag minns när jag läste hennes – med all rätta – hyllade debut ”Oskyld”, jag var arton, hon sjutton. Att hon var sjutton gick liksom inte att missa om man läst recensionerna. Den där bittra blandningen av hänförelse och avund, att hon som är så ung kan skriva sig in i köttet på en. Det är likadant idag, många år senare, herregud, jag kan inte ens låta bli att härma henne när jag skriver märker jag. Kanske att jag själv inbillar mig att jag själv hade kunnat bli en Åsa Ericsdotter, om jag hade haft hennes mod och – let’s face it – talang under de där svartmarinerade, ångestridna tonåren? Ja, vi har ett komplicerat förhållande, Åsa Ericsdotter och jag, byggt på lika delar avundsjuka och identifikation.

Det var länge sedan jag läste henne, och när jag läser ”Svårläst” blir jag påmind om varför jag undvikit henne. Det är förstås det där med att skriva sig in i köttet, att hon sätter orden på hurdan man varit, tider då hudlagret inte räckte till. ”Svårläst” är berättelsen – om man nu kan använda det ordet om något så uppstyckat, fragmentariskt och kronologitrotsande – om en kvinna med grav relationsfobi. Precis när han börjar komma för nära gör hon sig oanträffbar, tar första bästa flyg, stänger av telefonen ett par dagar. Börjar på sms, raderar, börjar om, raderar. Lämnar så att man inte blir lämnad, stålsätter sig för att slippa bli bränd igen. Hon gör det så svårt för sig, och hon frustrerar mig, eftersom jag kan känna igen mig. Inte numera, tack och lov, men en gång i tiden, då hudlagret inte… Ja, det finns en identifikationsfaktor, men det är som om mitt tidiga 00-jag knyter an till texten snarare än mitt faktiska jag, det med en ring på fingret som aldrig – nej, faktiskt aldrig – skaver. Det är en märklig upplevelse; att som läsare befinna sig i två helt olika läger. Litegrann kan jag känna att både huvudpersonen och Åsa Ericsdotter borde ha gått vidare, känslo- respektive berättarmässigt… eller är det bara mitt präktigt gifta medelklassjag som talar nu? Det sårbara 00-jaget slickar i alla fall i sig texten med en närmast bulimisk iver. Låt gå för att det är repetitivt (tjatigt? undrar präktot med ringen på fingret och förkärleken till Berättandet) och att man känner igen tematiken från en (ännu, herregud, vi har inte ens hunnit fylla trettio!) yngre Ericsdotter. Det är okej så länge hon fortsätter att leverera formuleringar så tjusiga som den på sidan 79, där en sexscen, eller kanske rättare sagt minnet av en sexscen, ställs mot det metodiska nedtryckandet av nagelband, ”död hud att raspa bort”. Ett vansinnigt snyggt sätt att skildra köttets leda, det avståndstagande som präglar protagonisten. Eller som protagonisten VILL ska prägla henne, rättare sagt, hon kämpar febrilt med att iscensätta avstånd, brist på känslor. Jag återkommer till ordet ”kött”, märker jag, men det är mycket kött i Åsa Ericsdotters värld.

Och så skrivandet som en röd tråd, behovet av att fiktionalisera, rätta till. ”Svårläst” öppnar, som titeln antyder, till flera olika tolkningar. Man kan säkert, om man nu skulle känna för det, se alltsammans som en postmodern lek där huvudintrigen rör skapandets makt snarare än relationer och dess våda. Själv läser jag inslagen om huvudpersonens skapande som ett sätt för henne att skapa (fejka?) kontroll. Kanske mest av allt distans. Jag kan inte riktigt bestämma mig huruvida jag gillar metaleken eller inte. Visst knyter hon samman delarna snyggt, Ericsdotter, och visst finns det en poäng med att låta skrivandet symbolisera det där behovet av kontroll jag varit inne på tidigare. Samtidigt kan jag – och nu är det präktot med den icke-skavande ringen på fingret som talar – inte låta bli att undra om Åsa Ericsdotter skulle kunna skriva en mer rättfram roman, där den tematik hon nuddar vid får utvecklas helt och hållet, utan alla garderingar, omstarter och omskrivningar. Fast… det skulle väl inte längre vara en Åsa Ericsdotter-roman? Äsch, hudlösa 00-flickan vinner den här ronden. Tror jag.

5 kommentarer

5 kommentarer till ”Svårläst” – Åsa Ericsdotter

  1. Fint skrivet Helena.

  2. härligt med en sådan uppriktig och insiktsfull recension. gillar att det känns som en blandning mellan dagbok och mer objektiv kritik.

  3. Jag känner igen mig så enormt mycket i beskrivningen om förhållandet till Ericsdotter som lika delar avund och beundran/identifikation. Jag måste gång på gång trycka bort avundsjukan för att till fullo kunna ta till mig hennes obarmhärtiga texter som borde lyftas fram än mer än vad det gör idag. Att få hem Svårläst i brevlådan var rena rama julafton, och hon har satt tonen för vad jag letar efter i litteraturen. Blir besviken hela tiden, förstås, för det finns bara en Ericsdotter.

  4. […] Åsa Ericsdotter, författare  til boken Svårläst […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida