Tack, Karin!

T.S. Eliot hävdade ju att det var april som var den grymmaste månaden; själv är jag beredd att slå ett slag för januari som årets i särklass pissigaste månad. Man är pank, fet och smått agorafobisk efter alla sociala (pr)övningar under julhelgen, och den snö som i ett stjärnögt förväntansfullt adventssammanhang framstod som sagolik har hamnat i ett betydligt mer prosaiskt sken. Lägg till lite småbarnsföräldrarelaterad sömnbrist, och det säger sig självt att vare sig humöret eller läslusten är på topp. Efter att ha läst ut ”Invisible” som, om man kan bortse från det jag skrev om häromdagen (ett stort om), är en rejäl uppryckning från det stora ”jaha?”-et ”Man in the Dark” (gillade ”Heart of Darkness”-vibbarna i slutdelen!), bläddrade jag planlöst i säkert fem, sex böcker. Fann väl en del läsvärt, men inget som fick mig att fastna.

Igår skulle jag åka in till stan och var i akut behov av en pocketbok för bussresan (note to self: köp en handväska som klarar av att härbergera även inbundna tegelstenar). Precis innan jag var på väg att rusa till busshållplatsen utan boksällskap (the horror!) hittade jag Karin Fossums senaste Sejer, ”Den onda viljan”, i min just nu rätt överbelastade ”att läsa”-hylla. Perfekt! Jag började läsa stående på den överfulla bussen och tittade inte upp förrän vi var framme vid Gullmarsplan. Hon är fantastisk på det där, Karin Fossum, att stjäla ens totala uppmärksamhet från första sidan och inte lossa på järngreppet förrän boken är utläst. Ändå är det inga actionspäckade deckare hon skriver. Liksom flera andra spänningsfavoriter arbetar Fossum med små, små medel, en ofrivillig grimas i ett noga kontrollerat ansikte, en tvetydig replik. Så snyggt!

”Den onda viljan” handlar om tre vänner som beger sig ut på sjön en septemberkväll. Under båtturen drabbas en av dem, den psykiskt fragile Jon, av en panikattack och hoppar i vattnet. Jon, som inte kan simma… Axel, gruppens självutnämnde ledare, övertalar den tredje kamraten att inte försöka rädda Jon, och att, när polisen börjar ställa frågor, ändra historien så att den inte involverar dem. Härvan av lögner växer i takt med att man som läsare får insikt i vad som orsakade Jons sammanbrott. Under tiden får vi hänga med Deckarskandinaviens mest sympatiske polis, Konrad Sejer, en ack så frisk fläkt bland alla trötta, försupna kommissarier. Jag har en knapp tredjedel kvar av ”Den onda viljan” – en flicka måste få sova lite också – men är trygg i förvissningen om att Fossum kommer att hålla hela vägen även denna gång. Blir påmind om mitt förtjusta inlägg om ”Jonas Eckel”, en av Fossums fristående spänningsromaner från förra vårvintern, där jag lovade att fortsätta utforska Fossums författarskap. Sedan dess har jag läst ett par Sejerdeckare, bland annat ”Älskade Poona”, men eftersom de lästes någonstans i samband med min BB-vistelse har den läsningen förblivit odokumenterad här på Bokhora. Härmed utlovas fler inlägg om Karin Fossum i framtiden. Någon, jag tror att det var DN:s Lotta Olsson, kallade Camilla Läckberg ”litteratur för trötta småbarnsmammor”. Även den här trötta småbarnsmamman tar gärna till deckare för att få läslusten att flamma upp mellan vaknätter och nattamningar, men satsar lite högre än Läckberg. Tror bestämt att det får bli ett litet spänningsrace här framöver. Håll utkik!