T.S. Eliot hävdade ju att det var april som var den grymmaste månaden; själv är jag beredd att slå ett slag för januari som årets i särklass pissigaste månad. Man är pank, fet och smått agorafobisk efter alla sociala (pr)övningar under julhelgen, och den snö som i ett stjärnögt förväntansfullt adventssammanhang framstod som sagolik har hamnat i ett betydligt mer prosaiskt sken. Lägg till lite småbarnsföräldrarelaterad sömnbrist, och det säger sig självt att vare sig humöret eller läslusten är på topp. Efter att ha läst ut ”Invisible” som, om man kan bortse från det jag skrev om häromdagen (ett stort om), är en rejäl uppryckning från det stora ”jaha?”-et ”Man in the Dark” (gillade ”Heart of Darkness”-vibbarna i slutdelen!), bläddrade jag planlöst i säkert fem, sex böcker. Fann väl en del läsvärt, men inget som fick mig att fastna.
Igår skulle jag åka in till stan och var i akut behov av en pocketbok för bussresan (note to self: köp en handväska som klarar av att härbergera även inbundna tegelstenar). Precis innan jag var på väg att rusa till busshållplatsen utan boksällskap (the horror!) hittade jag Karin Fossums senaste Sejer, ”Den onda viljan”, i min just nu rätt överbelastade ”att läsa”-hylla. Perfekt! Jag började läsa stående på den överfulla bussen och tittade inte upp förrän vi var framme vid Gullmarsplan. Hon är fantastisk på det där, Karin Fossum, att stjäla ens totala uppmärksamhet från första sidan och inte lossa på järngreppet förrän boken är utläst. Ändå är det inga actionspäckade deckare hon skriver. Liksom flera andra spänningsfavoriter arbetar Fossum med små, små medel, en ofrivillig grimas i ett noga kontrollerat ansikte, en tvetydig replik. Så snyggt!
”Den onda viljan” handlar om tre vänner som beger sig ut på sjön en septemberkväll. Under båtturen drabbas en av dem, den psykiskt fragile Jon, av en panikattack och hoppar i vattnet. Jon, som inte kan simma… Axel, gruppens självutnämnde ledare, övertalar den tredje kamraten att inte försöka rädda Jon, och att, när polisen börjar ställa frågor, ändra historien så att den inte involverar dem. Härvan av lögner växer i takt med att man som läsare får insikt i vad som orsakade Jons sammanbrott. Under tiden får vi hänga med Deckarskandinaviens mest sympatiske polis, Konrad Sejer, en ack så frisk fläkt bland alla trötta, försupna kommissarier. Jag har en knapp tredjedel kvar av ”Den onda viljan” – en flicka måste få sova lite också – men är trygg i förvissningen om att Fossum kommer att hålla hela vägen även denna gång. Blir påmind om mitt förtjusta inlägg om ”Jonas Eckel”, en av Fossums fristående spänningsromaner från förra vårvintern, där jag lovade att fortsätta utforska Fossums författarskap. Sedan dess har jag läst ett par Sejerdeckare, bland annat ”Älskade Poona”, men eftersom de lästes någonstans i samband med min BB-vistelse har den läsningen förblivit odokumenterad här på Bokhora. Härmed utlovas fler inlägg om Karin Fossum i framtiden. Någon, jag tror att det var DN:s Lotta Olsson, kallade Camilla Läckberg ”litteratur för trötta småbarnsmammor”. Även den här trötta småbarnsmamman tar gärna till deckare för att få läslusten att flamma upp mellan vaknätter och nattamningar, men satsar lite högre än Läckberg. Tror bestämt att det får bli ett litet spänningsrace här framöver. Håll utkik!
10 kommentarer
Nej nej, februari är grymmast! Se bara vad Tom Robbins säger i Jitterbug Perfume: http://zoesmom.blogspot.com/2007/02/they-say-that-february-is-shortest.html
Är oxå förtjust i Karin Fossum, :)
Du är inte ensam :-)
Ett tips på högklassig spänning är tyskan Christa von Bernuth, ”Du blev du tyst” och ”Inre säkerhet” finns tillgängliga i pocket
Deckartips. 2009 års bästa engelska deckare: Rennie Airth – The Dead of Winter. Skotska deckare: Karen Campbell – After the Fire. Amerikanska Deckare: Don Winslow – The Gentlemen’s Hour. Irländska deckare: Stuart Neville – Twelve (också publicerad under titeln The Ghosts of Belfast).
2009 års bok-lyssnar-låt: Yvonne Lyon – The Coffee Song
Läs och njut!
Många bra tips där, tack!
Åh, kul! Jag brukar inte läsa deckare men impulsköpte denna på Ica och har nu kommit halvvägs. Gillar verkligen stilen. Det roliga var att jag blandade ihop Karin Fossum med Karin Alvtegen. Insåg ganska snabbt att jag tagit fel, men såklart kul att upptäcka en ny författare.
Jovars då, Karin Fossum är inte så pjåkig.
[…] var ett inlägg på bokhora.se om Karin Fossum som gjorde att jag äntligen tog tag i att läsa en bok av henne. […]
Åh, den här läste jag ungefär vid den här tiden under fjolårsvintern, och det är en läsupplevelse jag minns med värme. En bok som fick mig att barrikadera mig i läsfåtöljen med en stor mugg te, detta under en tid när det var lite si som så med läslusten.