”The Mother’s Tale” – Camilla Noli
Det var länge sedan jag läste en bok i en enda sittning, men nu har det hänt. Ändå var läsningen inte särskilt lustbetonad. Ofta ville jag lägga ifrån mig boken, göra som en av skurkarna i förra årets julkalender och förvandla bokstäverna till oläsbar nonsens. Men fortsatte gjorde jag, och det faktum att jag läste med en av mina döttrar sovande bredvid mig gjorde det hela ännu mer plågsamt. ”The Mother’s Tale” är, som titeln antyder, ytterligare en mammaskildring. Romanens berättarjag, vars namn förblir okänt, har gett upp en framgångsrik karriär för att vara hemma med sina två barn: Cassie, fjorton månader och Zach, tre månader. Matematiken talar sitt tydliga språk: barnen har kommit nästan ofattbart tätt, och livet, så som det en gång tedde sig har tagit slut.
Det här skulle kunna vara en australensisk ”I en familj finns inga fiender”, och det trodde jag också till en början, men snart tar berättelsen en otäck vändning och blir något helt annat. En förtätad thriller om det allra mest förbjudna? En ”Medea” för det tjugonde århundradet? Jag behöver inte skriva rakt ut vad detta fruktansvärda är, jag tror ni förstår. Länge satt jag och funderade på hur jag skulle kunna skriva den här recensionen utan att antyda vad som händer, men det går inte. Hederskodex får ursäkta, men det går faktiskt inte.
”The Mother’s Tale”. Mammans berättelse alltså; en specifik mamma, inte en mamma, vilken som helst. Jag tror att den bestämda formen är i högsta grad avsiktlig, för är det något man behöver under läsningen av Camilla Nolis djupt obehagliga men vackert skrivna debutroman är det distans. Särskilt om man råkar vara förälder själv. Man vill inte föreställa sig att romanens anonyma berättarjag kan vara vem som helst, kvinnan med mörka ringar under ögonen på ICA som fräser åt sitt barn lite, lite för aggressivt, den leende kvinnan i föräldragruppen… eller du själv. Som sagt: man distanserar sig under läsningen av ”The Mother’s Tale”. Inte omedelbart; i början, när ljuset är mjukt sepiafärgat av nattlampan och det nyfödda barnet ligger vid moderns bröst, är identifikationen total. Även lite senare, när bilden av det idylliska moderskapet börjar krackelera, är jag sympatiskt inställd till berättarjaget. Exakt när sympatin försvinner skulle vara en intressant bokcirkelfråga. Jag blir otroligt sugen på att diskutera ”The Mother’s Tale” med andra mer eller mindre nyblivna mammor, men misstänker att mammorna i min föräldragrupp skulle sätta kaffet i halsen, göra korstecken och sedan aldrig mer vilja träffa mig om jag satte boken i händerna på dem.
Det är lätt att värja sig totalt, måla ut berättarjaget till ett monster, en svartfet tragisk rubrik i kvällstidningarna, men jag tror att det är ett misstag att gå den vägen. Visst, det är bekvämt att ge henne attributet ”det andra” – mamman, den specifika, anonyma, monstruösa mamman, aldrig ”en mamma”, vilken som helst – men genom att svartmåla och direkt ta avstånd missar vi, tror jag, Camilla Nolis intentioner med romanen. Debatten om det så kallade goda moderskapet fortgår hela tiden. Senast igår kväll satt en hemmamamma hos Dr Phil och såg ner på alla mammor som förvärvsarbetar, menade att de som – citat – drar på sig strumpbyxor och lämnar sina barn hos främlingar överger sina barn. En god mamma är en självuppoffrande mamma – hur länge ska den myten få frodas och implanteras i våra huvuden? Så länge den lever och frodas kommer händelser likt de som skildras här tyvärr inte stanna i fiktionen. Samtidigt kan jag, lite matt, och i egenskap av en (oftast) ganska glad tvåbarnsmamma undra: vad är de positiva mammaskildringarna? Nu är ”The Mother’s Tale” extrem, men även på det aningen mindre kolsvarta spektrat är avsaknaden av glädje och kärlek anmärkningsvärd. Kanske är det så att man inte har behov av att skriva om det lyckliga, men jag undrar om det är sant när det gäller just mammaskildringar. Att vara förälder är ju att åka känslomässig berg-och-dalbana dygnet runt, ofattbar lycka och ofattbar trötthet och ofattbar frustration om vartannat – men varför har tröttheten och frustrationen så totalt dominerat det som börjar bli en litterär genre? Härmed efterlyser jag en roman om en småbarnsmamma som INTE vill a) sticka ifrån sin familj b) ta livet av sig eller c) ta livet av sina ungar. Bara en. Går det att ordna, tror ni, eller måste jag skriva den själv?
Alla
Skriv den själv, Helena, skriv den själv!
Jag blir väldigt nyfiken på att läsa The Mother’s Tale. Väldigt! En annan bok om moderskap jag varmt kan rekommendera är Eskil riddaren av syrenbersån av Gunilla Linn Persson. Precis som i The Mother’s Tale börjar det bra. Karl-Astrid, mamman, är äntligen gravid. Hon syr, hon längtar och hon väntar. Barnet som kommer är dock inte det hon väntat sig och i ett 50-tals Sverige ses det som ett ”Guds straff” att få en ”mongolid”. Karl-Astrid tänker dock inte ge upp sitt barn. En sorglig, sorglig bok men samtidigt vacker.
Den är jag också väldigt sugen på att läsa! Ska se om mitt bibliotek har den.
Men jag förstår inte, du MÅSTE skriva rakt ut vad som händer, gör det här i kommentaren och skriv spoiler så de som inte vill veta inte blir störda. Men jag MÅSTE veta, måste.
Har mailat dig. :)
Så enig med deg, hvorfor ikke formidle den gleden det er med barn. Skriv boken du, jeg kjøper den mer enn gjerne.
Men det är inte bara i litteraturen de tråkiga aspekterna av föräldraskap är de mest framträdande. Med några få undantag fungerar facebookstatusar och fikaborden på jobben som bästa sortens anti-barn-propaganda. Det är ytterst sällan de ljusa stunderna med barnen – och de måste ju rimligtvis finnas? – kommer fram, utan det är vaknätter och vab och kräksjuka och trötthet och tidsbrist och … som kommer fram. Ibland tror man att steget till katastrof är nära, och då är det väl rimligt att det är i fiktionen den får blomstra?
Mmm, jag vet, och det där eviga fikarumskoketterandet om vem som har det jävligast gör mig galen. Det är klart att det (ibland!) är jobbigt att ha barn, men det är man väl förhoppningsvis införstådd med innan man skaffar dem? Är man inte beredd att ta det kanske man ska skaffa en guldhamster istället. Personligen tycker jag att det är sjukt BEFRIANDE att få släppa taget om sitt ego, dra ner på navelpillandet och självömkandet och få vara med om att skapa – nu talar jag inte bara om befruktningsögonblicket, utan en livslång process – ett, i mitt fall två nya, personer. Att skaffa barn är det bästa jag gjort, och de lyckliga ögonblicken överväger så totalt de dåliga. Egentligen är det nog mer facebookstatusarna och fikarumsgnället jag stör mig på; det litterära skapandet brukar ju per definition gå i mörkare färgskalor. Men att så många systematiskt fokuserar på det jobbiga, gör ett slags jargong över det, det gör mig så trött, så trött. Och inte på grund av barnrelaterad sömnbrist…
Förstår precis vad du menar med rutin-barngnället – det är sjukt provocerande. Ungefär som när folk suckar uppgivet över ”karlar” eller ”fruntimmer”. Ryyys. Fast värre.
Okey!
Jag är en av dem som nöjt rättar min tid efter mina barn och älskar livet som mamma.
Min bok TRE ÄNGLAR handlade om svårigheten att få småttingarna, så det kanse inte är mer än rätt att jag fortsätter med nästa bok där allt det där förunderligt härliga med dem skrivs ned.
Jag har aldrig gått i vare sig mammagrupper eller annat tack vare detta ältande och tävlande mammor sinsemellan.
Tack för en superbra recension av boken, och jag skall faktiskt läsa den även om risken är väldigt stor att jag sitter där med tårarna sprutande. Ha det
Är den ännu jobbigare än Vi måste prata om Kevin?
Helt klart i samma liga…