”The Opposite of Me” – Sarah Pekkanen

Det finns två orsaker till att jag köpte Sarah Pekkanens debutroman ”The Opposite of Me” utan att ha provläst så mycket som ett ord:

1. Den har lovordats av Jennifer Weiner (som även blurbar på omslaget). Än har det aldrig hänt att jag plockat upp en bok rekommenderad av Jennifer Weiner och inte åtminstone gillat den. Allt som oftast resulterar hennes boktips i ren och skär kärlek. Min intensiva kärleksaffär med Tom Perrotta, som varade hela hösten 2007 – och kommer att återupptas så fort karl bestämmer sig för att skriva en ny bok – är till exempel helt och hållet hennes förtjänst. Även Jennifer Haighs ”The Condition”, som jag läste och gillade i slutet av 2008, var ett Weinertips. Med andra ord: In Jennifer We Trust! Nästan läge att trycka upp t-shirts snart, tror jag.

2. Den handlar om tvillingsystrar.

Systrarna heter Lindsay och Alex och är så olika som tvillingar kan bli. Att de är tvillingar (tvåäggs, förvisso) är något av ett stort kosmiskt skämt, tycker Lindsay, som alltid stått i skuggan av sin surrealistiskt vackra och populära syster. Hon har alltid varit den smarta, hon som hjälpt deras smått kaotiska föräldrar att fylla i papper och hålla ordning hemma. Nu är de 29 år, och Lindsay är framgångsrik inom reklambranschen i New York medan Alex gör succé som modell och programledare i hemstaden Washington, D.C. Så försvinner genom ett misstag allt det Lindsay jobbat så hårt för, och hon återvänder till föräldrahemmet utan jobb och med svansen mellan benen. Hon berättar dock inte för någon att hon fått sparken från drömjobbet utan håller illusionen av duktiga, framgångsrika workaholic-Lindsay vid liv. Men väl hemma kan hon inte sluta fundera på ifall det hon sånär på stressat ihjäl sig över för att få – det tjusiga kontoret med utsikt över Manhattans skyskrapor, en vacker lägenhet, resor till Aspen, ett fett lönekonto som förblir orört eftersom hon aldrig hinner shoppa – och nu förlorat verkligen är vad hon vill. Vem är hon egentligen, och varför har hon låtit sig definieras av sin tvillingsyster så länge?

I dagens fredagsfråga berättar jag att jag nästan helt slutat läsa chicklit. Jag tröttnade, som jag uttrycker det, på att vada genom skit för att nå de försvinnande få guldkornen. Även Jessica har nyligen visat en viss frustration och trötthet inom genren. Är det chicklit eller oss det är fel på? Vet ni, jag tror faktiskt att det är genren. Det ÄR otroligt svårt att hitta böckerna som har det där man letar efter i en riktigt bra chicklit – den sympatiska hjältinnan, det rappa språket, humorn, skärpan, syrligheten – och har man genomlidit ett par förutsägbara shopping- och väninnefnissorgier är det lätt att ge upp. Men! När jag läser ”The Opposite of Me” känner jag något som liknar hopp. Det är inte fantastiskt, men jag hejar på Lindsay från första sidan och vill vara med på hennes resa mot självförverkligande och -insikt. Jämfört med alla de gånger jag läst chicklit och slängt boken i väggen, eller i alla fall haft god lust att göra det, är detta en avsevärd uppryckning. Nu är jag inte säker på om detta defacto är chicklit, men eftersom det är lättsmält och underhållande om kvinnor mellan 25 och 30 med fokus på relationer och förlaget vaskat fram en hel rad amerikanska chicklitförfattare som fått blurba misstänker jag att den är avsedd att passa in i chicklitmallen. Den mänskligare, mognare om du så vill, varianten som representeras av folk som Melissa Bank, Lisa Jewell och – ja – Jennifer Weiner. Oavsett: ”The Opposite of Me” är läsvärd. För mig, som vill varva mer krävande litteratur med böcker med ett lättare anslag (aka fluff), var det perfekt läsning en solig aprildag. Såväl ton som tematik påminner faktiskt en hel del om Jennifer Weiner, i synnerhet hennes andra och kanske mest kända roman ”I hennes skor”, vilket möjligen förklarar Weiners entusiastiska tillrop och blogginlägg där hon ber sina läsare förhandsboka ”The Opposite of Me” så att bokhandlarna ska ta in den. Jag gissar att hon ser sig själv för tio år sedan i Sarah Pekkanen och tja, jag har ju vid flera tillfällen beklagat det faktum att det bara finns en Jennifer Weiner, så varför inte? Det ska bli intressant att se om Sarah Pekkanen fortsätter att hålla chicklitfanan – om det nu är chicklit, och vem bryr sig egentligen så länge det är kul och läsvärt? – högt.