En av personerna i Erin Kellys suggestiva debutroman ”The Poison Tree” säger vid ett tillfälle att alla förtjänar en sommar av total ansvarslöshet och glädje; en sommar, som man senare kommer att se tillbaka på som sin sommar, den sommaren, sommaren som får alla efterföljande att blekna. En personlig ”summer of love”, om man så vill. Jag vet inte hur det är med er, men min sommar kommer alltid att vara sommaren 1997. Det var en solig och stekhet sommar, inte alltför olik den vi upplever just nu, gräset i Hyde Park var torrt och gulbrunt redan i mitten av juli, London kippade efter andan och väntade på ett regn som aldrig kom. Det var för den brittiska befolkningen – och oss hopplösa anglofiler som lever i symbios med att som händer i Storbritannien – samtidigt en början och ett slut på en era, då Tony Blair fortfarande såg pojkaktig ut och en solbränd och synnerligen levande Diana seglade runt i Medelhavet med Dodi Al-Fayed. Så som jag minns det kom inte regnet, det efterlängtade, förrän efter Dianas begravning, men det kanske är en efterkonstruktion. Men tillbaka till sommaren 1997 nu, visst minns ni? Spice Girls styrde topplistorna och, dessvärre, modet, Damons och Justines turbulenta förhållande hade precis tagit slut för sista gången och Radioheads ”OK Computer” och The Verves ”Urban Hymns” var i min begreppsvärld de bästa skivorna som någonsin spelats in. It was the best of times, it was the worst of times… För mig var det den första sommaren som faktiskt levde upp till mina förväntningar, en sommar då verkligheten slog fiktionen. Det var sommaren då jag upptäckte alkohol, män och Morrissey – möjligen i omvänd ordning. Det var, när jag ser tillbaka på det, kanske den bästa sommaren i mitt liv.

Det är även den sommar som skildras i ”The Poison Tree”. Huvudpersonen Karen är bara några tentor från en examen i moderna språk och fastän hennes akademiska karriär går som en dans kan knappast detsamma sägas om hennes privatliv. Hon har tillbringat sina universitetsår tillsammans med ett gäng väluppfostrade medelklassflickor hon träffade på inskrivningen, dejtat en kille hon egentligen aldrig gillade och på det stora hela fört en tillvaro som är mer lämplig för en fyrtioåring än en tjugoåring. Så träffar hon Biba, magiska, utlevande, vackra Biba som inte påminner om någon hon träffat tidigare, och likt Richard Papen i ”Den hemliga historien”, en annan litterär klassresenär och voyeur, sugs hon in i Bibas värld. Hon flyttar in i det elegant fallfärdiga hus som Biba delar med sin tvillinglike bror Rex vid en sagoskog i Highgate, och som genom ett trollslag ersätts välkammade middagar med lagom mycket vin med dekadens, överflöd och hedonism. Men Karens ”summer of love” slutar i en tragedi där två människor är döda och hon tar ett beslut som tvingar henne att leva med en mörk hemlighet. Tio år senare hotar den hemligheten att komma upp till ytan…

Som sagt, jag har gjort det till något av ett livsuppdrag att söka rätt på allt som kan tänkas andas ”Den hemliga historien”. Precis som alla har den där magiska sommaren har alla läsare den där magiska boken brevid vilken alla andra, senare, läsupplevelser bleknar. Det spelar ingen roll att det kan finnas – och finns – bättre intriger, mer utsökt språk, mer minnesvärda karaktärer, för den där känslan av att så totalt försvinna i en roman och komma ut som en ny människa, den kommer aldrig att bli helt ny. Kan man förlora oskulden till litteratur? I så fall rök min 1995 på Trollbäckens bibliotek. Oavsett: fastän tematiken från ”DHH” dyker upp då och då i nyskrivna romaner har det nästan undantagslöst varit tal om bleka epigoner. Trevligt att läsa om vackra, intellektuella studenter och hedonistiskt leverne, javisst, och de här typen av böcker tenderar dessutom att vara välskrivna, men den där hänfördheten jag kände när Richard Papen hade anlänt till Hampden College och bevittnade de rödkindade fotbollsspelande flickorna i den äppeldoftande kvällssolen? Utebliven. När jag nu, femton år senare, läser ”The Poison Tree” förnimmer jag faktiskt liknande känslor. Inte för att jag tror att Kellys debut kommer att bli en klassiker av ”DHH”-dignitet, inte för att det är en lika komplex roman, men hon spelar an på samma strängar. Det mäktiga (övermäktiga?) ruset som uppstår när en hitintills behärskad, svalt betraktande ung människa plötsligt befinner sig i händelsernas centrum och får, som det heter hos Thoreau, suga all märg ur livet. De djupa vänskapsbanden som trasslas till, infekteras. Och så alkoholromantiken! Jag inbillar mig att jag är relativt måttlig i min alkoholkonsumtion these days, men jävlar vad sugen jag blir på att dricka morgon, middag och kväll när jag läser Tartt – och Kelly. Däremot har jag svårt att helt och hållet dela Karens besatthet av Biba. Den försynte och inbundne Rex: ja. Gud ja! Blir duktigt förälskad i honom under romanens gång. Men Bibas dramatiska personlighet känns mest artificiell och jobbig, med en själviskhet så påtaglig och förödande att jag är glad att hon inte finns på riktigt.

”The Poison Tree” är hur som helst en oerhört lyckad debutroman med en atmosfärisk och språklig täthet som imponerar och ger mersmak. Förutom de redan nämnda/uttjatade likheterna med ”Den hemliga historien” uppvisar den även ett syskonskap med Barbara Vines ”Ödesdiger vändning” (mer om det i kommande rec av just den boken). Det är stora skor att fylla, vi talar båtar i 50+klassen, men faktum är att Erin Kelly har all anledning att sträcka sig i det celebra sällskapet. Åtminstone om vi uppehåller hos vid sommaren 1997; det mer thrillerbetonade nutidsspåret känns inte riktigt lika angeläget. Jag förstår tanken med det dubbla tidsperspektivet, men frågan är om inte Kellys roman varit än mer förtätad och läsvärd om hon endast berättat historien om sommaren i Highgate. Äsch, det här är väl inte så mycket en allvarlig invändning som en öppen fråga. Eller kanske ett sätt att inte låta alldeles stjärnögd och distanslös, vad vet jag. Kelly lyckas i alla fall bjuda på en riktigt Hitchcockaktig upplösning som inte hade varit möjlig utan det dubbla tidsspåret, och det faktum att jag inte kan låta bli att sympatisera med gärningsmannen, kanske rentav hade gjort likadant själv under samma omständigheter, ger det hela en extra obehaglig touch.

Ni har säkert redan förstått det, men ”The Poison Tree” är alltså en alldeles utomordentligt läsvärd roman. Om du delar min Tartt- och Vinefaiblesse hoppas jag att du redan börjat snoka reda på ett ex. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan ett svenskt förlag snappar upp rättigheterna.

Boktoka har också läst och gillat.

Helena