”The Widows” – Joyce Carol Oates
I helgen var jag och såg Joyce Carol Oates ”The Widows”, som hade urpremiär på Strindbergs Intima Teater i februari. Fastän jag läst så pass mycket av Oates och har koll på de flesta av hennes olika litterära personligheter är dramatikern Oates helt okänd för mig, så det var spännande att få lära känna den sidan av hennes författarskap. ”The Widows” är ett kammarspel om två nyblivna änkor i en universitetsstad, och visst känner man igen Oates i tematik och språk, i den förtätade stämningen och sättet som hon sakta men obönhörligt klär av sina karaktärer tills de, för att citera en annan, mer spelad Oates-pjäs, står framför oss nakna. Särskilt Cecilia Nilssons Moira kändes oerhört Oatesk med de antydda ätstörningarna och sin noggrant iscensatta personlighet. Jag fastnade nog dock mest för den yngre änkan, fint spelad av Bo Corre som med små medel uttryckte ett slags avtrubbad förtvivlan. Tyckte även mycket om hur man använde sig av musik – uteslutande svenskt, kvinnligt och alternativpoppigt – i pjäsen, och den murriga, spartanska scenografin.
Pjäsen spelas på engelska, och här kommer min enda egentliga invändning. (Varsågoda att snobbförklara mig nu!) Varken Bo Corre eller Cecilia Nilsson har engelska som modersmål – och det märks. Att ta sig igenom och gestalta Oates virvelvindslika ordströmmar är inte det lättaste, det förstår jag, och båda imponerade stort som skådespelerskor. De svenska accenterna som i olika grad bröt igenom störde mig dock en del i början eftersom premisserna och miljöerna är så oförställt amerikanska; det blev lite av en frontalkrock för mig. Jag kunde inte låta bli att undra varför man valt att inte översätta. Efter ett tag slutade jag dock att tänka i de språkfascistiska banorna, och mitt sällskap stördes inte alls av det, så jag gissar att felet ligger hos mig.
Det är bara ett fåtal föreställningar kvar, så om ni vill se ”The Widows” får ni skynda er! Men se den tycker jag absolut att ni ska göra, särskilt om ni är nyfikna på hur Oates tar sig som dramatiker.
Alla
Jag skulle verkligen vilja se den här, men det går inte. Grattis till dig!
(Den som var på Kulturhuset i somras och hörde Oates minns kanske de här skådisarna från början av frågestunden.)
Jag håller med!
Även jag blev en smula förvånad över det engelska talet, men accepterade läget och lutade mig tillbaka. Det var en bra pjäs, med bra skådespelerskor som fick mig lyfta blicken till min partner för att fundera och värdera allt vi har.
Jag såg också pjäsen för några veckor sedan. Faktiskt har jag nog bara läst någon enda bok av Joyce Carol Oates, så jag är glad att jag tog med en väninna som är stort Oates-fan. Det är ju ganska stor skillnad i karaktär och innehåll mellan de olika scenerna, och hade jag inte varit litet förberedd på det skulle jag kanske blivit förvirrad av det. Men nu blev det intressant att inte veta vad som skulle kunna hända.
Jag har oxå sett The Widows och tyckte absolut att det var en sevärd pjäs. Har läst en hel del av Oates och gillar henne skarpt, så det var kul att få ta del av henne i pjäsform-och det klingade verkligen ”oateskt” om texten. Jag tyckte nog att både Corre och Nilsson gjorde ett helt okej jobb med att spela på engelska, även om jag håller med om att det bitvis hörs att detta ej är deras språk. Så jag vill jättegärna uppmuntra alla intresserade att gå & se denna lilla pärla.
Hm, jag var inte alls lika förtjust! Inte så att den var direkt dålig, men den lämnade inga som helst spår hos mig. Jag hade skyhöga förväntningar, jag såg just I stand before you naked för några år sedan och den grep verkligen tag i mig, men den här har jag knappt tänkt på sedan jag lämnade salongen. Jag gillar allt det Oateska (förvånande, verkligen förvånande ;) ) och den är stundtals stämningsfull, men något saknades. Jag hade nog hellre läst den. Dessutom tyckte jag att musiken blev lite mycket, jag gillar tanken och musikstilen, men tyckte ni inte att den blev lite för uppenbar?
Helena, förresten, det ANTE mig att du skulle störa dig lite på språket :)
Hehe, hur kunde du ana det? ;)