”The Woman in Black” – Susan Hill

I en av mina albumtexter driver jag tesen att den mest effektiva, märgdarrsframkallande skräcken per definition är oblodig. Visst är det härligt att – ibland nästan bokstavligt talat… – få skiten skrämd ur sig av blod, tarmar och mördarclowner, men med undantag för ett par bloddrypande Stephen King-alster så är det den mer lågintensiva, psykologiskt betonade skräck jag brukar kalla brasskensskräck som stannar kvar hos mig… och kommer tillbaka och spökar när man minst anar det.

”The Woman in Black” av Susan Hill är ett ypperligt exempel på detta. Här finns i princip alla ingredienser man kan önska sig av brasskensskräck: ett historiskt perspektiv (berättelsen utspelar sig någonstans i början av förra seklet), dimma (ja, dimman blir nästan en huvudperson!), ett ödsligt beläget hus på engelska landsbygden, en känslomässigt ärrad huvudperson som motvilligt berättar om sitt livs värsta händelse (minns raden från Peter Straubs ”Ghost Story”: ”I’ll tell you the worst thing that ever happened to me…the most dreadful thing…”). Och så spöken, förstås. En bokhoraläsare som nyligen läst Hills roman menade att det är en bok man får ut mest av om man sträckläser den, och efter att ha läst ”The Woman in Black” under en helg – så nära sträckläsning jag kommer nu för tiden… – är jag beredd att hålla med. De 160 sidorna kryper under huden på en oavsett lästakt, det är jag övertygad om, men för att atmosfären verkligen ska komma till sin rätta bör man se till att läsa den så koncentrerat som möjligt.

När Arthur Kipps, ung, ambitiös advokat från London, beger sig till en avlägsen, väderpinad del av engelska landsbygden för att gå på en klients begravning och gå igenom alla papper som klienten efterlämnat på ödsliga Eel Marsh House ser han fram emot ett par dagars ledighet från storstadsstressen. Väl på plats upptäcker han snabbt att lokalbefolkningen undviker att tala om Eel Marsh House och husets invånare, annat än i form av dunkla antydningar och varningar. Det är nästan som om de försöker få Arthur att hålla sig borta från huset. Under begravningen visar sig en svartklädd kvinna med ett sjukligt, nästan skelettartat utseende. När Arthur tagit sig ut till de vindpinade träskmarker där Eel Marsh House ensamt tronar dyker kvinnan i svart upp igen, och han inser att det han avfärdat som skrock och gamla spökhistorier är något mycket värre: en alldeles sann, och fruktansvärd, spökhistoria…

På Susan Hills hemsida framgår att hon var oerhört genremedveten när hon började skriva ”The Woman in Black”. Hon raddar upp ingredienserna hon såg till att ha med i sin bok: en hemsökt plats, atmosfär, väder (dimma, regn, etc), ett spöke med en målsättning med sina spökerier… Sett ur den synvinkeln kan man förstås argumentera för att ”The Woman in Black” inte är särskilt mycket mer än en pastisch, men än sen då? Det är en ovanligt lyckad pastisch. Den stora styrkan med ”The Woman in Black” är atmosfären, lika tät och totalomsvepande som den dimma som vilar över sidorna. Är det nyskapande skräck du är ute efter är det här inte boken för dig, men om du tillhör dem som får gåshud av ödsliga gods och kyrkogårdar och letar efter en modern motsvarighet till M.R. James spökhistorier (håll utkik efter en referens till James kanske ruggigaste novell i slutet av berättelsen!) – look no further! Som bonus finns här en av de snyggaste skildringar av dimma jag läst sedan Sherlock Holmes dagar. Och ja, nog kom hon tillbaka och spökade för mig, den svartklädda kvinnan. Faktiskt redan första natten efter att jag läst ut den.