I en av mina albumtexter driver jag tesen att den mest effektiva, märgdarrsframkallande skräcken per definition är oblodig. Visst är det härligt att – ibland nästan bokstavligt talat… – få skiten skrämd ur sig av blod, tarmar och mördarclowner, men med undantag för ett par bloddrypande Stephen King-alster så är det den mer lågintensiva, psykologiskt betonade skräck jag brukar kalla brasskensskräck som stannar kvar hos mig… och kommer tillbaka och spökar när man minst anar det.
”The Woman in Black” av Susan Hill är ett ypperligt exempel på detta. Här finns i princip alla ingredienser man kan önska sig av brasskensskräck: ett historiskt perspektiv (berättelsen utspelar sig någonstans i början av förra seklet), dimma (ja, dimman blir nästan en huvudperson!), ett ödsligt beläget hus på engelska landsbygden, en känslomässigt ärrad huvudperson som motvilligt berättar om sitt livs värsta händelse (minns raden från Peter Straubs ”Ghost Story”: ”I’ll tell you the worst thing that ever happened to me…the most dreadful thing…”). Och så spöken, förstås. En bokhoraläsare som nyligen läst Hills roman menade att det är en bok man får ut mest av om man sträckläser den, och efter att ha läst ”The Woman in Black” under en helg – så nära sträckläsning jag kommer nu för tiden… – är jag beredd att hålla med. De 160 sidorna kryper under huden på en oavsett lästakt, det är jag övertygad om, men för att atmosfären verkligen ska komma till sin rätta bör man se till att läsa den så koncentrerat som möjligt.
När Arthur Kipps, ung, ambitiös advokat från London, beger sig till en avlägsen, väderpinad del av engelska landsbygden för att gå på en klients begravning och gå igenom alla papper som klienten efterlämnat på ödsliga Eel Marsh House ser han fram emot ett par dagars ledighet från storstadsstressen. Väl på plats upptäcker han snabbt att lokalbefolkningen undviker att tala om Eel Marsh House och husets invånare, annat än i form av dunkla antydningar och varningar. Det är nästan som om de försöker få Arthur att hålla sig borta från huset. Under begravningen visar sig en svartklädd kvinna med ett sjukligt, nästan skelettartat utseende. När Arthur tagit sig ut till de vindpinade träskmarker där Eel Marsh House ensamt tronar dyker kvinnan i svart upp igen, och han inser att det han avfärdat som skrock och gamla spökhistorier är något mycket värre: en alldeles sann, och fruktansvärd, spökhistoria…
På Susan Hills hemsida framgår att hon var oerhört genremedveten när hon började skriva ”The Woman in Black”. Hon raddar upp ingredienserna hon såg till att ha med i sin bok: en hemsökt plats, atmosfär, väder (dimma, regn, etc), ett spöke med en målsättning med sina spökerier… Sett ur den synvinkeln kan man förstås argumentera för att ”The Woman in Black” inte är särskilt mycket mer än en pastisch, men än sen då? Det är en ovanligt lyckad pastisch. Den stora styrkan med ”The Woman in Black” är atmosfären, lika tät och totalomsvepande som den dimma som vilar över sidorna. Är det nyskapande skräck du är ute efter är det här inte boken för dig, men om du tillhör dem som får gåshud av ödsliga gods och kyrkogårdar och letar efter en modern motsvarighet till M.R. James spökhistorier (håll utkik efter en referens till James kanske ruggigaste novell i slutet av berättelsen!) – look no further! Som bonus finns här en av de snyggaste skildringar av dimma jag läst sedan Sherlock Holmes dagar. Och ja, nog kom hon tillbaka och spökade för mig, den svartklädda kvinnan. Faktiskt redan första natten efter att jag läst ut den.
20 kommentarer
Speaking of pastischer så har Susan Hill skrivit ett slags fortsättning på Rebecca också. Haru läst?
Nope, men har den i bokhyllan! Och det faktum att hon skrivit en metaroman om Rebecca gör förstås att man gillar Susan Hill ännu mer.
Jag har läst den. ”Skuggan av Rebecca” heter den. Originaltitel ”Mrs de Winter”. Jag tyckte att den var urtrist, tyvärr. Inte ens i närheten av skuggan av Daphne du Mauriers bok.
Jag började min Susan Hill erfarenhet med hennes deckarböcker om Simon Serrailler. Ruggigt bra. ”In between” två böcker beställde jag hennes The Woman in Black, men jag har aldrig tagit mig tid att läsa den. Nu ska den genast läsas!
Låter jättespännande! Ursäkta min okunnighet men vem är MR James? Och vilken är novellen?
M.R. James är en engelsk författare som skrev underbara spökhistorier under början av 1900-talet. Gammaldags, oerhört stämnngsfulla berättelser om hemsökta gårdar och kyrkogårdar på den engelska landsbygden… Ska introducera dig till honom vid tillfälle! :) Novellen är ”Oh, Whistle And I’ll Come To You My Lad”. Sjukt spooky!
Åh men jag vet ju vem han är!!! Herregud, han förstörde min barndom med ”The Wailing Well” (vet ej svensk titel) som ingick i ”Klassiska spökhistorier”-samlingen (red. Keeping). Jag kom på det idag när jag satt och rotade i mitt mörka förflutna. Hittade berättelsen ifråga på nätet och har inte vågat läsa om den igen…
Jag har sett The Woman in Black på teater i London. Den är, som Agatha Christies The Mousetrap, en föreställning som gått utan uppehåll i många många år (i 21 år, tro det eller ej!). Jag kan meddela att den funkade även som teater, även om dimman ibland låg så tjock över bänkraderna att man hade svårt att se scenen!
Jag tror att du tänker på The Woman in WHITE, efter Wilkie Collins roman. The Woman in Black är relativt nyskriven och, mig veterligt, inte dramatiserad någonstans. Collins är dock en favorit hos mig och jag skulle mer än gärna se pjäsen i London! :)
Lisa har faktiskt rätt, The woman in black finns som teaterpjäs:
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Woman_in_Black
Jaha, där ser man. My bad. :)
Haha, även solen har sina fläckar ;) För alla litteraturintresserade anglofiler kan jag förresten VARMT rekommendera Susan Hills Howards End Is On The Landing, massor av boktips och roliga anekdoter om författare hon mött. Dessutom: Hammer films planerar att göra film av The Woman in Black. Hur bra skulle inte det kunna bli?
Hanna: Jag tror att ”The woman in black” redan är filmad, någon gång i slutet av 80-talet, kanske 1988 eller 1989. Åtminstone filmad för TV. Jag är född 1978 så jag såg den förstås inte då, men jag kommer ihåg att jag såg den på TV flera år senare, någon gång i slutet av 90-talet. Den var lite småruggig, om jag minns rätt.
På engelskan idag skulle vi läsa en engelsk bok till nästa vecka, och jag valde ”The woman in black” av Susan Hill som fanns där! Det är dock den mer lättlästa verisonen, på 57 sidor.
Vet ni om den finns på svenska? Det vore kul att veta:) läsa gärna mer om boken på min blogg.
Kul att du valde den! Vad jag vet finns den inte på svenska, däremot finns andra titlar av Susan Hill, t ex I Skuggan av Rebecca, översatta. Men jag kan ha fel.
Missa inte Susan Hills ”The Man in the Picture” (Profile Books, 2007) om ni gillar ”The Woman in Black”!
Christian: det där lät så spännande så jag var tvungen att kolla upp det med en gång. ja, den filmatiserades för tv 1989 enligt imdb.com. tyvärr verkar den inte gå att få tag på.
Gud, den låter jätte bra!! måste läsa den. Blev så glad att hitta den här sidan ^^
Jag såg nyss filmen, den finns upplagd på Youtube, dock inte i så bra
kvalité. Nu tänker jag läsa boken. Kom in på den filmen på youtube av en slump, Sen såg jag att den fanns som bok ^^’. Blev överlycklig!
Älskar läskiga böcker.
Här är länken till filmen
http://www.youtube.com/watch?v=w6jAM-aQLbc
Ha det gott!
Läste ”The Woman in Black” nyligen. Hittade den på ett bokbord i en Londonbokhandel under ”80-tals-klassiker”-kategorin. En riktigt perfekt liten spökbok som påminde mig mycket om spökhistorier eller skräckhistorier i Dr Jekyll och Mr Hyde-anda. Berättelsen och framförallt slutet är faktiskt riktigt skrämmande; lite så som att se Twin Peaks och Bob. Rekommenderas verkligen.
[…] Ni vet säkert redan att den okrönta drottningen i genren heter Susan Hill och att hennes ”The Woman in Black” är omistlig på alla sätt. Samma sak med den något snällare ”The Small Hand”, som […]