Träskor? Träskor!

Det här är kanske lite off topic, men i en av mina svenskaklasser har vi läst Jonas Gardells ”En komikers uppväxt” i vår. Shit, vad stark och svart den var, jag kom inte alls ihåg det från första gången jag läste för flera, flera år sen. Det blev verkligen jättebra diskussioner kring den.
Några av de lättviktigare ämnena rörde alla tidstypiska detaljer. Jag tycker just det är så himla kul. Den här boken är dessutom helt rätt för mig eftersom den handlar om 70/80-talet. Till exempel berättar Juha att Jenny är så ute för att hon bara får sandaler på sommaren och inte träskor. Mina elever: ”Träskor?”. Så vi bildgooglade, och jag fick dra ett typiskt nostalgiskt lärarminne av hur man fick ett par nya träskor varje sommar och sen hade man på sig dem hela, hela tiden. Allra finast (och dyrast) var de med mönster på, men jag fick alltid bara omönstrade… (Ja, barn, och så gick vi tre mil till skolan och yadayada. Nej.)

Hoppa till 2010: ett par veckor senare går jag in på en affär och spontanköper mitt första par sen 80-talet. (Den heltypiska modellen för kvinnor i en viss ålder i Stockholm idag. Träskor med spännrem.) Den här gången blev det frivilligt omönstrade, trots att katten själv fick välja så att säga.
Men hur dom känns! Så stela att gå i! Stapplade fram första timmarna, men efter en hel dag i dem så hade jag vant mig och gillade. Jag tror det handlar om muskelminnen. Och litteraturens kraft såklart. Utan Juha och stackars Jenny, inga nya träskor.

(Bild härifrån.)