Jag har väldigt svårt att koka ner mina känslor efter ”Tretton skäl varför” och skriva någonting vettigt. Jag kan inte sätta fingret på vad jag egentligen tycker om den här boken. Kanske beror det på att huvudpersonen, Hannah Baker, har tagit sitt liv och att hon efter sin död skickar tretton kassettband till de tretton personer som på ett eller annat sätt ledde henne till beslutet att dö. Kanske beror det på att bokens huvudperson är Clay Jensen, som är en av personerna på banden, och att Hannah på sätt och vis också är en huvudperson, men att vi bara får lära känna henne via banden och via det som Clay tänker om henne. Jag får inget grepp om Hannah. Hannah är död nu, men hon är aldrig särskilt levande för mig. Eller så är det just det som är problemet. Att när Hannah börjar kännas levande, påminns jag om att hon ju är död. Kanske beror det på att det är så himla frustrerande att när Clay har lyssnat klart på alla band finns det inget han eller någon annan kan göra någonting åt det och tretton personer i hennes närhet måste förhålla sig till vad hon har berättat och vad de vet om de tolv andra personerna i resten av sina liv. Kanske är jag för omhuldad, för van vid att alla får en andra chans och Hannah upplyser bara sina klasskamrater om att de har skuld i att hon tog sitt liv och de får aldrig någon chans att göra någonting åt det. Kanske är mina invändningar mot boken att trots att historien faktiskt är väldigt uppskakande, att jag är så berörd när jag läser och att jag stjäl åt mig lässtunder varsomhelstifrån, försvinner den så snabbt. Jag hittar inte tillbaka till känslan som jag hade när jag läste boken, trots att jag läste ut den för bara en vecka sedan. Och jag vill verkligen understryka hur behaglig läsning jag tyckte att boken var – alltså språkligt, inte innehållsmässigt naturligtvis. Och att jag verkligen tror att många unga vuxna kan komma att älska den här boken. Och att jag gillar att den utspelar sig under en enda natt, när Clay går omkring i den lilla staden och lyssnar på banden (i en freestyle – kanske har författaren burit på den här historien väldigt länge, för just kassettbanden känns ju lite smådaterade). Kanske beror min ambivalens mot boken på att jag vet att jag själv gör dumma, elaka saker mot människor ibland, som jag glömmer bort på en sekund, men som kan få oerhört stor betydelse för dessa människor och det är klart att det är en fruktansvärd tanke att personen kanske avslutar sitt liv pågrund av någonting jag gjorde. Kanske rör Asher upp någonting i läsaren som man helst inte vill tänka på, en rättså obekväm sanning, och det är förmodligen min största invändning mot boken. Att den får mig att tänka: ”men det där var väl inte så jävla farligt egentligen!” och att den tanken får mig att känna mig väldigt dålig. Sedan kan jag förstås inte låta bli att undra hur ”Tretton skäl varför” skulle göra sig som film.

Johanna Karlsson