”Upptäckten av currywursten” – Uwe Timm

För ett halvår sedan måndagsmötte jag Jörn Lindskog, som är ena halvan av  nystartade förlaget Thorén och Lindskog, vars ambition är att ge ut och översätta tyskspråkiga författare. Jag inbillade mig att jag gillade någonting med den tyska berättarstilen, om nu en sådan generell berättarstil fanns, eftersom jag tyckte mycket om Judith Hermann och Kurt Vonnegut*. Här får ni gärna utropa att jag är naiv, jag skulle inte protestera.

Hursomhelst blev jag väldigt nyfiken på Uwe Timms ”Upptäckten av currywursten” när jag skummade baksidestexten.  Det lät som en historia som jag skulle tilltalas av och jag säger: redan efter det första mötet med Lena Brücker – hjältinnan i Timms roman – tyglade mig vid berättelsen. Sedan kan jag erkänna att jag tog nära en månad på mig att läsa ut boken, av omständigheter som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men det är alltid till nackdelen för själva boken i fråga. Jag fick helt enkelt spänna fast mig i soffan och avsluta romanen i klassisk läskoma nu i helgen för att få ett grepp om berättelsen och för att kunna ge den en rättvist betyg (om jag nu gav betyg).

Jag nämnde Lena Brücker – hjältinnan. Hjälten i vår historia är en soldat vid namn Bremer, som Lena träffar en regnig kväll och som hon tar med hem till sig. Lena är närmare 50 och Bremer hälften så gammal, jag vill inte skriva ”ändå växer det fram en kärlekshistoria mellan de båda”, men det är just vad det gör (Timm anar inte hur aktuell han är med den här boken: cougars var ju ett hett samtalsämne under 2009). Vi får i långsam mak följa Lena och Bremer under krigets sista vecka, i en rad händelser som så småningom leder fram till att Lena Brücker uppfinner currywursten.

Det är en sådan skillnad på ett enkelt språk och ett dåligt språk och Uwe Timm har en sällsynt klar ton i sitt språk, han berättar utan krusiduller och det är så rent och så enkelt och så bra. Jag har redan tidigare nämnt Kurt Vonnegut och må så vara att det finns andra beröringspunkter som kanske beslöjar mitt intryck av Timm, men visst finns det likheter i sättet de berättar på. Jag har även nämnt långsamheten och ”Upptäckten av currywursten” är i sanning en sävlig bok. Om vi betänker att boken faktiskt till stor del utspelas på det hem där Brücker flyttar in på ålderns höst och att hon tar chansen att berätta om sin upptäckt, med alla kringelkrokar av händelser för sin nyfikne besökare, bokens berättarjag, är boken oerhört träffsäker. Med en stickning och en kopp kaffe har Brücker ingen brådska alls att komma till poängen. Jag gillar det.

”Upptäckten av currywursten” befäster mitt intryck av den tyska litteraturen, min uppfattning om det avskalade språket, korrektheten och icke att förglömma humorn. Det är någonting jag verkligen tilltalas av och nästa projekt torde väl vara att våga tillgodogöra mig nästa tyskspråkiga bok på min (knaggliga) skoltyska. Jag tror att jag skulle tycka ännu bättre om dem på originalspråk. Men det är en helt annan historia – eventuellt också ett annat decennium. Än så länge nöjer jag mig med mina godbitar i översatt version. Nästa tyskläsning blir Julia Francks ”Hjärtats blinda fläckar”.

UPDATE!

* = Observera! Kurt Vonnegut är en amerikansk författare och jag är med andra ord helt ute och cyklar i mitt inledande stycke och på många ställen i det här inlägget. Jag återkommer i ämnet tyskspråkiga författare när jag återfått min stolthet efter denna fadäs.