”Världens lyckligaste folk” – Lena Sundström

Gud så svårt det är att sluta läsa i ”Världens lyckligaste folk”. Lena Sundström har ett sätt att skriva som är ungefär som att snacka med någon, som när man blir sittande på en nyårsfest kanske och pratar med bara en enda person för att det är så himlans intressant och man kan ju verkligen inte gå mitt i en konversation, kan man? Alltså läser jag ”bara ett kapitel till”, ”bara ett kapitel till” hela tiden. I badet (skrynkliga fingrar), i sängen (trööötta ögon), på tunnelbanan (missade stationer).

”Världens lyckligaste folk” är ytterst läsvärd, speciellt om man är om än bara så lite orolig inför riksdagsvalet senare i år. I min vänskapskrets har vi diskuterat fördelar och nackdelar med publicering av främlingsfientliga texter i kvällstidningar under bruncher och vid middagar under 2009 och vi är inte riktigt överens om vilken strategi som är bäst. Men överhuvudtaget är jag så evinnerligt trött på hela ”vi och dom”-diskussionen, oavsett om den är avvisande eller omfamnande, kanske för att jag så ofta fått diskutera den här frågan med släktingar, nya bekantskaper eller kompletta främlingar sedan jag började jobba på en skola där endast en procent av eleverna har svenska som modersmål. Däremot är det en av de viktigaste frågorna för mig inför valkampanjerna senare i år.

Hursomhelst, ”Världens lyckligaste folk” handlar om hur Lena Sundström flyttar till Köpenhamn i början av 2008 och bor där i några månader, går på en språkskola, pratar med och intervjuar massor av människor och försöker ta reda på hur det gick till när Dansk Folkeparti började styra över den politiska agendan i Danmark. När Sundström rullar hem över bron (i en bil) på bokens sista sida, kan hon faktiskt dunka sig själv i ryggen: hon har verkligen gjort ett omfattande arbete.

Fördelen med boken är att den har ett sådant tempo, ett sådant driv, innehåller ett djup och en bredd som gör mig precis så insatt som jag önskar bli. Nackdelen är det som många andra tilltalas av: Sundströms rappa språk. Jag har svårt för det talspråkiga, hur Sundström drar lika långsökta paralleller som jag själv gör ibland när hon jämför ett skeende med en film eller tv-serie som hon har sett, kanske känner jag igen mig själv i hennes språk, men jag blir liksom störd i mitt läsande av Sundströms gåpåiga språk. Jag behöver förmodligen berättelser i kronologisk ordning. En snustorr journalist som radar upp fakta och följder. Å andra sidan är det just Sundströms vassa penna som gör att jag inte kan sluta läsa, som orsakar de där vakna nätterna och missade stationerna. Det är lite som att Sundström liksom är så ivrig att få min uppmärksamhet att hon vägrar släppa den när hon väl har fått den. Kort sagt: jag tycker att ni ska läsa den här, helst i vår, så att det är en bit kvar till september sen.