”VM-sommar” – Magnus Ljunggren

Magnus Ljunggrens nya bok ”VM-sommar” utspelar sig 1974 när det är fotbolls-VM och stjärnor som Ralf Edström och Ronnie Hellström är med i Sveriges lag. Jag vet inte om det är ett medvetet grepp från författarens sida, men berättartonen känns också väldigt mycket 1974. Den kanske ska vara autentisk? Det gammaldagsa kommer fram i jag-berättarens långsamma och lite omständiga sätt att bygga upp sin historia. Magnus och hans mamma är nyinflyttade till Sundsvall efter att pappan / maken dött. Magnus är superbra på att spela fotboll, men inte så bra på att hitta kompisar. På det förra stället han bodde på var det så iallafall, och både han och mamman hoppas på en nystart nu. Han hittar snabbt ett fotbollslag och börjar träna med dem, och i nya klassen finns det också några killar som han umgås med. Problemet är bara hur schyssta de är egentligen?

Det är ingen rivstart, inga häftiga cliffhangers efter varje kapitel. Här tar vi det istället grundligt, från början. Så småningom kommer det in element som ett skurkgäng vid namn Ås-ligan som ägnar sig åt småstölder. Nuförtiden är action ofta drastiska och våldsamma saker, tänk tex på Douglas Foleys böcker, men hos Magnus Ljunggren rör det sig inte på den nivån. Inte för att killarna i den pallar äpplen, men det är definitivt något lite småputtrigt över allt.

Om man tänker på möjlig publik så gissar jag att man måste vara mer läsvan för att ta till sig den här, just för att det tar ett tag att komma in. Ibland när jag är ute och skolpratar om mina egna böcker brukar vi diskutera starter och vad som är bra och dåligt. En del ungdomar har så otroligt kort tålamod. Boken måste fånga dem på två sidor, annars orkar de inte fortsätta. För såna läsare blir nog ”VM-sommar” en riktig utmaning. Här handlar det mer om att vilja sjunka in i den istället för att dras fram av en oavbrutet spännande intrig.

För mig funkade det sisådär. Temana med att hitta kompisar och etablera sig i ett nytt sammanhang är ju tidlösa, men det är just den där gammaldags tonen som ställer till det för mig. Lite som att se en äldre film och uppskatta vissa delar av den, men inte helheten eftersom så mycket är annorlunda idag. Nu låter det som att jag inte klarar av dåtiden, men förstå mig rätt. Medan jag läste tänkte jag att tonårsföräldrar säkert skulle tycka att det här var en jättebra bok eftersom de skulle känna igen sig från sin egen ungdomstid och läsning. Det är något hederligt och rejält över den. Lite ”den svunna gamla goda tiden”. Frågan är bara hur pass bra den går hem hos deras barn?

(Magnus Ljunggrens förra bok hette ”Hålla masken” och handlade om hockey, teater och kärlek.)