”Vyssan lull” – Carin Gerhardsen

Ni vet ju att Hammarbyserien är min och mina föräldrars favvo, det har jag pratat om mången gång.

Jag tror jag har fastnat för Carin för att det finns mycket känsla i böckerna, både förlösta och oförlösta, det är starka känslor, ofta långt tillbaka i tiden som utlöser brotten. Människorna är lite som Islands vulkaner på något sätt, till slut rinner det över och får oanade konsekvenser för många människor. Jag gör lite jämförelse med det som jag kände inför Åsa Larssons senaste, det här med komplexiteten inför de som är onda. Varför saker har blivit som de har blivit och ödesdigra konsekvenser som det får. Det gillade jag massor med Åsa och det är Carin en riktig  mästare på! Allt det som är dubbelt.

”Vyssan lull” har återigen temat barn som far illa, vilket jag pratade med Carin om i den fina intervju hon gav till oss häromsistens. Den här gången är det en ung filippinska som hittas mördad i sin lägenhet tillsammans med sina två små barn. Vem har velat dem så illa och varför? Snårigt jobb för polisgänget som vi har lärt känna vid det här laget – Conny Sjöberg, Petra Westman och de andra. Och så är det ju Petras egna brottshistoria som det jobbas med lite parallellt. Som jag nästan vill ha mer av i böckerna ju! Petra har råkat ut för ett sexuellt övergrepp som är riktigt fult och det verkar som om det är hennes egna kollegor som är inblandade. Det är beskrivet på ett sätt som gör att jag vill ruska tag i henne, i Petra. Säga att för i helvete, det fattar du väl vilka som är goda och vilka som är onda! Ibland blir jag irriterad – nu drar jag ännu en parallell till en deckardrottning och det är lite synd, för Carin är mycket mer än att klumpas ihop på det viset – på Petra för att hon visar den där tjurigheten som man ser hos Annika Bengtzon, oviljan (oförmågan?) att KOMMUNICERA. Jag är själv ganska tjurskallig och stolt och kan knipa igen munnen rätt bra där det behövs (fast så glappar den på andra ställen, jaja) men gode gud som de här brudarna komplicerar livet genom att hålla käft när det bara borde handla om att snacka med människor. Dialog! Men fint också, att sidoberättelsen ger en sådan puls. På ett bra sätt, utan att ta fokus från den riktiga historien.

Ja, Carin är bra. Just nu är hon den främsta kvinnliga deckarförfattaren för mig.